För första gången har jag skrivit en biografi över någon som inte direkt är släkt med vare sig mig eller min fru. Det handlar om Jenny Lundberg, som var morfars mor till min hustrus svägerska. Hennes historia råkade jag ramla på när jag spontant fick för mig att titta lite även på den släkten. Både min hustrus svägerska och hennes mamma (vilka alltså är barnbarn och barnbarns barn till Jenny), har i förväg tagit del av ett utkast till min text. Ingen av dem kände till berättelsen om Jenny.

Soldaten Johan Hjelm och dennes hustru Brita Maria Elisabet Granat flyttade år 1898 från Såsarv i Annefors församling (Gävleborgs län) till Gäddvik i Alfta församling (samma län). De hade då fyra barn, två söner och två döttrar. Av någon anledning registrerade de inte sin flytt förrän året därpå. Därför föddes parets femte barn, Jenny Elisabet, i Alfta församling men registrerades som född i Annefors.

Döpt av smeden, klena betyg och ett första arbete

Jenny föddes den 30 november 1898. Först den 27 december 1898 döptes hon. Märkligt nog döptes hon aldrig av någon präst, utan av bonden och smeden Lars Weglin. År 1900 flyttade familjen Hjelm till Lillbo i Ovanåkers församling (Gävleborgs län). Då hade Johan redan slutat som soldat och istället fått tjänst som banvakt. Under åren 1901 till 1910 fick Jenny fyra syskon till, tre systrar och en bror.

År 1911 hade familjen Hjelm alltså nio barn. De äldsta sönerna hade börjat arbeta i skogen, men bodde ännu hemma. Fadern, Johan, hade gott anseende i hemtrakten och hade genom åren olika kommunala förtroendeuppdrag vid sidan av tjänsten som banvakt. Jenny gick i folkskolan, men hon var inte så intresserad av boklig bildning och lär har varit en högst medelmåttig elev.

På våren 1913 konfirmerades Jenny och hennes kristendomskunskap värderas till betyget c. Det var ett dåligt betyg i en grupp där de flesta fick b, några fick a, några c och bara någon enstaka d. Senare samma år flyttade Jennys båda storasystrar hemifrån. Även för Jenny var det snart dags att ge sig ut och arbeta för sin försörjning. Troligen var det redan på hösten 1913 som hon fick tjänst som barnflicka hos en folkskollärarfamilj i Orsa (Kopparbergs län). Det varade bara ett år och Jenny skrevs aldrig i Orsa, utan stod under det året kvar i föräldrahemmet.

Köksbiträde på hotell och drömmen om Stockholm

Under ett par kortare perioder de följande åren hade Jenny tjänst som köksbiträde på olika hotell i Bollnäs, bland annat på Järnvägshotellet. Antingen bodde hon då kvar hemma och pendlade periodvis till arbetet, eller så var Jenny inte heller då skriven där hon bodde. Första gången som det officiellt noterades att Jenny flyttade hemifrån var i november 1915. Då bar det av ända till Uppsala, där hon fått plats som tjänsteflicka i en familj. Fadern i den familjen var hotellvaktmästare. Troligen hade Jenny fått tjänsten genom sina kontakter i hotellbranschen.

Av allt att döma hade Jenny en naiv föreställning om lyckan i storstaden och ville helst flytta till Stockholm. Det blev dock bara ett år i Uppsala, innan hon åter var hemma i Hälsingland. Jenny lyckades inte få någon tjänst i Stockholm, men det kunde hon inte finna sig i. Istället lämnade hon hastigt familjen år 1918 (eller möjligen redan 1917) och begav sig till huvudstaden, på vinst och förlust. Det blev vinst, om än kortvarig. För hon fick arbete och boende på Hotell Anglais vid Stureplan, men blev bara kvar där i drygt ett år.

