Sedan jag skrev om Eric Flink, och senare Johan Jute, har jag läst på lite mer om vad livgrendjärerna (fram till 1791 kallat Östgöta infanteriregemente) gjorde under deras tid i regementet. Och även om det inte direkt handlar om släktforskning, ville jag ändå gärna skriva en sammanfattning för att komplettera berättelsen om livgrenadjärerna.

Finland och Ryssland (1789 – 1790)

När Johan Jute blev soldat pågick Gustav III:s ryska krig och om jag förstått saken rätt torde han ha anslutit till regementet i södra Finland på sommaren 1789. Då samlade kungen en styrka för att genom ett anfall över Kymmene älv försöka få den ryska huvudstyrkan att lämna Savolax. I den styrkan ingick en del av östgötarna och den 26 juni inleddes anfallet. Två dagar senare ryckte kungen fram med sin styrka och mötte ryssarna i ett fältslag vid Uttismalm, utanför byn Uttis som då låg i Ryssland. Gustav III ledde personligen sina trupper och besegrade den jämnstarka motståndaren, som tvingades till reträtt. Andra delar av trupperna från Östergötland deltog i andra strider kring gränsområdet vid Kymmene älv. Östgötarna och de andra svenska styrkorna rörde sig fram och tillbaka i området och deltog i olika mindre drabbningar, vissa framgångsrika andra inte. Vintern 1789 till 1790 tillbringade dem i området mellan Tavastehus och Keltis. Till våren 1790 deltog östgötarna i den styrka som under kungens ledning åter korsade gränsälven. Den våren såg ut ungefär som den föregående sommaren och hösten, med små förflyttningar kring gränsen och flera mindre slag men aldrig något avgörande. Avgörandet kom i stället till sjöss genom att den svenska skärgårdsflottan besegrade den ryska kustflottan i det andra slaget vid Svensksund. I augusti slöts fred i Värälä utan gränsjusteringar, eller andra betydande eftergifter från någon av parterna. Östgötarna var då med i lägret vid Värälä slätt. Därefter kunde Johan komma hem till Östergötland för första gången på över ett år.

Pommern och Lübeck (1805 – 1807)

Det var först i slutet av 1805 som livgrenadjärerna skickades till Pommern. Det är sannolikt att Eric Flink var med då. Om Johan Jute också var det är mer osäkert, han kanske var sjuk redan då och anslöt sig i så fall till de svenska styrkorna i Pommern senare. De tog sitt vinterkvarter i Lauenburg men återvände på våren 1806 till Svenska Pommern. I augusti 1806 kunde den svenska styrkan återvända till Lauenburg. Sannolikt var Johan med då, men i det fallet är det mer oklart om Eric var det. I mitten av oktober 1806 krossade Naopleon den preusiska armén i Slaget vid Jena-Auerstedt och svenskarna förlorade sina viktigaste allierade i området och den svenska styrkan i Lauenburg blev avskuren från Stralsund. Då de inte kunde ta sig säkert tillbaka till svenskt territorium sökte sig livgrenadjärerna, och de andra svenskarna som hållit Lauenburg, till Lübeck för att om möjligt kunna skeppas därifrån till Stralsund. Inskeppningen gick dock långsamt och den 5 november 1806 var många svenskar kvar utanför Lübeck när fransmännen överaskade dem. En del av svenskarna tog skydd inne i staden, men fransmännen stormade redan nästa dag. Då försökte svenskarna ta sig in på danskt område i Holstein, men hindrades av danskarna och tvingades kapitulera till den franska armén. En annan del av den svenska styrkan vid Lübeck och floden Trave tvingades kapitulera på grund av att de överraskades just som de skulle gå ombord på ett fartyg och då redan hade packat sina gevär. Troligen var det alltså vid Lübeck i november 1806 som min hustrus farfars morfars farfars far, Johan Jute, togs till fånga av fransmännen. Johan och de andra svenskarna som hamnade i fransk fångenskap behandlades väl av den franske befälhavaren, som råkade heta Bernadotte. Sedan fördes de till Frankrike där de fick stanna som fångar till freden i Paris 1810.

Norge och Skåne (1808)

När Dansk-svenska kriget bröt ut på våren 1808 samlades huvuddelen av livgrenadjärerna utanför Jönköping och avtågade kort därpå till Dalsland. Den 1 maj 1808 gick de över den norska gränsen och genomförde några mindre förflyttningar inne på fientligt territorium, innan de i juni förflyttades till Skåne. I Skåne förberedde man sig för ett anfall mot Själland. Invasionen av Danmark blev dock inte av och i augusti beordrades marsch till Karlskrona för vidare befordran till Åland. Knappt hade livgrenadjärerna börjat gå fören de fick order om att ändra riktning och bege sig till Grisslehamn. De hann dock inte ens till Jönköping fören de fick order om att göra halt och vänta. Ny order: dela upp er och gå mot Norrköping, Västervik och Karlskrona. Nej, återvänd till Skåne! När livgrenadjärerna efter att på det viset traskat runt i Skåne, Blekinge och Småland var de tillbaka där de börjat. Det blev dock bara några dagars vila innan en ny marschorder kom. Den gången var Gävle angivet mål.

Finland och Norrland (1808 – 1809)

I slutet av september 1808 var man framme i Gävle och inskeppades, tillsammans med andra trupper. Totalt var det över 6000 man som skulle skeppas över till Finland för att förstärka den svenska armén där. Det gick illa när man mötte en storm. Vissa av fartygen förliste och andra tvingades tillbaka till svenska hamnar. Av de över 6000 soldater som skickades iväg var det bara drygt halva livgrenadjärregemenetet, 700 man, som kom i land i norra Finland. Under hösten 1808 deltog de livgrenadjärerna i stiderna i Finland och i december följde de med resten av den svenska armén i Finland, då den lämnade den östra rikshalvan bakom sig. Tidigare skrev jag att man gick i vinterläger i närheten av Torneälv, men vad jag nu har förstått gällde det inte alla. Jag vet inte hur fördelningen såg ut, men många av soldaterna fick faktiskt återvända hem över vintern. År 1809 deltog livgrenadjärerna i striderna i Norrland, men då var ju Eric Flink redan död och Johan Jute var fortfarande fånge i Frankrike.