På bruket i Dormsjö, Garpenbergs församling i Dalarna, arbetade år 1886 Jan Erik Eriksson som uppsättare. Enligt Nordisk Familjebok är en uppsättare, en arbetare som vid masugnar och andra schaktugnar uppsätter kol och smältgods på ugnen. Jan Erik var gift med Matilda Andersdotter och de hade redan två barn, Johan Mauritz och Helga Maria, när Johan Herman föddes (den 8 november 1886).

Den 23 augusti 1890 fick Herman en lillebor, Erik Albert. Herman och hans syskon växte upp vid bruket i Dormsjö. Under perioden 1894 till 1900 börjar fadern skrivas som dagkarl istället för uppsättare. Det tolkar jag som att han fick mindre regelbundna uppgifter och en sämre ställning i brukets hierarki.

I november 1900 lämnade Hermans då 20 år gamle bror, Johan Mauritz, föräldrahemmet. Året därpå flyttade även systern hemifrån. Hon återkom dock några månader under år 1902, för att sedan slutgiltigt lämna föräldrarnas hushåll till julen samma år. I december 1905 flyttade Herman själv från sina föräldrar och sin lillebror.

Ösmo och Stockholm

Flytten gick till Ösmo församling i Stockholms län. Av allt att döma flyttade Herman in med sin bror, Johan Mauritz, och svägerska, Alma Alfrida, som hade flyttat dit ett par dagar tidigare. Brodern arbetade som gjutare och Herman skrevs själv in i församlingsboken som arbetskarl.

I december 1911 flyttade Herman in till Stockholm och bosatte sig i kvarteret Kättingen på Kungsholmen. I rotemansarkivet, som är Stockholms folkbokföringsarkiv från den perioden, står han skriven som gjutare. På Kungsholmen bodde Herman i ett år innan ha flyttade till Upplandsgatan 8, på Norrmalm.

I huset på Upplandsgatan bodde redan strykerskan Anna Eugenia Viktoria Lundström, oftast kallad Tora. Hon fattade uppenbarligen tycke för den fyra år äldre gjutaren som flyttade in några månader efter henne, för den 1 april 1915 gifte de sig i Stockholms rådhus. Åren 1916 till 1918 bodde paret i Sundbyberg, innan de flyttade till en lägenhet på Björkbacksvägen 24 i Bromma. Den 24 januari 1923 födde Tora sonen Karl Herman, vanligen kallad Calle. Någon gång mellan 1918 och 1940, när familjen Eriksson bodde i Bromma, fick Herman anställning som chockladarbetare på Marabous fabrik i Sundbyberg.

Sonen Calle och dennes första äktenskap

Toras och Hermans son Calle har jag träffat många gånger. Han var min mammas farfar och vi kallade honom alltid för ”Farfar Calle”.

Våren 1943 gifte sig Calle med Elsa Cecilia Eleonora Österberg. Elsa var ett halvår äldre än Calle och kom, liksom han, från Bromma. Redan till sommaren 1943 fick de dottern Ingegärd och hösten 1944 föddes sonen Leif, som skulle komma att bli min morfar. År 1945 finns det noterat att Calle arbetade som vertygsarbetare på Ulvsunda Verkstäder. På hösten 1949 skiljde sig Calle och Elsa. Elsa och barnen flyttade då till Enskede, men Calle bodde kvar i Bromma.

Under 1950-talet gifte de båda om sig och fick barn på varsitt håll. Elsa dog redan 1977, men Calle uppnådde en ålder av 91 år. När han avled i april 2014 bodde han sedan många år vid havet utanför Göteborg.

