År 1797 låg det just utanför Linköping en by som hette Åby, den hörde till Sankt Lars socken (Östergötlands län). I ett av torpen som hörde till Åby bodde då Samuel Johansson och Maja Andersdotter. De hade varit ett par i några år och kommit upp sig från dräng och piga till torpare. Under samma period hade de fått två barn, Samuel och Johan, vilka båda dock hade dött i späd ålder. Den 3 februari 1797 födde Maja en tredje son, han fick namnet Anders och skulle komma att bli min hustrus farfars morfars morfar.

Uppväxt i dödens närvaro och tiden i Linköping

I oktober 1799 födde Maja sin första dotter, Maja Stina. Liksom de flesta av Majas och Samuels barn dog hon mycket tidigt. Under de följande åren födde Maja tre söner, Jonas, Petter och Samuel Samuelsson. Innan deras sjunde och sista barn kom till världen hann Samuel Johansson avlida av lungsäcksinflammation. Det var i september 1806 och inom tre år hade båda de två yngsta sönerna också lämnat jordelivet. Vid utgången av år 1809 var det alltså bara Maja och sönerna Anders och Jonas som återstod av familjen.

År 1812 var det dags för den 15 år gamla Anders att lämna sin fattiga mor och lillebror, för att söka arbete inne i Linköping. Han fick tjänst i lagmannen Moraths hushåll och där blev han kvar i tre år. Jag har inte hittat Anders i några källor under perioden 1815 till 1819 och dessvärre tycks det vara då han tar sig efternamnet Carlström. Av allt att döma bor han även då i staden Linköping.

OBS! Hösten 2023 fick jag påpekat att jag hamnade fel när jag spårade Anders före flytten till Björkeberg 1819. Texten ovan handlar alltså om fel person, men texten nedan handlar om rätt person. I Anders ansedel har jag rättat uppgifterna om föräldrarnas namn och Anders födelse. Tack till Kristina Fredriksson som upptäckte mitt misstag och satte mig på rätt spår!

År 1819 flyttar Anders Carlström från Linköping till Björkebergs socken (Östergötlands län) för att bli dräng hos bonden Olof Olofsson. Där stannar Anders till hösten 1821, då han flyttar tillbaka till Sankt Lars socken. Under de följande åren flyttar Anders runt i och omkring Linköping och har olika drängtjänster, eller verkar som daglönare.

Torpare på Edsberga ägor

På något sätt träffar Anders den unga kvinnan Greta Persdotter från Kättilstads socken (Östergötlands län) och år 1827 gifter de sig och flyttar till Landeryds socken (Östergötlands län). Där blir de torpare i torpet Nain på byn Edsbergas ägor. I april 1828 föds Anders och Gretas första barn, dottern Anna Maria. Och i november 1830 fick de en son, Anders Petter. Den lille sonen han dock bara bli ett år innan han dog. Under perioden 1833 till 1846 födde Greta fyra döttrar, Albertina Vilhelmina, Greta Sofia, Mathilda och Carolina.

I takt med att Greta födde barn ökade försörjningsbördan. Vilket tyngde Anders, som tvingades låna mer och mer pengar för kunna hålla sin familj med mat och torpet i drift. Att den äldsta dottern (Anna Maria) blev vuxen och flyttade ut i början av 1840-talet, hjälpte kanske något men det räckte inte helt. Anders var inte den som söp, eller på annat sätt var känd för att slösa med sina tillgångar, ändå hade han inte råd ens med det nödvändigaste. Anders mådde allt sämre av sin situation och efter att dottern Carolina föddes i mars 1846, blev det riktigt illa. I juni 1846 fick Anders besök av en fordringsägare som pressade honom hårt på frågan om avbetalningar, men Anders hade inga pengar.

Juli månad i Herrens år 1846

Den första juli 1846 sa Anders till Greta, ”Jag går min väg ifrån alltihop.” Sedan lämnade han hemmet och Greta tänkte nog först bara att han skulle ut och arbeta, eller försöka låna pengar från någon. När han inte återkom till kvällen började hon dock ana att han kanske hade ”gjort av med sig”. Precis vad Anders från början hade för avsikt är inte lätt att säga, men den 3 juli kom han till ett torp på Berga ägor i Sankt Lars socken. Där togs han emot av fru Christina Persdotter. Anders såg mycket betryckt, matt, svag och hungrig ut. Han fick mat och en sovplats på torpet, men när han gick på morgonen var han ”i lika ängslig sinnesstämning”. Inne i Linköping firade man den dagen Oscar I:s födelsedag med kanonsalut och musik, samtidigt som den olycklige Anders drev omkring straxt sydost om staden.

Den 8 juli 1846 satt bysmeden Fredrik Fagerdahl i Tannefors och fiskade i Stångån, när Anders döda kropp kom flytande. Kroppen hade börjat ruttna och blötts upp i vattnet, men den kunde kännas igen på kläderna. Kroppen fördes till likbadet i Landeryds socken och provinsialläkaren Lars Lindegren tillkallades. Den 12 juli 1846 genomförde Lindegren liköppning och obduktion av den döda kroppen. Provinsialläkaren skrev ett protokoll och en attest. Protokollet innehåller en del smått groteska detaljer och för att bespara känsliga läsare dessa, kommer jag inte här citera så mycket. Istället kommer jag lägga upp min transkription av det materialet, så att den som är intresserad kan läsa det hela (utan att själv behöva besvära sig med handskrifterna). Läkarens protokoll innehåller också en kort berättelse, där Anders beskrivs med den enda meningen ”Carlström skall ej i lifstiden hafva varit supig och oordentlig, men har haft mycket barn och varit i beständig strid med fattigdom och elände.”

