I slutet av förra året skrev jag ett kort inlägg om min farfars farfars farmors morfar, soldaten Jonas Runström. Han var soldat i Södermanlands regemente. På 1760-talet deltog han i Pommerska kriget. Jag skrev då nästan ingenting om det kriget. Nu har jag bland mina anor hittat två andra soldater som deltog i samma krig. Det handlar om min farfars farmors farfars farfar, Eric Matsson Ren och min farfars farmors mormors farfars far, Samuel Bengtsson Gladman. Här tänkte jag nu berätta lite mer om dessa tre soldater och om Pommerska kriget 1757-1762.

Uppgifterna om de enskilda soldaterna kommer från mönsterrullor och kyrkoarkiv. Om kriget i stort, och om regementenas rörelser, har jag läst i två böcker och i olika artiklar på svenska och engelska Wikipedia. Böckerna i fråga är för det första ”Försök till en historia öfver det Förra Pommerska kriget Åren 1757 – 1762” av G. von Schantz, tryckt i Stockholm 1811. Och för det andra ”Anteckningar rörande svenska regementenas historia” af J. Mankell, andra upplagan tryckt i Örebro 1866.

Bakgrund

Pommerska kriget var en del av det så kallade Sjuårskriget 1756-1763. Sjuårskriget anses allmänt vara den första globala militära konflikten, trotts att det ägde rum mer än 150 år före det krig som kallas för Första världskriget. Sjuårskriget började som en konflikt mellan Storbritannien och Frankrike rörande vissa kolonier. Det hela eskalerade dock snabbt genom att olika avtal och allianser aktiverades, samtidigt som flera andra mindre konflikter runt om i världen drogs in i det allt större kriget.

I Europa hamnade Preussen på den brittiska sidan, medan de flesta andra länder ställde sig på den franska. I Sverige låg regeringsmakten hos det aggressiva högerpartiet, Hattarna. En kombination av tidigare avtal med Frankrike, Hattarnas expansiva utrikespolitik och det faktum att Preussen såg svaga och isolerade ut, ledde till att Sverige gick in i kriget på Frankrikes sida. I juni 1757 började Sverige därför föra över omkring 20 000 man till Pommern.

Hälsinge regemente mönstrar

Den 29 juni 1757 samlades Arbrå kompani av Hälsinge regemente i Arbrå socken (Gävleborgs län) och höll ”besiktningsmönstring” inför avmarschen mot Pommern. Plats nummer 30 i kompaniet hölls av Eric Matsson Ren. Eric var son till en före detta soldat, den livlandsfödde Mats Mårtensson Silfwerström. Pappa Mats hade dock slutat sin tjänst i november 1752 och han undslapp därför Pommerska kriget med några års marginal. Enligt rullan var Eric 27 år gammal, men i själva verket hade han nyligen fyllt 26. Han hade fått sin tjänst i december 1748, några månader före sin 18 års dag. Förutom fadern lämnade Eric två småbarn och en gravid hustru, när han marscherade i väg söderut.

Några dagar senare (den 4 juli 1757) samlades, på motsvarande sätt, Järvsö kompani i Ljusdals socken (Gävleborgs län). Där stod, på plats nummer 54, Samuel Bengtsson Gladman. Enligt rullan var han då 30 år gammal, men inte heller den åldersangivelsen stämde precis. Samuel var snarare 29 år gammal, han hade nämligen fötts i staden Falun (Kopparbergs län) den 29 maj 1728. I Dalarna bodde ännu hans föräldrar, gördelmakaren Bengt Carling och dennes hustru Brita Månsdotter Heij. För egen del hade Samuel omkring tio år tidigare flyttat till Hälsingland och blivit soldat. Han hade sin bostad i Järvsö socken (Gävleborgs län). Där hade han även fru och två barn, en åtta år gammal son och en dotter på två år. Samuel tillhörde, till skillnad från Eric, den minoritet av regementet som inte skickades till Pommern år 1757.