En opålitlig skomakare i Simtuna

Av någon anledning blev Jennys nästa bostadsort Mällersta i Simtuna församling (Västmanlands län), dit hon kom på sommaren 1919. Troligen handlade det om en viss skomakare Barfeld. Karl Adolf Emanuel Andersson Barfeld hade året före flyttat från Stockholm till Simtuna och Jenny flyttade år 1919 in hos honom. Det verkar som att de två hade träffats i början av Jennys tid i Stockholm och då inlett en relation, som alltså fortsatte när även Jenny flyttade ut på landet. Då var Adolf 33 år gammal, men Jenny hade ännu inte fyllt 21 år.

Adolf som (liksom Jenny) kom från Hälsingland, vann också hennes föräldrars gillande och det lystes för dem i Simtuna kyrka. Trotts allt blev det inget bröllop och ingen äktenskaplig lycka för Jenny i Simtuna. Istället gjorde Adolf en annan kvinna med barn och övergav Jenny, som på nytt flyttade hem till föräldrarna. Jenny ville dock tillbaka till Stockholm och gjorde snarast möjligt slag i den saken.

Gustaf Adolf Lundberg – furir och fyllerist

Jenny fick arbete på en benmjölsfabrik utanför Stockholm. Fabriken lades dock ner inom kort och hon fick istället tjänst på Tangens trådgardinsfabrik. Då fick hon även bo i deras arbetarbostäder i Bromma. Under denna andra period i Stockholm, träffade Jenny på nytt en man. Han var tre år äldre än Jenny, hette Gustaf Adolf Lundberg och hade tjänst som furir vid Svea ingenjörkår (Ing 1). Förövrigt var Gustaf Adolf 173 cm lång och grovt byggd. Han hade svart hår, blå ögon och möjligen hade han redan vid den tiden tatueringar på armarna.

Jenny var inte den enda kvinna som furiren Lundberg umgicks med i Stockholm. I början av 1921 erkände han faderskapet till en oäkta dotter. På hösten samma år fick Gustaf Adolf förflyttning till Västerbottens regemente (I 20) i Umeå (Västerbottens län). Då var Jenny redan gravid och så snart det var möjligt följde hon efter honom till Västerbotten. Den 9 juni 1922 födde Jenny sitt första barn, sonen Gustav Börje. Tre månader senare gifte sig Jenny med furiren Lundberg och tog hans efternamn.

På något sätt tycks Jennys föräldrar ha anat vad Gustaf Adolf var för en figur, för de var emot äktenskapet. Till skillnad från Jenny, var Gustaf Adolf ofta berusad. Dessutom hände det att han hamnade i slagsmål. Flera gånger i sin militära karriär ådömdes han disciplinstraff för olika förseelser, vanligtvis handlade det om fylleri. Gustaf Adolf misskötte sin tjänst till den grad att han till sist fick sparken. För att familjen inte skulle svälta, fick Jenny börja arbeta deltid med tvätt och strykning. Troligen misshandlade Gustaf Adolf sin fru på ett eller annat sätt och till slut gav sig Jenny av. Hon tog sin son och for hem till föräldrarna. Men Gustaf Adolf, som saknade försörjning och säkert var arg på Jenny för att hon lämnat honom, ville inte låta henne komma undan. Han sökte upp henne och flyttade in i ett rum hos en trädgårdsmästare i Jennys hemsocken.

En märklig resa mot Skåne

Jennys far Johan jagade snart iväg Gustaf Adolf från bygden. Kort tid därpå upptäckte Jenny att hon var gravid på nytt, vilket fick henne att åter vilja söka upp sin man. Gustaf Adolf hade tagit sig till Sundsvall (Västernorrlands län), där försökte han överleva på en kombination av småaffärer och någon form av konstnärlig verksamhet. Troligen handlade det senare om att han försökte försörja sig som poet. Tyvärr, har jag inte hittat något av hans alster. I Sundsvall kom Gustaf Adolf snart i konflikt med fel personer, hamnade i slagsmål och tvingades lämna staden.

Gustaf Adolf hade ännu en del vänner både i Stockholm och i Skåne, där han tidigare hade bott. Därför tog han sin familj och begav sig söderut. Under en tid levde de på gatan i Stockholm, utan att lyckas med någonting. De fortsatte så söderut och när de kom till Kristianstad var det dags för Jenny att föda. Hon hade då på nytt lämnat Gustaf Adolf och fick hjälp på stadens ålderdomshem. Det var där som Jenny, den 2 mars 1925, födde dottern Eva Majbritt. När Jenny med sina två barn bodde på ålderdomshemmet i Kristianstad, fick hennes far reda på var hon fanns och kom för att hämta henne och barnen.

