I juni skrev jag om Jenny Lundberg, en stackars kvinna som råkade ut för många olyckor under sitt relativt korta liv. En central händelse i den berättelsen, som jag då avhandlade mycket kortfattat, är när Jenny dödade sitt tredje barn och dömdes för det. Nu har jag läst domen från Bollnäs domsagas häradsrätt och kan därför skriva ett nytt inlägg, med många detaljer om den händelsen tillsammans med en del tillägg i övrigt. Det finns inget uppbyggligt eller trevligt i den följande berättelsen, eller i domstolens protokoll. Jag råder därför känsliga läsare att avstå från att ta del av detta inlägg.

Ömsesidig otrohet

Mellan den 3 september 1922 och den 2 januari 1929 var Jenny formellt sett gift med Gustaf Adolf Lundberg. Under en stor del av den tiden levde de dock inte tillsammans – och när de gjorde det, var det sällan någon lycklig samvaro. Paret hade förlovat sig redan den 11 juni 1921, men Gustaf Adolf var otrogen från början till slut. År 1922 (eller 1923), när de bodde i Umeå, ledde det till att både han och Jenny fick syfilis.

Vid den festival (så kallad Hälsingestämma) som hölls i Edsbyn vid midsommaren 1924, träffade Jenny sågverksarbetaren Karl Gottfridsson. Gottfridsson var från Småland, men arbetade säsongsvis vid olika sågverk i Hälsingland och även vid Edsbyns skidfabrik. Jenny hade lämnat sin man i Umeå och med sin son flyttat tillbaka till sitt föräldrahem. Hon inledde en sexuell relation med Gottfridsson, men han reste snart hem till Småland. När Gustaf Adolf sedan kom och sökte upp Jenny återupptog de den äktenskapliga samvaron.

Jennys dotter Eva föddes i mars 1925, ca åtta månader efter Hälsingstämman i Edsbyn. Troligen var Jenny alltså gravid redan när hon lämnade sin make i Umeå, men hon upptäckte det först efter att Gustaf Adolf jagats i väg till Sundsvall. I domen beskrivs Gustaf Adolf som resehandlande, men det framgår samtidigt att han under långa perioder saknade inkomster och inte bidrog till familjens försörjning. Möjligen var det Jenny som försökte framställa sin make (och indirekt sig själv) i något bättre dager, genom att på det viset förklara deras resa till Stockholm och Skåne.

Faderskapsfrågan

Jenny har lämnat oklara uppgifter i fråga om vem som var far till det flickebarn, som hon födde och dödade den 12 januari 1927. Hon försökte först göra gällande att det var hennes make, Gustaf Adolf Lundberg, som var flickans far. Jenny menade att han hade besökt henne några dagar i april 1926. Då hade de haft sex flera gånger, samtidigt som det huvudsakliga syftet med besöket var att komma överens om skilsmässa. Dagarna efter makens besök i april 1924, kände sig Jenny illamående och upptäckte en tid senare att hon var havande.

Det är troligt att Gustaf Adolf faktiskt besökte Jenny i april 1926, men det skulle också kunna vara något som Jenny hittade på. Det är dock fullt klart att Jenny under den perioden hade en sexuell relation med Gottfridsson. Deras relation från midsommaren 1924, hade återupptagits vid flera tillfällen när de båda samtidigt befunnit sig i Edsbyn. Gottfridsson själv var först säker på att han inte var far till något av Jennys barn. Det grundade han på att han hade alltid hade använt kondom, när han legat med henne. Då han inför rätten ansattes hårt på den punkten, medgav han dock att det inte alls var sant. Senare berättade Jenny också att när hon hade uttryckt oro för att hon kunde bli gravid, hade Gottfridsson svarat ”Det gör ingenting, om det blir en smålänning mer eller mindre.”

Jenny ville inte gärna berätta för folk om sin förbindelse med Gottfridsson. Dels skämdes hon, dels var hon rädd. Han hade nämligen hotat henne till livet om hon berättade för någon om deras relation. Dessutom trodde Jenny att hon riskerade att straffas extra hårt, på grund av den utomäktenskapliga relationen. Hon hävdade därför först att hennes make var den enda tänkbara barnafadern. För sin egen far Johan berättade hon dock om Gottfridsson och fadern gick till polisen med den upplysningen. Johan gick även till Gottfridsson och försökte få honom att ta på sig faderskapet. Johans syfte med det var att skydda sin dotter och se till att hon fick en mildare dom. Tvärtemot vad Jenny först trott, föreskrev lagen nämligen det när det handlade om en ”olovlig beblandelse”.