Jag har inte hittat några uppgifter om på vilka vägar hälsingarna tog sig till Svenska Pommern, men de tycks ha kommit fram i september. Det är därför troligt att de fick ta sig ganska långt söderut till fots innan de skeppades över Östersjön. I Pommern blev de en del av den svenska huvudstyrkan på plats. Det var en för svenska förhållanden ganska stor armé, men klart underlägsen fienden i antal. Dessutom var materielen i mycket dåligt skick och de flesta av soldaterna var illa tränade och saknade helt stridserfarenhet. Problemen hade troligen sin grund i korruption och dåliga statsfinanser.

En snabb, men ändå tveksam, offensiv

Att den svenska armén på alla sätt var underlägsen den preussiska ansågs inte vara något problem. Tanken var att de starka allierade styrkorna skulle vinna slagen och ta terräng, sen kunde den svenska armén användas för att kontrollera och hålla erövrade områden. Man inledde ändå kriget med en snabb, men begränsad, offensiv. Armén delades i tre delar, vilka anföll åt varsitt håll. Huvuddelen av Hälsinge regemente ingick i den styrka som gick åt sydost och korsade floden Peene vid staden Anklam. Redan på offensivens första kväll, den 13 september 1757, tog man genom överrumpling Anklam. Även de delar av armén som gått i andra riktningar vann snabba framgångar i början av hösten.

Strategin att låta de allierade vinna slagen, för att själva verka mer defensivt, sprack snart. Dels var man illa samordnade med de allierade, bland annat önskade fransmän och österrikare att svenskarna skulle gå fram ännu snabbare och försöka ta Berlin (ca 180 km från Anklam). Å andra sidan var materielen i så dålig ordning vid ankomsten till Pommern att det troligen var omöjligt för svenskarna att agera mer offensivt än vad man gjorde. Dels vann Preussen, den 5 november 1757, ett stort slag vid Rossbach i Sachsen.

Det preussiska motanfallet och kampen mot isen

När den preussiska armén vunnit i Sachsen, vände de sig mot Pommern. Under vintern tvingades svenskarna retirera och överge de flesta områden man tagit på hösten. Den 29 december befann sig hälsingarna vid Anklam, som man tvingades utrymma. Ur Hälsinge regemente blev då 87 man tillfångatagna, resten kom undan in på svenskt territorium. Ingenting tyder på att Eric Matsson Ren skulle ha varit bland de tillfångatagna. Preussarna fortsatte ha övertaget och under slutet av december 1757 och början av januari 1758 drog sig svenskarna snabbt tillbaka till Stralsund (provinshuvudstaden) och Rügen (en stor ö norr om Stralsund). Vintern blev kall och garnisonen i Stralsund fick kämpa för att hålla sjöar och dammar runt staden öppna. Hade isen fått lägga sig, skulle de bristfälliga försvarsanläggningarna inte ha räckt för att hålla preussarna ute någon längre tid.

Till slut frös till och med sundet mellan Stralsund och Rügen. Då valde de svenska försvararna att flytta över stora styrkor från staden till ön. Man fruktade att ett preussiskt anfall annars inte hade stannat vid att ta Stralsund, utan obehindrat skulle ha svept över isen till Rügen varifrån svenskarna inte hade någonstans att ta vägen. Därför flyttades bland annat huvuddelen av Hälsinge regemente över till ön, för att förstärka försvaret på den sidan sundet. Den 7 februari 1758 befann sig huvuddelen av Arbrå kompani (tillsammans med delar av Alfta och Järvsö kompanier) i Schoritz på den södra delen av Rügen. Eric Matsson Ren var dock posterad längre söderut, vid färjeläget Glewitz. Där var han sysselsatt med ”isning”.

Framryckningarna 1758 …

Preussarna lyckades aldrig helt ringa in svenskarna och genomföra någon effektiv belägring av Stralsund och Rügen, men man upprätthöll i alla fall en blockad på landssidan. Det fortsatte vintern igenom och även över våren. Först den 18 juni 1758 bröt ryssarna, som var allierade med Sverige, igenom och avslutade blockaden. Under sommaren 1758 tillfördes den svenska armén i Pommern förstärkningar från hemlandet, bland dessa fanns Samuel Bengtsson Gladman från Järvsö kompani.