När Jenny återförts till hembygden, stannade maken kvar i Skåne. Gustaf Adolf åkte fast för ett bedrägeri. Han fick villkorlig dom och anvisades en arbetsplats. Där stannade han dock inte länge och dessutom tycks han ha hittat minst en ny kvinna att köra med. För när han åkte dit för att ha brutit mot sin villkorliga dom, fälldes han även för koppleri. I det sammanhanget kan man också notera att Gustaf Adolf troligen aldrig visste vem hans egen far var, hans mor var nämligen prostituerad i Stockholm.

Nästa stora olycka

Hemma i Hälsingland blev Jenny gravid igen. I födelseboken står det att hennes make var barnets far. Det är dock osannolikt, bland annat på grund av att han tycks ha befunnit sig i Skåne under den relevanta perioden. Senare har Jenny förövrigt uppgivit att barnets far var en sågmästare Gottfridsson. Det har dock visat sig svårt att fastställa den personens identitet. Troligen var det alltså en högst tillfällig förbindelse som ledde till att Jenny blev med barn på våren 1926.

Jenny var förtvivlad över det inträffade, men tidens lagar och normer lämnade inget utrymme för abort i hennes situation. Den 12 januari 1927 födde Jenny därför en dottern, som hon inte ville ha. I sin förtvivlan fick Jenny för sig att lösa problemet genom att kväva sitt nyfödda barn till döds. Tilltaget avslöjades och Jenny ställdes inför Bollnäs domsagas häradsrätt, som den 18 mars 1927 dömde henne för barnamord. Då som nu omfattar lagen särskilda förmildrande paragrafer avsedda för sådana situationer. Domen löd därför på straffarbete i ett år och sex månader. Troligen var det också i början av år 1927 som Jenny ansökte om att få inledda en angelägen men utdragen process, att lagligen skiljas från sin make.

”Har qvinna, som af oloflig beblandelse blifwit hafwande, wid födseln eller derefter uppsåtligen dödat sitt foster, ware sig genom handawerkan eller undelåtenhet af det, som till fostrets bibehållande wid lif nödigt war; dömes, för barnamord, till straffarbete från och med fyra till och med tio år.”

– 14 kap. 22 § i 1864-års strafflag.
Dels mildrades straffsatserna, genom en lag som antogs år 1890.
Dels fanns möjligen i detta fall förmildrande omständigheter.
Därför fick Jenny inte fyra till tio års straffarbete, utan bara ett och ett halvt.

OBS! Senare under sommaren 2022 läste jag domen mot Jenny. Där framkommer mer information om bland annat Gottfridsson och barnamordet. Det har jag nu skrivit om i ett separat inlägg.

Centralfängelset i Växjö

Från häradsrätten fördes Jenny till häkte i Gävle och efter en liten tid där överfördes hon till centralfängelset i Växjö (Kronobergs län), för att avtjäna sitt straff. Den 31 mars 1927 skrevs Jenny in på fängelset i Växjö, som var den tidens stora svenska kvinnofängelse. På fängelset antecknades bland annat att Jenny hade erkänt sitt brott och ångrade vad hon hade gjort. Straffarbetet bestod i Jennys fall av att hon fick tjänstgöra som köksbiträde på fängelset.

När Jenny frihetsberövades, hamnade hennes två barn i varsin fosterfamilj. Börje placerades hos hemmansägaren Jonas Olsson. Där blev Börje kvar ända till 1940, då han var 18 år gammal. Under en kort tid i början av 1950-talet var Börje gift, fick en dotter och bodde i Stockholm. Han dog dock redan 1958, 36 år gammal, frånskild och fattig. Evas fosterfamilj bestod av sågverksarbetaren Per Eriksson, dennes hustru Kristina och parets fyra egna barn. År 1940 var Eva 15 år gammal och flyttade till Gävle. Någon gång på 1940-talet (troligen efter kriget) utvandrade hon till Danmark. År 1954 var Eva gift och bosatt i Köpenhamn. Där fanns hon kvar år 1959, men efter det har jag inte hittat något spår av henne.