Den 16 juli 1846 samlades Hanekinds häradsrätt till ting. Det sjätte och sista ärendet för dagen var en slags dödsfallsutredning, för att avgöra hur Anders döda kropp skulle hanteras. År 1846 gällde fortfarande Missgärningsbalken i 1734 års lag, under vilken självmord var ett brott. Straffet för ett fullbordat självmord var att man inte fick begravas på vanligt sätt. Exakt hur självmördarens kropp skulle behandlas berodde på omständigheterna. Den som vid fullt medvetande valde att ta livet av sig skulle skarprättaren gräva ner i skogen, men den som gjorde det i ett upprört eller mentalt instabilt tillstånd kunde begravas under tystnad på en avsides del av kyrkogården.

”Dräper eller förgiör någon sig sielf; tå må thes kropp af then, som honom finner, oförwit uptagas, och afsides läggas: pröfwar Domaren sedan, at han med wilja sig förgiordt; tå skal en sådan sielfspilling af skarprättaren til skogs föras, och i jord gräfwas. Finnes thet i hufwudswaghet, raseri, eller annor sådan wånda skedt wara; tå må han af annat folk handteras, och begrafwas.”

– Missgärningsbalken, XIII. Cap. 1. §.

I sin attest kallar läkaren det inträffade för ett ”ofrivilligt” självmord. Det torde vara en referens till lagens åtskillnad mellan i vilket psykiskt tillstånd självmordet begicks. Häradsrätten kom till samma slutsats och avslutade sitt utslag med orden ”förordnar altså, jemlikt 13Cap 1§. Miss.B., det bör And Carlströms döda kropp afsides å kyrkogård läggas och i tysthet begrafvas”. Begravningen skulle alltså genomföras utan den gängse klockringen. Domen verkställdes dagen efter (17 juli 1846), då Anders begravdes i utkanten av Landeryds kyrkogård.

Bouppteckning och de efterlevandes vidare öden

Den 25 juli 1846 förrättades bouppteckning efter Anders och det kom i samlad skrift hur dålig hans ekonomi hade varit. Det lilla han ägde av husgeråd, kläder och liknande nödtorft värderades till 45 riksdaler och 8 skilling banco. Hans skulder tillsammans med kostnader för bouppteckningen och liknande, summerades till 115 riksdaler, 31 skilling och 4 runstycken banco. Riksdalen delades i 48 skilling och skillingen delades i 12 runstycken. Bristen i boet efter Anders uppgick alltså till 70 riksdaler, 23 skilling och 4 runstycken banco. Uppräknat med konsumentprisutvecklingen motsvarar 1 riksdal banco år 1846 ungefär 120 kronor i år (2021). Värdet av Anders tillgångar motsvarar alltså omkring 5 400 kronor och hans skulder motsvarar nära 14 000 kronor. Löneläget år 1846 var dock sådant att även om Anders haft en genomsnittlig inkomst och sparat allt han tjänade i två år, är det ändå osannolikt att han skulle ha kunnat återbetala sina skulder.

Efter Anders död fick Greta och hennes fyra hemmavarande döttrar fattigstöd från socknen och flyttades till en annan stuga på Edsberga ägor. Den 18 december 1849 drunknade den 13 år gamla dottern Greta Sofia. Det tycks dock handla om en olyckshändelse. Jag har inte hittat någon mer information om den händelsen, men det finns inget datum för begravningen i död- och begravningsboken. Så, det troliga är nog att hon gick igenom isen på Stångån (eller något annat vattendrag i närheten) och inte återfanns.

Hur gick det då för Anders övriga efterlevande? Dottern Anna Maria, som redan hade flyttat hemifrån när Anders dog, gifte sig år 1849 med rättaren Jonas Petter Dahlqvist. Hon fick en son år 1853, blev änka 1876 och dog som fattighjon 1905. Albertina Vilhelmina som var född år 1833, gifte sig 1860 med arbetskarlen Olaus Hallberg, fick minst ett barn, bodde i Norrköping, blev änka 1907 och avled 1919. Mathilda (född 1839) gifte sig år 1866 med livgrenadjären Per Gustaf Trapp, fick flera barn, blev änka 1908 och dog år 1916. Mathilda var min hustrus farfars morfars mor. Carolina som föddes samma år som Anders dog (1846), växte upp med sin fattiga mor i olika stugor runt om i socknen. År 1871 födde hon en ”oäkta” dotter. Carolina förblev ogift och hade olika pigtjänster i trakten. När hon år 1904 avled bodde hon i torpet Nain. Samma torp där familjen hade bott när Anders dog, 58 år tidigare. På slutet av sitt liv tog Carolina hand om sin gamla mor, tills Greta dog år 1896.

Se även…

Ansedel
Min transkription av häradsrättens protokoll, inklusive obduktionsprotokoll m m.
Berättelsen om dottern Mathildas vidare liv