När preussarna tvingats bort från Svenska Pommern, började den svenska armén agera mer offensivt igen. Man tog snabbt på nytt terräng fram till floden Peene, den här gången förlades huvudstyrkan till staden Loitz. Där fanns då även Hälsinge regemente. Under sommaren och början av hösten utkämpades några fältslag och mindre belägringar där andra delar av armén deltog. Man hade spritt ut sig längs hela floden, men koncentrerade sig på städer och befästningar. Hälsingarna flyttade runt med huvudstyrkan, till Daberkow, Strasburg och Prenzlau. Strasburg avser här en liten stad i Pommern, ej att förväxla med den stora staden Strasbourg i Alsace. Huvudstyrkan befann sig i läger vid Strasburg från den 30 augusti till den 6 september 1758.

När ryssarna belägrade Küstrin hade svenskarna planerat att ta sig dit för att stödja dem, men sedan ryssarna i augusti förlorat i slaget vid Zorndorf ändrades planerna. Den svenska huvudstyrkan gick därför i september från Strasburg via Prenzlau mot Sachsen, för att försöka förena sig med den österrikiska armén där. Man kom dock bara till Neuruppin i Brandenburg. Där slog armén läger i slutet av september 1758 för att invänta besked från de allierade om österrikarnas intåg i Sachsen. Österrikarnas planer misslyckades dock och när det stod klart för svenskarna, valde dessa att dra sig tillbaka. Därför lämnade man Neuruppin den 10 oktober.

… och återtåget samma år

Målet var nu att nå floden Oder och förena sig med den ryska armén. På vägen deltog mindre delar av den svenska styrkan i olika skärmytslingar och mindre fältslag, det verkar dock inte gälla Hälsinge regemente. Innan man lyckats sammanstråla med ryssarna, stod det dock klart att dessa gått i vinterkvarter. Därför började svenskarna i stället dra sig tillbaka mot Svenska Pommern, i samma ärende.

Vid en liten by kallad Güstow, i närheten av Prenzlau, fanns en mindre svensk kavalleristyrka posterad. Den 17 november angrepps svenskarna i byn av en liten, men ändå överlägsen, preussisk styrka och tvingades bort från Güstow. Svenskarna organiserade genast ett motangrepp. Det leddes av Dalregementet, men enheter ur flera andra regementen (bland andra Hälsinge regemente) deltog. Svenskarna genomförde flera försök att återta byn, men mötte vid kyrkan häftig eldgivning och tvingades backa. Först sedan man fått ordning på en överlägsen artillerienhet och koncentrerat sin samlade elkraft mot fienden, vann svenskarna och preussarna drog sig undan från Güstow.

Svenskarna försökte först hålla ställningar söder om floden Peene, men fick sedan backa ytterligare för att nå säkra vinterläger. Högkvarteret förlades till Greifswald och under december spred armén ut sig i landskapet. Man var dock noga att placera trupperna så att man snabbt skulle kunna samlas och retirera till Stralsund om fienden skulle falla in i landet.

Ny vinter, ny blockad

När anfallet kom var det från sydväst och riktade sig i första hand mot staden Tribsees. Dit kom, den 28 december 1758, omkring 4 000 preussare med ett betydande artilleri. Försvaret var dock mycket effektivt och fienden valde att vika av åt nordväst för att istället slå mot en annan stad, Damgarten. Där överrumplades försvararna, blev snabbt inringade och kapitulerade. Samtidigt hade en preussisk stryka i sydost tagit staden Stolpe och korsat floden Peene. Fienden var inne i Svenska Pommern och de kom från två håll.

Preussarna var dock för långsamma och huvuddelen av den svenska armén i Pommern fick möjlighet att agera enligt planen. Försvararna drog sig alltså på nytt samma kring Stralsund. Men ute i landskapet föll stad efter stad, med inget eller ringa motstånd. Frågan var bara om man skulle hålla huvudstyrkan framför staden, eller om man på nytt skulle flytta över den till ön Rügen. Man valde det senare, men isarna låg inte än och det tog därför flera veckor att genomföra den förflyttningen.