”Ovarsamt framförande av droskbil”

Straxt efter klockan ett på dagen, söndagen den 5 mars 1950, körde den 54 år gamle taxichauffören Nils Erik Bertil Sjöström sin droskbil norrut på Ulvsundavägen i Bromma. Det var en solig och vacker vårdag och i bilens baksäte hade han tre passagerare, Göran Fredrik Krey, Torsten Erik Eriksson och Bengt ”Benne” Pettersson. De var på väg från Karlaplan till Solvalla. På grund av att passagerarna först bett om att få åka till Fridhemsplan, var det sedan närmast att köra den återstående sträckan via Tranebergsbron och Ulvsundavägen. På passagerarnas uppmaning körde Sjöström för fort och när han kom till korsningen vid Kvarnbacksvägen var han inte helt uppmärksam på den korsande trafiken.

Straxt före korsningen stod Gustaf Fredrik Lundberg. Lundberg var 29 år gammal och ”representant” (d.v.s. säljare) för en annan godistillverkare, Svenska Suchard AB. Lundberg hade uppmärksamheten riktad mot den restaurant som låg i korsningens motsatta hörn, möjligen funderade han på att gå dit och äta lunch. Hans uppmärksamhet fångades dock av taxibilen som han tyckte körde mycket fort, minst 70 km/t, och som dessutom svajade till lite när den var på väg in i korsningen.

Från väster kom Herman Eriksson cyklande i jämn promenadtakt och skulle just korsa Ulvsundavägen. Inte heller han hade full uppmärksamhet på den övriga trafiken. Dessutom hade han en stor vattenkanna i ena handen, vilket kan ha försvårat för honom att styra cykeln. När Sjöström väl observerade den cyklande mannen var det för sent. Han bromsade kraftig, hjulen låste sig och hans bil träffade cykeln. Herman kastades upp mot bilens övre del, som skickade honom flera meter åt nordväst. Han landade med huvudet före ner i körbanan, rullade en bit och blev liggande medvetslös vid kanten till gångbanan i korsningens nordvästra hörn.

Från väster kom även den helgledige bussföraren Knut Einar Eriksson gående och såg hur cyklisten, som just kört förbi honom på Kvarbacksvägen, blev påkörd av en bil. Han började då springa upp mot korsningen för att se hur det gått och om han kunde hjälpa till med något. Även Lundberg började springa när han sett vad som hänt i korsningen. Han sprang ut i körbanan, med tanken att ta sig till restaurangen och där ringa ambulans. När han kommit en bit öppnades ett fönster på ett av de närbelägna bostadshusen, en kvinna ropade på honom och frågade om hon skulle ringa efter ambulansen. Lundberg uppmanade henne att göra det och började istället springa mot den liggande mannen.

När bilen efter drygt 20 meter stannade klev både föraren och passagerarna ur den. Göran Krey som suttit till vänster, bakom föraren, var närmast platsen där den livlöse mannen låg. Han tyckte det hela var obehagligt och gick därför inte närmare. De vittnen som varit till fots, Gustaf Fredrik Lundberg och Knut Einar Eriksson, gick däremot fram till Herman och såg att han var medvetslös. De såg även att det rann blod ur hans mun och att han hade flera skador i anskiktet. Torsten Eriksson, som suttit till höger i bilen, gick även han närmare och såg Hermans skador i ansiktet. Han observerade dessutom skador på benen. Efter en liten stund kom ambulans och polis till platsen. Herman fördes medvetslös i ambulansen till Sankt Görans sjukhus. Han vaknade aldrig mer, utan avled istället tre dagar senare.

Herman hade bara ett par hundra meter kvar till sitt hem när olyckan inträffade, han blev 63 år gammal. När olyckan till sommaren blev ett ärende för Stockholms rådhusrätt, beskrevs det som ”ovarsamt ff av droskbil”. Det framgår varken av förundersökningsprotokollet, eller domen, varför Herman var ute och cyklade den aktuella söndagen.

Polisutredningen och Sjöströms berättelse

En utredning av det inträffade inleddes så snart polisens första representanter var på plats. En konstapel följde med till sjukhuset och minst en undersökte platsen. Olycksplatsen fotograferades och avtecknades med markeringar av olika detaljer. Taxibilen undersöktes, den hade flera skador på den främre vänstra delen. Cykeln undersöktes också, framhjulet var demolerat, främre delen av ramen var böjd och strålkastaren sönderslagen. Cykelns broms fungerade dock ”till belåtenhet”. Vägbanan undersöktes och befanns vara belagd med torr asfalt. Bromsspåren uppmättes till 22 meter. Poliserna noterade även att sikten i korsningen var fri och att det var en solig dag. Personuppgifter för Sjöström noterades, liksom för de tidigare nämnda vittnena.