Graviditeten

När Jenny i början av sommaren 1926 insåg att hon var gravid försökte hon dölja det. Hon och hennes två barn bodde då i en liten stuga, som hennes far hade byggt alldeles intill sin egen bostad. Jennys ansträngningar för att förhindra att hennes havandeskap skulle upptäckas, var bara delvis framgångsrika. Efterhand upptäckte Jennys föräldrar att något var annorlunda med henne och till slut frågade de om hon var med barn. Det förnekade då Jenny och först lät föräldrarna det vara med det. Tecknen blev dock fler och mer påtagliga med tiden, men Jenny fortsatte neka. Utanför familjen tycks dock ingen ens ha misstänkt saken.

Graviditet framsked i vanlig ordning och var fullgången i januari 1927. Jenny ville inte ha ett tredje barn och var kanske inte säker på vem som var barnets far. Dessutom var det redan hennes föräldrar som till stor del försörjde henne och hennes barn, hon vill inte öka deras börda. Jenny hade ingen att tala med om sin situation och hennes panik inför det hela stegrades. I början av januari hade det blivit så svårt för henne att hon började tänka på att döda barnet. Det är dock oklart hur utvecklade de planerna var.

På natten mellan den 11 och 12 januari 1927 kom värkarna och Jenny insåg att det var dags. I den lilla stugan fanns då förutom Jenny själv bara hennes son Börje, som sov i sin barnsäng. Var dottern Eva tillbringade den natten framkommer inte i utredningen, men troligen sov hon hos sina morföräldrar.

Den 12 januari 1927 och de närmast följande dagarna

Jennys tredje förlossning gick lätt för henne, även om hon var ensam. På kort tid var både barnet och efterbörden ute. Hon märkte att barnet rörde lite på armar och ben, men det gav inga ljud ifrån sig. Jenny klippte inte av navelsträngen, utan slog in barn, navelsträng och moderkaka i ett lakan. Hon tryckte ner byltet vid sängen. Det är lite oklart hur barnet dog, men troligen kvävde Jenny det med lakanet. Det är i alla fall så att Jenny var övertygad om att barnet i byltet nu hade dött. Jenny var trött och matt. Hon låg kvar i sängen till femtiden på morgonen. Under tiden tänkte hon på vad hon hade gjort och ångrade det.

Även om Jenny i någon mån hade planerat att döda sitt barn, hade hon i alla fall ingen plan för hur hon skulle hantera kroppen efteråt. Det framgår ganska klart av hennes agerande i det avseendet. När Jenny kom på att hon måste få ut liket ur stugan innan resten av familjen började röra sig på tomten, gick hon till vedboden och hämtade en säck. Hon stoppade byltet i säcken, la säcken vid gödselstacken och täckte över den med lite halm. Lite senare på morgonen satte hon igång med tvätt, vilket tillhörde hennes vanliga sysslor. Efterhand täckte hon säcken ytterligare, så att den mer eller mindre blev begravd i gödselstacken.

Ett par dagar senare hade Jenny börjat övertänka kring säcken med barnet, blivit nervös och fått för sig att gräva upp den. Hon lade sedan ner lite sopor i säcken, med tanken att det kunde påskynda förruttnelsen. Av någon anledning flyttade hon också säcken och gömde den under en gran i en skogsdunge, omkring 100 meter från bostaden. Det var visserligen januari, men det var töväder under de följande veckorna. Alltså var säckens innehåll ingalunda djupfryst.

Upptäckten och polisundersökningen

Under den följande månaden noterade Jennys föräldrar och en av hennes systrar, att Jennys utseende hade förändrats och att hon uppförde sig lite annorlunda. Hon var nervös och nedstämd. Föräldrar börja undra om inte Jenny hade fött barn, eller kanske fått ett missfall. Jenny undvek vaga frågor i den riktningen och nekade när frågorna blev mer direkta. Till sist tog Johan med sin dotter till provinsialläkaren, Carl Cederlund, för att få henne undersökt. Jenny förstod att en läkarundersökning skulle kunna avslöja att hon nyligen fött barn och bestämde sig för att erkänna allt inför doktorn. Cederlund var dock upptagen och saken var inte akut, så det blev ingen undersökning och inget erkännande.

Det var först på eftermiddagen den 15 februari 1927, drygt en månad efter förlossningen, som Johan råkade hitta en säck i den närbelägna dungen. Säcken innehöll ruttna sopor och hade angripits att något djur. När Johan tittade närmare i säcken fick han se en liten hand och en liten fot. Då gick Johan och hämtade en större säck, stoppade ner säcken med barnet i den större säcken och tog med den tillbaka till vedboden. Därpå kontaktade han landsfiskalen och anmälde sitt fynd.

