Min farfars mormors morfars far, Jonas Ersson, föddes på gården Förnebo 2. Det skedde på tisdagen den 16 november 1779. Förnebo är en by i Järvsö socken, alltså tillhörande landskapet Hälsingland och Gävleborgs län. Jonas är det namn som står i födelse- och dopboken, han tycks dock nästan alltid ha kallats för Jon. Jons föräldrar var bondparet Eric Andersson och Ingrid Jonsdotter. På gården i Förnebo började alltså Jon sitt liv, men det skulle komma att sluta på en helt annan plats närmare 60 år senare.

Bakgrund, uppväxt och tidig kriminalitet

Jons föräldrar, Eric och Ingrid, var födda år 1755 respektive år 1759. De var båda från socknen och levde hela sina liv i trakten. De gifte sig på söndagen den 25 oktober 1778, bosatte sig i hennes hemby Förnebo och fick drygt ett år senare sitt första barn, Jon. Sommaren 1783 fick de en dotter, Anna. Trotts att familjen hade en gård med både hästar och kor och bara två barn att försörja, finns det flera tecken på att de hade en del problem. För det första finns det redan på 1790-talet noterat om Eric ”Ebriosus”, alkoholberoende. För det andra dömdes Jon när han var 19 år för sedelförfalskning och straffades med två års ”fästningsarbete”. För det tredje dog Eric redan år 1803, 47 år gammal. Han hade drabbats av lungsäcksinflammation, eller som det (på lite felstavad latin) står i dödboken ”Pleuresil”. Efter makens död fortsatte Ingrid att driva gården med stöd av den ännu ogifte sonen Jon.

Jons syster Anna bodde också kvar en tid innan hon gifte sig, fick en son och flyttade till en annan by i socknen. Efter Eric hade familjen ärvt en del tillgångar, men han efterlämnade också skulder. Och efter arvskiftet hade de troligen en något sämre ställning än vad familjen tidigare haft. Jon var ändå av allt att döma gott sedd i trakten. På våren 1806 gifte han sig med Ella Mikelsdotter, dotter till nämndemannen och tidigare bonden Mikel Olofsson. I lysnings- och vigselboken noterades det om Jon ”beskedlig”. Först ett par år efter att Jon hade gift sig fick han överta även moderns del av gården, för vilken han sedan hade det huvudsakliga ansvaret.

Alkoholism, misshandel och spöstraff

Om Jon som ung hade uppfattats som beskedlig, var det ändå inte en beskrivning av honom som skulle bli den bestående. Det är oklart vad som ledde till hans förändring. Alkoholism är ju ofta ärftligt, och det var något som även drabbade Jon. En annan delförklaring kan vara en försämrad ekonomi. Jons syster Anna flyttade efter en kort tid tillbaka till Förnebo med sin familj. Både Ella och Anna födde under de följande åren flera barn och gården som tidigare försörjt en handfull personer, skulle sedan räcka till betydligt fler. Anna och hennes familj stannade dock inte på Förnebo, utan tycks ha flyttat ut igen efter ett par år.

Jons och Ellas förstfödde kom till världen år 1807 och fick heta Eric efter Jons far. Deras andra barn föddes år 1811 och döptes till Mikel, efter Ellas pappa. Mikel Jonsson la senare i livet till efternamnet Timper, han var min farfars mormors morfar och om honom kommer jag säkert skriva ett inlägg i framtiden. Jon och Ella fick efterhand ytterligare fyra barn, Jonas, Ingrid, Olof och Anders.

Det verkar hur som helst som att Jon efter att ha gift sig och övertagit gården utvecklade ett allt hetsigare temperament och speciellt i samband med att han drack sprit hade han nära till våld. Han slog ofta sina barn och sin fru. Ibland slog han även sin mor, som bodde kvar på gården. Vid några tillfällen blev en eller annan granne vittne till hans klandervärda beteende och han dömdes genom åren till olika straff. Bland annat fick han år 1811 utstå 40 par spö för att ha misshandlat sin mor. Ett annat exempel på Jons brottsliga beteende är att han år 1819 dömdes för ”första resan utan inbrott förövad tjuvnad”, för vilket han straffades med böter och uppenbar kyrkoplikt (ett för tiden vanligt skamstraff). Att Jon aldrig dömdes för att ha slagit fru och barn, beror på att det var tillåtet på den tiden.