På något sätt gick det snabbt att identifiera Herman. För både Tora och Calle var av allt att döma underrättade när den första rapporten skrevs klockan 15:00, mindre än två timmar efter det inträffade. Undersökningen fortsatte sedan med att data om bilen togs fram ur registren. Den var skattad, besiktigad, försäkrad och godkänd för yrkestrafik. Det handlade om en Dodge av 1946 års modell, den var sjusitsig och vänsterstyrd.

Dagen efter olyckan hölls ett första förhör med Sjöström, på polisstationen i Bromma. Sjöström delgavs misstanke om brott, men avstod från sin rätt att anlita en försvarare under förundersökningen. Han menade sig vara helt oskyldig och sa sig ha kört i ca 60 km/t tidigare på Ulvsundavägen men att han straxt före korsningen sänkt farten till 50 km/t. I motsats till alla vittnena menade Sjöström att en annan bil legat cirka 10 meter framför hans bil och att han sänkte farten för öka avståndet till den framförvarande bilen. Sjöström sa att han såg cyklisten (Herman Eriksson) i krosningen, men uppfattade det som att cyklisten skulle fortsätta norrut på Ulvsundavägen och alltså inte korsa trafiken. Enligt Sjöström inträffade olyckan på grund av att Eriksson plötsligt svängde åt höger och då hamnade bara några meter framför bilen. Varpå Sjöström bromsade hårt, men avståndet till cykeln var för kort.

Under de följande dagarna förhördes även vittnena och berättade ungefär vad jag redan skrivit. Värt att notera är att Torsten Eriksson, som var passagerare i bilen, sa sig ha sett cyklisten framför bilen på väg österut innan Sjöström bromsade. Vilket alltså klart talar emot Sjöströms version, att Herman plötsligt ska ha svängt höger och då hamnat framför bilen. Torsten är dock tydlig med att Herman haft blicken nedåt och alltså inte heller han varit tillräckligt uppmärksam, varför Torsten inte vill peka ut någon som ensamt vållande till olyckan.

Den 14 mars förhördes Sjöström på nytt och delgavs misstanke om vållande till annans död. Han berättade då följande. Under lördagen, dagen före olyckan, hade han arbetat mellan klockan sju på morgonen och fyra på eftermiddagen. På kvällen hade han varit hemma och tagit hand om sin sjuka hustru. Han hade inte druckit några spritdrycker och sa sig överhuvudtaget dricka i mycket liten omfattning. På kvällen gick han och la sig vid niotiden, sov gott hela natten och steg upp klockan fem på söndagsmorgonen. Han klädde sig och drack en kopp kaffe. Straxt före klockan sex tog han bussen från sin bostad i Handen och åkte in till staden. Droskbilen ägdes av hans arbetsgivare, Gustav Persson, och förvarades i ett garage på Tomtebogatan. Han tog sig dit och hämtade ut bilen för att påbörja sitt arbetspass, då var klockan sju på morgonen. Han hade under morgon flera körningar i staden och tog rast klockan nio, då drack han kaffe och åt wienerbröd. Han fortsatte sedan med olika körningar, hela tiden inom stadens gränser, till klockan tolv då han åter tog rast. Den rasten tillbringade han på Kafé Linné, där han åt smörgåsar och drack mjölk. Klockan 12:30 åkte han till Karlaplan för att ställa sig vid droskstationen. Tre män tog konakt med honom och begärde en körning till Fridhemsplan, men när de kom dit ville passagerarna fortsätta till Solvalla. Sjöström berättade under detta, det andra förhöret, att passagerarna sagt sig ha bråttom, men att han ändå valde att köra i normal hastighet. Beträffande själva olyckan berättade han samma saker som tidigare, att Eriksson vållat olyckan genom att plötsligt byta riktning mitt i korsningen.