I april 1928 hade Jenny suttit drygt ett år i fängelset, hon ansökte då om villkorlig frigivning. Den ansökan avslogs, men ett par månader senare beslutades ändå att hon skulle friges i förtid. Jenny skickades hem den 16 juli 1928 och överlämnades då i sin faders vård. Villkoren infattade nämligen att Jenny skulle arbeta åt sin far under den årslånga prövotiden.

Skilsmässan avslutas och en ny barnaskara påbörjas

I december 1928 fattade domstolen det avgörande beslutet om äktenskapsskillnad mellan Jenny och Gustaf Adolf och den 2 januari 1929 vann skilsmässan laga kraft. Våren 1929 blev Jenny gravid för fjärde gången och i december föddes sonen Erik Erland Mauritz. Jordbruksarbetaren Nils August Eriksson erkände faderskapet och i samma veva flyttade han, Jenny och Mauritz ihop i Västra Edsbyn, inte långt från Jennys föräldrahem. Officiellt var Jenny hushållerska åt Nils August, samtidigt som i alla fall Jenny ansåg att de var förlovade. Nils August var 176 cm lång och på hans värnpliktskort har det även noterats att han var skidlöpare och användbar som kock.

I oktober 1931 födde Jenny ytterligare en son, Nils Evert Ambjörn, oftast kallad Björn. År 1932 flyttade familjen Eriksson/Lundberg till en annan plats i Ovanåkers församling, Östra Roteberg. Under åren 1933 till 1939 födde Jenny ytterligare fyra barn, Sif Majdy Irene, Bengt Sivert Torsten, Sture Roger Lennart och Inger Vera Marianne Birgitta. Den sistnämnda dottern föddes i slutet av december 1939, men var i så dåligt skick att hon bara levde i tre veckor.

Vägen till Västra Mark

År 1939 tycks det dessutom som att Nils August lämnade Jenny med deras gemensamma barn och skaffade en egen bostad i närheten. Trotts det upprätthöll paret en nära relation. De fick nämligen två barn till, Mats Ove och Hans Reinor. Det var troligen först när Nils August år 1944 flyttade ihop med en annan kvinna, som hans förhållande med Jenny helt upphörde. Året därpå gifte han sig dessutom. Möjligen var det det som till slut tog knäcken på Jenny.

Två år senare var året 1947 och Jenny var i så dåligt skick att hon förklarades ”sinnesslö” och lades in på Västra Marks sjukhus i Örebro. Det lär ha varit ett sjukhus för kvinnor som var ”asociala och imbecilla”. ”Sinnesslö” eller ”imbecill” är ord som man i dag gärna förknippar med utvecklingsstörningar och liknande, men på den tiden fanns det även en moralisk komponent. Man kunde alltså även förklaras ”sinnesslö” på grund av att man uppförde sig på ett sätt som ansågs omoraliskt och avvikande. På Västra Marks sjukhus kan kvinnorna (grovt räknat) delas in i två kategorier, efter om de ansågs möjliga att återanpassa till ett ”normalt” liv eller inte. För den förra kategorin ansågs familjebildning med sambo eller make vara något eftersträvansvärt. Men för den andra gruppen var det istället vanligt med strikt internering, äktenskapsförbud och i många fall även sterilisering.

Sjukhuset var inrymt i gamla militära kaserner, som i slutet av 1920-talet byggdes om för att bli sjukhus. Ombyggnaden var dock inte så omfattande och i grunden påminde sjukhuset väldigt mycket om sitt militära förflutna. Västra Marks sjukhus var uttryckligen avsett för ”asociala imbecilla kvinnor samt obildbara sinnesslöa”. Många av patienterna hade tidigare levt under mycket otrygga förhållanden och det var vanligt att de hade utsatts för misshandel och sexuella övergrepp. Under första halvan av 1900-talet såg man ofta dessa kvinnor som ett problem för samhället, snarare än att man pratade om vad de hade utsatts för. Det var kvinnornas ”sexuella opålitlighet” som var i fokus, inte det faktum att det var män som förgripit sig på kvinnorna och utnyttjat dem på olika sätt.