Händelserna den 6 augusti 1825 och tinget två dagar senare

Måndagen den 8 augusti 1825 samlades Järvsö tingslags häradsrätt till ett urtima ting. Ett urtima ting var ett extra ting mellan de ordinarie ”lagtima” tingen. Det aktuella tinget hade ett enda ärende, nämligen att utreda vad som hänt på gården Förnebo 2 föregående lördag. Ordförande var bonden och häradsdomaren Göran Ersson i Grönås som vid sin sida hade sex nämndemän. Åklagare var kronolänsmannen och fänriken Per Gilljan. Parterna och ett antal vittnen hördes och jag ska i det följande försöka sammanfatta vad häradsrätten kom fram till angående lördagens händelser.

Under dagen hade Jon varit ute, men han kom hem till eftermiddagen. När han återkom till hemmet var Jon berusad. Han satte sig ner vid köksbordet tillsammans med sin mor, Ingrid. De två började samtala om varjehanda ting. Efter en liten stund kom samtalet in på frågan om en häst. Om jag har förstått saken rätt var det en häst som Jon fått, eller köpt, av sin mor i samband med att han tog över hennes andel i gården omkring 17 år tidigare. Jon uttalade sig nedsättande om hästen, men fick mothugg av sin mor som sa att han borde se till att själv ”kunna lämna sina barn en lika god häst”. Jon blev efter de orden ”vred på modern” och han utföll mot henne i diverse ”olidliga utlåtelser”. Han skällde, svor och spottade på sin mor. Sedan ska han ha ”nedknäppt underplaggen i tillkännagiven afsigt att kasta sitt vatten i ansigtet på modern”. Jon var alltså på väg att urinera i sin mammas ansikte, men kan kom inte så långt för Ingrid fick tag på en rönnkäpp som legat på golvet. Hon lyckades med käppen freda sig från att bli nerpissad, men Jon tog snabbt ifrån henne käppen.

Jon ska sedan med rönnkäppen i ena handen ha jagat ut Ingrid på gårdsplanen. Där kastade han omkull henne och slog henne upprepade gånger med käppen. Ingrid skrek så att det hördes vida omkring och även utanför den egna gården uppfattades hennes skrik. Den som hörde henne var grannarnas piga, Kerstin Hansdotter, som kände igen Ingrids röst och förstod att ”något våld af Jon Ersson åter vare å bane”. Pigan Kerstin blev rädd och vågade inte gå till Jons gård. Precis därefter kom dock Kerstins matmor, Carin Larsdotter, hem. Hon möttes av sin piga, som berättade om skriken och Carin begav sig genast till granngården. Under tiden hade Jon fortsatt slå Ingrid blå. Det är oklart hur många av slagen som träffade, men han fortsatte i alla fall att slå med käppen tills grannfrun Carin kom springande. Carin gick emellan och ryckte käppen ur Jons händer, varpå Jon fick tag på Ingrids hår. Han försökte troligen dra henne med sig in i huset igen. Carin skrek då ”jag skall lära dig läxa din gamla djevul” och slog Jon på benen med käppen tills han släppte sin mors hår. Fjärdingsmannen Olof Olsson i Öje tillkallades och han kom tillsammans med nämndemannen Eric Mickelsson i Vik. De genomförde en kort undersökning på plats och så vitt jag kan förstå grep de Jon i hans hem.

Jons inställning, lagens ord och rättens utslag

I princip erkände Jon allt som lades honom till last, han försökte inte ens beskylla modern för att ha retat upp honom eller på något sätt gjort honom orätt. Jon förklarade det inträffade i huvudsak med det hetsiga sinnelag som han ofta drabbades av och som ”i synnerhet sig visade vid tillfällen då han mera än vanligt förtärt brännvin”. Han kunde inte erinra sig slagen mot modern när hon låg på marken, men han godtog hennes berättelse även på den punkten och menade att hon säkert kunde minnas händelsen bättre än han.