Om sina levnadsomständigheter berättade Sjöstöm i förhör att han föddes av en ogift mor och uppfostrades av fosterföräldrar i Björksta församling, Västmanlands län. Där gick han folkskola och konfirmerades vid 15 års ålder. När han var 17 år arbetade han ett halvt år som varubud i Stockholm och var sedan i ett år lärling på ett bokbinderi i samma stad. Våren 1913 tog han värvning vid Västernorrlands regemente i Sollefteå. Där stannade han i två och halvt år och utbildades till 1:a klass sjukvårdsfurir. Under nästan tre år arbetade han sedan som expeditionsbiträde hos SJ, innan han åter tog värvning. Den gången var han vid I 14 i Gävle, han stannade där i tre år. Sedan fick han anställning vid Fälttelegrafen i Frösunda och arbetade där i ett år. År 1922 tog han körkort och hade sedan olika kortare anställningar som chaufför i Stockholm. Åren 1924 till 1935 var han droskchaufför och 1936 fick han en anställning som chaufför hos Svenska Suchard AB där han stannade i elva år, de tre sista åren var han dock inkasserare och inte chaufför. Han hade alltså arbetat åt samma företag som vittnet Lundberg, inget tyder dock på att de kände varandra. I januari 1947 började han sin anställning hos droskägaren Gustav Persson. Han uppgav vidare att han aldrig lidigt av någon allvarligare sjukdom, samt att sinnessjukdom eller alkoholism inte förekom i släkten.

Poliserna avslutade sin undersökning i april och ett förundersökningsprotokoll sammanställdes den 4 maj 1950. Den 11 juli lämnades ärendet till Rådhusrättens fjortonde avdelning. Åtal väcktes och dödsboet lämnade in sina yrkanden om skadestånd och livränta. Jag har fått ta del av själva det skriftliga förundersökningsprotokollet, men där saknas dessvärre bilagorna som ska bestå av bland annat fotografi, skiss och obduktionsprotokoll.

Domen

Vid huvudförhandlingen agerade tillförordnade andre stadsfiskalsassistenten Sten Hermansson åklagare. Dödsboet representerades av advokaten Sonja Molander. Advokaten Yngve Häckner försvarade Sjöström och agerade ombud för försäkringsbolaget, Svenska Automobilförsäkringsbolaget ömsesidigt.

Den 7 december 1950 meddelade Stockholms rådhusrätt sin dom i målet. Sjöström dömdes mot sitt nekande för ovarsamt framförande av bil och vållande till annans död. Brottet ”ovarsamt framförande av bil” motsvaras idag närmast av vårdslöshet i trafik. Det var så vitt jag kan förstå vittnenas berättelser om hög fart, samt det faktum att Sjöströms berättelse i vissa väsentliga avseenden skiljde sig från vittnenas som blev avgörande.

Domen löd på sjuttiofem dagsböter á fem kronor. Utöver det dömdes Sjöström att ersätta staten för kostnaden för obduktionen, 80 kronor, och för ersättningen till vittnena, 41 kronor.

Sjöström dömdes dessutom att betala skadestånd till dödsboet, med 920 kronor och 6 öre, att ersätta deras rättegångskostnader om 107 kronor plus 52 kronor för dödsboets utskrift av domen. Dessutom tilldömdes Tora en livränta som Sjöström skulle stå för, som ersättning för att hon inte längre hade en make som kunde försörja henne. Livräntan fastställdes till 1 800 kronor per år tills hon fyllde 67 år och kunde få pension med 1 000 kronor per år. Därefter skulle livräntan uppgå till de 800 kronor som inte täcktes av den förväntade pensionen. Livräntan skulle bara utbetalas så länge Tora inte gifte om sig.
Ovanstående belopp för stadestånd och livränta är angivna efter jämkning. Skadestånden och livräntan jämkades till 75 procent, eftersom Herman delvis ansågs vara medskyldig till olyckan. Domen överklagades inte.