Stralsund och Rügen försattes på nytt i blockad. I det området befann sig huvuddelen av såväl armén i stort, som av Hälsinge regemente. En mindre garnison, däribland en del hälsingar, höll ännu Peenemünde skans. Det var en befästning vid kusten på ön Usedom, just öster om Svenska Pommern. Eric Matsson Ren låg sjuk i lägret vid Gustow på Rügen, där avled han den 16 februari 1759. Han blev 27 år gammal och fick aldrig träffa sitt tredje barn. På samma ort fanns då även Samuel Bengtsson Gladman, han var dock frisk och kry. Vintern förflöt med några mindre sammanstötningar, men i huvudsak under lugn.

Fälttåget 1759

Den 10 april 1759 föll Peenemünde skans och därmed det sista svenska fästet vid sidan av Stralsund och Rügen. I maj vände det, än en gång beroende på att ryssarna kom till Sveriges undsättning. Preussarna utrymde stegvis Svenska Pommern och den 16 maj 1759 bröts blockaden av Stralsund, varpå huvudstyrkan på nytt kunde föras till fastlandet och påbörja återbesättandet av det övriga landskapet. Så dags var dock Samuel Bengtsson Gladman redan död. Han dog den 21 april 1759, av allt att döma på Rügen och troligen även han av sjukdom. Samuel hann inte fylla 31 år.

Man försökte få till ett direkt samarbete med ryssarna, för att tillsammans kunna verka längs floden Oder och ta den viktiga staden Stettin. Det misslyckades dock och svenskarna fick i huvudsak operera ensamma under resten av år 1759. I början av augusti månad slog sig en svensk flottstyrka förbi Peenemünde och seglade upp till den stora lagunen innanför öarna Usedom och Wollin. Det var 13 större och 12 mindre svenska fartyg som hade tagit sig in på inre preussiskt vatten. Där mötte man i början av september den preussiska flottan, som bara bestod av 8 större och 5 mindre fartyg. Drabbningen som följde har gått till historien som slaget vid Frisches Haff. Svenskarna vann en fullständig seger och säkrade sjöherraväldet. Det ledde till att Preussen inte längre kunde hålla öarna Usedom och Wollin, vilka besattes av svenska trupper som mötte ringa motstånd.

Samtidigt som flottan och en mindre del av armén tog öarna norr om lagunen, gick huvudstyrkan österut på lagunens södra sida. Man tog staden Ueckermünde och vände sedan söderut. Där intog svenskarna bland annat Torgelow och Pasewalk. På så sätt spred svenskarna ut sig över nästan hela Pommern, väster om Oder. Man mötte nästan dagligen fienden i mindre drabbningar, men det blev inget avgörande slag. I bland gick striderna svenskarnas väg, ibland låg krigslyckan hos preussarna. Sverige hade dock fördelen av att under dessa månader befinna sig i framskjutna positioner och kunde därför försörja armén på fiendens bekostnad.

I mitten av oktober var den svenska huvudstyrkan fortfarande förlagd långt österut, samtidigt hade fienden förflyttat mycket av sina aktiviteter till Mecklenburg i väster. Fler och fler mindre angrepp mot svenska posteringar i väster vållade oro. Angreppen i väster och den sena årstiden tvingade svenskarna tillbaka till det egna territoriet. I mitten av november var man tillbaka i ställningar runt floden Peene. Hemma i Sverige rekryterades, mot slutet av år 1759, Jonas Runström som soldat i Södermanlands regemente. Det skulle dock dröja innan han sattes in i kriget.