Livet på sjukhuset

Jag har inte läst Jennys journaler, alltså vet jag inget specifikt om hennes liv på Västra Mark. När jag ansökte om att få se journalerna, fick jag svaret att sjukhusets arkiv i stora delar är svårt mögelskadat och inte går att söka i. Däremot har jag läst Kristina Engwalls avhandling ”’Asociala och imbecilla’ Kvinnorna på Västra Mark 1931-1967” från år 2000, varifrån jag har tagit till mig det allmänna om hur sjukhuset fungerade. Det som man ansåg sig kunna behandla var den asociala komponenten. Hos kvinnorna handlade de asociala beteendena om våldsamhet, ”sexuell opålitlighet” och ”störande beteende”. Det gällde alltså att få patienterna att anpassa sig till rådande moral och gällande normer.

De viktigast behandlingarna man hade att tillgå var ordning och reda i kombination med arbetsterapi. För särskilt oroliga eller våldsamma patienter tog man till tvångströja, fixering med spännbälten, eller i vissa fall många timmar långa bad. Under 1940-talet förekom på Västra Mark även vissa experiment med elchocker och kastrering som behandlingsmetoder för oroliga och aggressiva patienter.

Nästan alla patienter på Västra Mark arbetade varje dag. Det handlade i huvudsak om att bidra till sjukhusets drift på de sätt som ansågs lämpliga för kvinnor. Alltså fick de laga mat, städa och tvätta. Men även olika former av handarbete, såsom sömnad och stickning förekom. En särskilt uppskattad syssla var trädgårdsarbete, eftersom det innebar extra tid utomhus i sjukhusparken. I regel tycks patienterna ha roterat mellan arbetsuppgifterna.

På Västra Mark fanns omkring 350 patienter och på Jennys tid var de alla kvinnor. De flesta bodde i sovsalar, med upp till 15 patienter per sal. De var uppdelade på avdelningar, beroende på bland annat grad av oro och uppskattad intelligensålder. Men det var vanligt att en patient tillfälligt fick byta avdelning, till exempel på grund av oro eller någon konflikt i gruppen. Patienterna hade även tillgång till dagrum med radio och på sjukhuset fanns ett litet bibliotek. Det som inte fanns var utrymme för någon personlig sfär, eller för personliga saker.

Ryktet om de ”sexuellt lättillgängliga” kvinnorna på Västra Mark lockade också till sig män, vilka tidvis strök omkring utanför stängslet. Ibland kunde vissa av patienterna också beviljas frigång och få möjlighet att besöka staden. Det utnyttjades av vissa, som en möjlighet att träffa män. Det hände dock att kvinnor i sådana situationer råkade mycket illa ut. Ett annat sätt för den patient på Västra Mark som sökte manligt umgänge, var att ta kontakt med anhöriga till andra patienter när dessa kom på besök. Vissa försökte sig också på att, i smyg, svara på kontaktannonser. För många var äktenskap ett mål, därför att det var en viktig del av vad som uppfattades som ett normalt liv och normal kvinnlighet.

På Västra Mark förekom ofta konflikter, både mellan olika patienter och mellan patienterna och personalen. En vanlig orsak till konflikt med personalen var frågan och patienternas utseende. Patienterna fick inte själva bestämma över sin frisyr, särskilt inte om de ansågs vara för dåliga på att ta hand om sitt hår. I princip var det också förbjudet med smink, en regel som vissa patienterna ogillade starkt och gjorde sitt bästa för att bryta mot. Patienter som inte klarade av att sköta ett arbete fick inte heller delta i fikapauserna, något som ledde till avundsjuka och konflikter. Inte helt sällan ledde konflikterna till våld och Västra Mark var mer våldsdrabbat än motsvarande sjukhus för sinnessjuka.