Dödsboets utskrift av domen behöll Hermans son Calle, som på 1990-talet överlämnade den till min mamma när hon släktforskade. Den finns nu i hennes släktforskningspärm som jag har fått låna och kopiera. Det var så jag fick veta hur Herman dog och fick en chans att gräva vidare i den händelsen.

Ekonomin i domen

Det är svårt för någon som lever så här 70 år senare att utan vidare förstå värdet av de penningsummor som nämns i domen. Jag har därför tagit hjälp av en omräknare för att försöka reda ut det hela, den omräknaren finns på https://historicalstatistics.org/Jamforelsepris.htm och är skapad efter Edvinsson, Rodney, och Söderberg, Johan, 2011, A Consumer Price Index for Sweden 1290-2008, Review of Income and Wealth, vol. 57 (2), sid. 270-292.

Jag har delat upp de summor som enligt domen skulle betalas av Sjöström i en del som är kostnadsersättningar, böter samt skadestånd och en annan del som är livräntan. Den förra delen har jag räknat upp med konsumentprisenas utveckling, eftersom det i huvudsak avser ersättning för varor och tjänster. Den senare delen (livräntan) har jag räknat upp med löneutvecklingen, eftersom den var avsedd att kompensera ett inkomstbortfall. Det som Sjöström skulle betala direkt när domen vann laga kraft vid årsskiftet 1950-1951, var dels:
Böterna, 75 x 5 = 375 kr
Ersättning för obduktionskostnad och ersättning till vittnena, 80 + 41 = 121 kr
Skadeståndet plus dödsboets rättegångskostnader och utskrift av dom, 920:06 + 107 + 52 = 1 079:06
SUMMA 1 575:06, vilket i 2020-års penningvärde motsvarar ca 26 000 kronor (enligt konsumentprisutvecklingen).
Och dels:
Livränta i efterskott för perioden 8 mars till 31 december 1950, 1800 / 365 x 299 = 1 474:52
Livränta i förskott för januari 1951, 1800 / 12 = 150:00
SUMMA 1 624:52, vilket 2020 motsvarar ungefär 116 000 kronor (enligt löneutvecklingen).

Livräntan skulle sedan betalas månadsvis i förskott med 150 kr per månad tills dess att Tora uppnått pensionsålder, som på den tiden var 67 år. Under 1951 motsvarar det cirka 10 700 kronor i månaden, uppräknat med löneutvecklingen till 2020. År 1957, när Tora fyllde 67 år, var värdet av en inkomst på 150 kr i månaden motsvarande omkring 6 600 kronor idag (2020). Man kan här också ha i minnet att Herman Erikssons årslön som arbetare på Marabou 1949 var 7 868 kronor före skatt. En livränta på 1 800 kr motsvarade alltså ca 23 procent av hans bruttolön. Från och med den 17 februari 1957 skulle livräntan istället vara 800 kr per år, alltså ca 66:67 per månad. Då motsvarade det en inkomst på ca 2 900 kr i månaden 2020. När Tora dog 1973 upphörde de utbetalningarna och den utdömda livräntan motsvarade då en månatlig inkomst på lite drygt 800 kr 2020. Inflationen och den stigande genomsnittliga levnadsstandarden åt alltså med tiden upp en stor del av värdet på livräntan.

Det är oklart hur mycket som Sjöström själv fick betala och hur mycket som täcktes av hans försäkring. Oavsett hur det var med det blev han säkert regelbundet påmind om det som hänt. Speciellt som han fortsatte arbeta med att köra taxi, 1960 var han fortfarande skriven som droskförare. Han avled i februari 1975, nästan 25 år efter dödsolyckan på Ulvsundavägen.

Se även…

Uppdatering efter 2020 – mer om taxibilen
Uppdatering efter 2021 – bouppteckningen
Ansedel
Fler bilder på Herman och Toras familjemedlemmar