Första halvåret 1760

I mitten av januari 1760 lade sig isen på floden Peene. Det gjorde att man fruktade ett nytt stort anfall från preussisk sida. Därför började svenskarna förbereda för en reträtt från gränsområdet vid floden. Preussarna såg även de läget och anfallet kom den 20 januari 1760. Det riktades mot området mellan Anklam och Stolpe. När rapporten kom att fienden hade korsat floden beordrades alla svenska trupper i området runt floden att dra sig tillbaka till Wrangelsburg. När den ordern kom var dock Anklam redan omringat. Övriga styrkor lyckades med reträtten, men de cirka 80 man som var i Anklam kämpade i två dygn innan de tvingades sträcka vapen.

Den här gången såg den svenska krigsledningen en chans att undvika reträtten till Stralsund och Rügen. Man samlade därför trupperna i Greifswald och Wrangelsburg och gick till motangrepp. Det fick fiendens anfall att komma av sig. Preussarna började dra sig tillbaka över floden Peene, men höll ännu Anklam. Det svenska anfallet riktades mot den staden. På kvällen den 27 januari 1760 nådde svenskarna den förstad som låg norr om floden. De erbjöd då preussarna att dra sig tillbaka över floden och själva förstöra bron. Erbjudandet accepterades, men reträtten verkställdes inte. Istället flyttade preussarna fram förstärkningar över bron. I gryningen anföll svenskarna, mötte fientlig eld, men överraskade ändå det preussiska artilleriet som övergav tre kanoner. Efter det var oordningen total på preussisk sida, vars trupper i panik flydde över bron. I hastigheten lyckades de inte ens dra upp vindbryggan, eller på något sätt säkra bron. Svenska trupper föll därför in i själva staden. De skadade den preussiske generalen Manteuffel med tre bajonettstick och tog honom som fånge. Slaget slutade med att var sida drog sig tillbaka till respektive sida av floden och att preussarna till sist brände bron, som de hade lovat från början. På kvällen den 29 januari 1760 var striden över, svenskarna hade lyckats med sitt motanfall och dessutom tagit en viktig fånge.

Efter slaget vid Anklam återgick man till vinterkvarteren, runt om i landskapet. Därefter var läget i kriget för svensk del tämligen lugnt ända fram till juli 1760. Först då samlades hären på nytt i framskjutna läger och inte förrän i augusti lyckades man komma i väg och på nytt öppna kampanjen.

Riksdagsreträtten

Först gick hären till anfall åt sydost och förlade sig i Pasewalk. Där lämnades en mindre styrka för att härja i den delen av Pommern. Huvudstyrkan trängde istället in i Brandenburg och tog sig, under ständiga småduster, fram till Prenzlau. Styrkan i Pasewalk angreps av överlägsna preussiska trupper den 3 oktober 1760. Båda sidor led svåra förluster, men svenskarna segrade och behöll kontrollen över staden. Hotet från öster, i kombination med en plötslig brist på officerare, fick huvudstyrkan att lämna Prenzlau och röra sig mot det egna territoriet igen. Några dagar senare utrymdes även Pasewalk.

Officersbristen kom sig av att de alla var adelsmän och därför riksdagsledamöter. Riksdagen skulle öppna den 15 oktober 1760 och många officerare ansåg det viktigare att delta i mötet i Stockholm än att sköta sitt befäl i det pågående kriget. Därför kom fälttåget detta år av sig och trupperna fick retirera till Svenska Pommern redan före mitten av oktober. Vintern 1760 – 1761 och våren 1761 var i huvudsak lugna perioder för den svenska armén i Pommern.

De sista striderna

I juli 1761 samlades armén på två ställen. Ungefär halva styrkan vid Loitz och den andra halvan vid Tribsees. Planen var att de båda styrkorna skulle korsa gränsen ungefär samtidigt på natten mellan den 18 och 19 juli 1761. Det lyckades utmärkt och när styrkan från Loitz nådde Demmin, utrymde fienden raskt staden. Även styrkan från Tribsees tog sig till Demmin, där de sammanstrålade redan den 20 juli 1761. När man skulle vidare mötte man dock motstånd och resten av juli samt hela augusti 1761 karaktäriseras av ett manövrerande fram och tillbaka i gränsområdena mellan Pommern, Mecklenburg och Brandenburg.