Något om barnens vidare öden

När Jenny skickades till sjukhuset, lämnade hon sju barn efter sig. Mauritz var äldst, men hade ännu inte fyllt 18 år. Han hade tidigare flyttat hemifrån under cirka ett års tid. Nu bodde han en tid kvar i Jennys bostad, tillsammans med de äldsta av syskonen. År 1949 flyttade Mauritz till Skutskärs församling (Uppsala län), blev skogsarbetare, gifte sig och fick barn. Han blev änkling 1955, men gifte snart om sig och fick flera barn. Efter inte allt för lång tid flyttade Mauritz med familj tillbaka till Ovanåkers församling och bosatte sig i Edsbyn, där han avled i mars 2002.

År 1947 var Björn 16 år och han flyttade ganska snart ihop med Sten Erik Kauppi. Sten blev med tiden känd som textilkonstnär. De flyttade runt en del, men slog sig på 1960-talet ner i Rosersbergstrakten (Stockholms län). Så småningom blev Björn både konsthantverkare och gallerist. Sommaren 2000 ingick Björn och Sten registrerat partnerskap och två år senare dog Sten. Björn avled i oktober 2013, han blev 82 år gammal.

Majdy, som 1947 var 14 år, blev kvar i hemtrakten en tid. År 1951 fick hon en son och på 1950-talet flyttade hon med pojken till Stockholm, där hon arbetade som köksbiträde. Under några år på 1960-talet var hon gift och fick då fler barn. Även Majdy blev över 80 år, närmare bestämt 81 år och några månader.

Torsten och Roger bodde en tid hos sin pappa Nils August och dennes hustru. Torsten blev fabriksarbetare, flyttade till Sollentuna (Stockholms län), gifte sig och fick minst två barn. På 1990-talet flyttade Torsten och han fru till Tobo i Tierps kommun (Uppsala län), där Torsten dog på våren 2014. Roger blev ganska snart skogsarbetare i hemtrakten, gifte sig och fick på 1960-talet minst fyra barn. På 1980-talet skilde han sig från sin fru och flyttade till västkusten. Roger dog 1997, han blev bara 59 år gammal.

Mats och Reinor blev fosterbarn hos diversehandlaren Sven Tage Brusén och dennes hustru Siri Linnea (f. Olsson). De bodde i Skogs församling (Gävleborgs län) och hade butik i Holmsveden. Bildarkivet DiBiS har en bild på paret Brusén tillsammans med Mats, Reinor och två oidentifierade personer framför butiken (länk), söker man efter Brusén i deras databas hittar man fler bilder på Sven, Siri, Mats och Reinor. Mats var gift ett tag på 1960-talet och han fick minst två barn. Han flyttade runt en del i Stockholmsområdet och när han dog 2008 hade han i många år haft en sambo. Reinor gifte sig på 1970-talet och fick minst ett barn. På 1990-talet skilde han sig och tog sina fosterföräldrars efternamn Brusén. Reinor bodde länge i Stockholmsområdet och dog 2011.

Jennys sista tid

Jenny hörde till den kategori patienter som man på Västra Marks sjukhus trodde skulle kunna återhämta sig. Som för många av hennes medpatienter i samma kategori, gick vägen ut genom en man. På något sätt fick Jenny kontakt med Andreas Andersson. Han var två år yngre än Jenny och ganska kort till växten. Andreas bodde i Hälsingland, närmare bestämt på en gård i Katrinebergs församling (Gävleborgs län). År 1951 flyttade Jenny från sjukhuset och hem till Andreas, hon ansågs då ha förbättrats till den grad att hon inte längre behövde vårdas på institution.

Bara tre år efter att hon fick lämna sjukhuset, dog Jenny. Det var den 22 augusti 1954, hon blev 55 år gammal. Enligt bouppteckningen omfattade hennes materiella tillgångar; hennes kläder, drygt 100 kr i kontanter och ungefär det dubbla på ett bankkonto. Allt gick åt till hennes begravning.

Se även…

Ansedel
Mer om barnamordet, relationen till Gottfridsson, Jennys död, m m