”Slår barn sin egen fader, eller moder; miste lifwet, eller straffes med fyratijo par spö, tretijo par ris, eller en månads fängelse wid watn och bröd, efter omständigheterna.
Slår någor sin stiuffader, eller stiufmoder; swärfader, eller swärmoder; stiufswärfader, eller stiufswärmoder; böte hundrade daler.”

– Missgärningsbalken, XIV. Cap. 2. §.

Jon dömdes med stöd av ovanstående lagparagraf (Missgärningsbalken, XIV. Cap. 2. §.), för ”slag å sin moder”. Då det inte var första gången han dömdes för brott mot den paragrafen och han dessutom var dömd för flera andra brott, ansågs spöstraff inte räcka till. Därför kom domen att lyda på dödsstraff, eller som det står i domboken ”skall han Jon Ersson, för berörde af honom föröfade grofva förbrytelse sig sjelf till välförtjänt straff och androm till varnagel, lif sitt mista och varda halshuggen”.

Häkte och fästning

Den 13 augusti 1825 skrevs ”Bonden Jonas Ersson” in på länshäktet i Gävle. Där skulle han vara i väntan på Svea Hovrätts prövning av fallet. Hovrätten fattade sitt beslut den 24 november 1825. Svea Hovrätt ansåg att domen från häradsrätten var korrekt, men det Kungliga Majestätet (teoretiskt Karl XIV Johan, men i praktiken även det troligen hovrättens beslut) ändrade ”af nåd” straffet. Dödsstraffet omvandlades därför till spöstraff (40 par spö), skamstraff (uppenbar kyrkoplikt) och livstids arbete på Carlstens fästning. Kyrkoplikten verkställdes redan på häktet i Gävle. Det är dock oklart om (och i så fall var) Jon fick slita spö. Hans läkare skrev till kungen och menade att risken var stor att Jon inte skulle överleva 40 par spö och att han därför borde få slippa det, men vad svaret blev känner jag inte till.

Värt att notera i sammanhanget är att 40 par spö inte betyder 40 slag, eller ens 80 som man skulle kunna tro. Istället betyder ”par spö” två sammanbundna spön och man slog vanligen tre gånger med varje par. Att straffas med 40 par spö innebar således hela 120 slag över sin bara rygg, vilka slogs med två sammanbundna granska kraftiga träpinnar. Det handlar alltså om oerhört mycket stryk och risken att dö var högst verklig, speciellt för den som för andra gången i livet skulle utsättas för sådan behandling. Förövrigt var just 40 par spö (eller för kvinnor 30 par ris), det strängaste kroppsstraffet i den tidens svenska lagar.

År 1826 skickades Jon till Carlstens fästning på Marstrandsön i södra Bohuslän. När han kom till fästningen pågick inga större utbyggnader (eller förstärkningar) av anläggningen. Ändå rådde det säkert ingen brist på hårt slit och alltid pågick det väl något underhållsarbete, eller någon mindre tillbyggnad. På Carlstens fästning var Jon samtida med fästningens mest kände fånge, Lars Larsson Molin, mer känd som Lasse-Maja. När Jon kom dit hade Lasse-Maja redan suttit 13 år av sitt livstidsstraff och han skulle sitta där i 13 år till innan han benådades. Jag vet i nuläget inte hur, eller precis när, Jon Ersson dog. Det jag vet är att han aldrig flyttade hem igen och att hans hustru Ella, någon gång mellan 1836 och 1840 började skrivas som änka. Av det drar jag slutsatsen att Jon dog på fästningen under den perioden, efter ett tiotal år i fångenskap. Då hade hans stackars plågade moder redan lämnat jordelivet. Hon dog en naturlig död i sitt hem vid en ålder av 73 år. I en särskild anteckning i dödboken beskrevs hon som ”oförvitlig”.

OBS! På sommaren 2022 upptäckte jag att Jon avled på Carlstens fästning redan 31 augusti 1834. Han dog av kolera.

Se även…

Ansedel – Jon
Mer om Jons tid på fästning