I september skickades en styrka österut för att förstärka den ryska armé och flotta som då belägrade Kolberg. Belägringen blev framgångsrik, men den svenska insatsen hade knappast någon betydelse. Överhuvudtaget lyckades svenskarna inte åstadkomma något av större betydelse under 1761 års fälttåg och redan i oktober drog man sig tillbaka till det egna territoriet. Den 19 oktober 1761 anlände soldaten Jonas Runström till Stralsund och där var han ännu den 11 november 1761, när Södermanlands regemente mönstrade.

När vintern kom och floden Peene frös till, genomförde fienden flera mindre anfall över floden. Även från Mecklenburg kom flera preussiska anfall under vintern. En mindre svensk styrka, den så kallade Sprengtportska frikåren, genomförde även räder in på fientligt territorium under vintern. I väster samlade Sverige en större styrka för att möta de fiender som tycktes förbereda ett större anfall. Den 2 januari 1762 kom det till drabbning vid Neukalden. Där deltog 200 man ur Södermanlands regemente, det är dock osannolikt att Jonas Runström skulle ha varit bland dessa. Svenskarna vann slaget, som kom att bli krigets sista större drabbning. Efter slaget vid Neukalden återvände inom kort alla svenska trupper till svenskt territorium.

Krigets slut

Storbritannien hade tröttnat på att understödja preussarna, när dessa började lida nederlag och tappa kraft. Britterna hotade därför med att sluta skicka ekonomiskt stöd om inte Preussen började verka för en fred i öster. Den 5 januari 1762 dog kejsarinnan Elisabet av Ryssland och tronen gick till Peter III. Tsar Peter var vänligt inställd till Preussen, vilket även det banade väg för freden i Sankt Petersburg. Det avtalet skrevs under den 5 maj 1762, då hade den svenske befälhavaren Ehrensvärd redan ingått ett stilleståndsavtal med Preussen.

Att Ryssland drog sig ur kriget gjorde det i praktiken omöjligt för Sverige att fortsätta striderna. När Ryssland till och med hotade med att gå in i kriget igen, men då på preussisk sida, var saken slutgiltigt avgjord för svensk del. Den svenska drottningen Lovisa Ulrika var syster till den preussiske kungen Fredrik den store och hon fick agera fredsmäklare. Den 22 maj 1762 undertecknades fredsavtalet i Hamburg. Freden innebar bara att parterna återgick till det läge som rått före kriget. Hela saken var till slut förgäves för svensk del. Jonas Runström kunde resa hem till Södermanland. Han gifte sig efter några år och fick med tiden fem barn. Eric, Samuel och tusentals andra människor återvände däremot aldrig till sina nära och kära efter Pommerska kriget.

I februari 1763 slöts frederna i Paris och Hubertusburg, därigenom avslutades hela Sjuårskriget. Den stora förloraren var Frankrike som fick ge upp sina kolonier i Nordamerika. Vinnaren var Storbritannien som utökade sina kolonier, inte bara i Amerika, utan även i Indien. I Europa innebar hela detta storkrig inga gränsförändringar.

Andra anor som var soldater 1757 – 1762

Min farmors farmors farmors far, Olof Samuelsson Phil, var korpral i Salberga kompani av Västmanlands regemente. Han blev soldat omkring år 1740 och avancerade till korpral i februari 1744. Olof fick avsked någon gång mellan åren 1763 och 1768. Till samma kompani rekryterades 1761 min farmors farmors morfars far, Jan Jansson Trädgårdsmästare, som soldat. Jan fortsatte tjänstgöra som indelt soldat fram till sin död, år 1773. Jag har dock inte hittat någon av dem i rullorna från Pommern. Det är alltså osannolikt att de deltog i Pommerska kriget. Olof kan hursomhelst inte ha varit i Tyskland under hela kriget, för han fick en dotter i augusti 1760.

Se även…

Ansedel – Eric Matsson Ren
Ansedel – Samuel Bengtsson Gladman
Ansedel – Jonas Runström