På våren 2021 skrev jag ett inlägg om Jon Ersson och hur han dömdes till döden för att ha misshandlat sin mor. I det inlägget skrev jag att Jon fick dödsstraffet omvandlat till spöstraff (40 par spö), skamstraff (uppenbar kyrkoplikt) och livstids arbete på Carlstens fästning. Då visste jag dock nästan ingenting om vad som hände efter att det Kungliga Majestätet omvandlade straffet. Nu har jag hittat mer information om Jons vidare öde.

Häkte i Gävle, uppenbar kyrkoplikt samt vatten och bröd

Uppenbar kyrkoplikt var ett skamstraff som innebar att man fick stå upp på en ”pliktpall” inför församlingen i kyrkan. Stående på pallen skulle man erkänna sitt brott och förklara att man ångrade det man gjort. Det var alltså en form av offentlig bikt, som vanligtvis genomfördes det i samband med söndagens högmässa. Jon, som var dömd till livstid, skulle inte komma hem och därför verkställdes kyrkoplikten på häktet i Gävle.

Under Jons tid i Gävle skrev läkaren till konungen och begärde att Jon skulle slippa sitt spöstraff, eftersom risken var för stor att han skulle dö av 40 par spö. Spöstraffet omvandlades till 28 dagar på vatten och bröd. Från den 2 februari till den 1 mars 1826 fick Jon alltså en mycket begränsad kost. Även efter det blev han kvar en tid i Gävle.

Om straffet ”Vatten och bröd” står på Wikipedia bland annat: Snarare än att enbart vara en fråga om obehag och hungerkänslor för den straffade, innebar ett längre straff på vatten och bröd stora hälsorisker. De medicinska riskerna med en längre svältkur var minst två. I utmärglat tillstånd blev fången mer sårbar för infektioner. På grund av att fången fick begränsade mängder salt i födan kunde elektrolytobalans uppstå med förvirring eller medvetslöshet som följd. Det låg också i själva straffets natur att det skulle uthärdas oavsett konsekvenser; den som insjuknade fick inte straffet avbrutet eller uppskjutet, inte heller tillgång till någon vård.

Carlstens fästning, fotbojor och rymningar

Det var först den 20 april 1826 som Jon skrevs in på Carlstens fästning i södra Bohuslän. I fångrullan fick han nummer 281 och under de första 27 dagarna utrustades han dessutom med stångbult. Om jag har förstått saken rätt var det en slags fotboja, bestående av en järnklov kring varje fotled som förbands med en kort järnstång. Det tycks ha varit norm att nya fångar vid denna tid fick tillbringa ett par veckor med stångbult. Om Jon noterades det bland annat att han var 5 fot och 7 tum lång, vilket med den tidens svenska mått motsvarar ca 166 cm. Han var alltså tämligen kort. Dessutom var han blåögd och mörkhårig. Och han beskrevs som svartmuskig i ansiktet.

Sedan stångbulten avlägsnats fick Jon, som nästan alla andra fångar, istället bära ringbult. Det tycks handla om en annan typ av fotboja, som var något mindre begränsande. Nätterna tillbringade fångarna i trånga och mörka celler. Dagarna ägnades åt hårt arbete. Den 28 september 1826 rymde två fångar från fästningen. Det föranledde kommendanten att beordra att flera andra fångar skulle förses med stångbult. Bland de som begränsades på det sättet fanns Jon och först i slutet av november fick han återgå till den vanliga ringbulten.

Skottdrama, självmord och kolera

Rymlingarna återfördes efterhand till fästningen. Men på sommaren 1830 var en av dem, Anders Engelbrekt Mod, inblandad i ett annat drama. Han bråkade med en officerare på fästningen och retade officeren i fråga till den grad att officeren ryckte åt sig ett gevär från en vakt och sköt ihjäl fången Mod. Innan ärendet kom upp i krigsrätten, begick officeren självmord genom att skjuta sig med sin pistol. Bland fångarna förekom enstaka självmord, men mer sällan än man skulle kunna tro. Under Jons tid på fästningen handlar det totalt om fyra fall. Två hängningar och två utan (i dödboken) specificerad dödsorsak.

När Jon hade tillbringat några år på Carlstens fästning, ändrades fångarnas numrering och hans nya fångnummer blev 87. I början av 1830-talet ordnade en stor grupp fångar, så att de gemensamt fick tillgång till Post- och inrikes tidningar. Det lär ha varit den kände fången ”Lasse-Maja” som var initiativtagare och enligt vissa uppgifter brukade han även läsa högt för medfångarna. Våren 1834 fanns det, enligt rullan, 149 fångar på Carlstens fästning. Nästan alla satt på livstid och de flesta var dömda för upprepade stölder eller grova våldsbrott.

År 1830 spreds en koleraepidemi i Ryssland och under de följande åren slog sjukdomen till mot Danmark och Norge. År 1833 förklarades grannländerna kolerafria och i Sverige firade man att man sluppit undan. Men redan nästa år början folk dö i Göteborg och sjukdomen spred sig snabbt. I början av augusti nådde epidemin Marstrand och Carlstens fästning. Den 6 augusti 1834 fick ön sitt första dödsfall i form av artilleristen Nilsson. Nästan alla marstrandsbor som dog under augusti 1834, föll offer för koleran. Den sista augusti kom ”turen” till ”Arrestant no 87. Jon. Ersson”. Jon dog alltså av kolera den 31 augusti 1834 och begravdes några dagar senare. Efter ytterligare några dagar var utbrottet över för Marstrands del.