Tillförordnade landsfiskalen Iwar Ljungquist tog med sig polisman Herman Eriksson till Johan Hjelms bostad, banvaktsstugan i Lillbo utanför Edsbyn i Ovanåkers församling (Gävleborgs län). De undersökte fyndet och förhörde Johan. När han fick frågan om han visste vem som kunde ha fött barnet i säcken, berättade han om familjens misstankar att Jenny hade varit ”i grosses”. Då pratade poliserna även med Jenny, som ganska snart erkände. Jenny anhölls och fördes till landsfiskalens kontor inne i Edsbyn. Polisen tog även med sig säcken och begärde att barnliket skulle obduceras.

På hemsidan banvakt.se finns en bild på banvaktsstugan i Lillbo (Länk).

Obduktion, begravning och flera förhör

Johan och Jenny förhördes flera gånger de följande dagarna och fick berätta om Jennys liv, samt om händelserna i januari och februari. På eftermiddagen den 17 februari 1927, två dagar efter Johans fynd av säcken, samlades en liten skara herrar i Godtemplarordens lokal i Edsbyn. Det var landsfiskalen Ljungquist, polisman Eriksson, medicine kandidaten Johansson och provinsialläkaren Cederlund. Den senare av dem skulle, under de andras överinseende, obducera liket.

En av bilagorna till domstolens protokoll utgörs av Cederlunds rättsmedicinska rapport, inklusive obduktionsprotokollet. Där står en mängd otrevliga detaljer att läsa. Slutsatserna går ut på; att det handlar om ett fullgånget och framfött foster av kvinnligt kön, att det är sargat av djurangrepp, att förruttnelseprocessen är så framskriden att det är svårt att undersöka, att det inte går att säga hur flickan dött eller ens om hon fötts levande, att om hon fötts levande har hon troligen avlidit inom ett dygn, samt att det inte fanns några tecken på missbildningar.

På lördagen den 26 februari 1927 begravdes den lilla odöpta flickans kvarlevor på Ovanåkers kyrkogård. I slutet av februari förhördes även Gottfridsson om sin relation till Jenny. Polisen fick också tag på ett par korta brev som Gottfridsson under år 1926 hade skrivit till Jenny.

Rättens prövning

Den 4 mars 1927 kom Jennys fall upp i Bollnäs domsagas häradsrätt. Ordförande var häradshövding Gustaf Gröning, som hade nio nämndemän vid sin sida. Landsfogden Carl Björkling agerade åklagare och Jenny försvarades av advokaten Arthur Rydin.

Eftersom Jenny erkänt att hon fött och dödat sitt barn på natten mellan den 11 och 12 januari 1927 och sedan försökt dölja brottet genom att gömma liket, var den fråga som främst intresserade rätten den om faderskapet. Den frågan var avgörande för om brottet enligt strafflagen var mord, eller barnamord. Polisen hade dock inte engagerat sig nämnvärt i just den detaljen. Därför kom man bara halvvägs under den 4 mars. Därpå fick polisen uppdraget att försöka utreda vad Jenny och Gottfridsson hade för sig i april 1926, för att man skulle kunna komma tillrätta med frågan om faderskapet.

Rätten återsamlades den 18 mars 1927. Då hade polisen hört ett sort antal personer, utan att komma fram till något bestämt svar. Det ansågs medicinskt irrelevant att Jenny sagt sig ha mått illa någon dag efter att hennes make skulle ha varit på besök. Den läkare som tillfrågades menade att illamående relaterat till havandeskap inte kommer så tätt inpå befruktningen. Domstolen ansåg att det inte var bevisat att Jennys make var far till barnet. Därför gick man efter principen att vid tveksamhet gå på det mildare av två tänkbara straffrättsliga utfall. Alltså dömdes Jenny för barnamord och inte för mord.

Våren 1926

Vad hände då i april 1926? Det följande är min tolkning och vad jag tror, baserat på domstolens protokoll och de bifogade protokollen från olika polisförhör. Jag väljer att börja i slutet av mars 1927. Jenny bodde i sin stuga på föräldrarnas tomt. Sedan hon kom hem från Skåne (ett år tidigare), hade hon haft det ganska tråkigt. Helst ville hon nog tillbaka till sin ungdoms Stockholm, men nu hade hon två barn och var närmare 30 än 20 år gammal. Hon försökte i alla fall hitta olika sätt att roa sig på hemma i Edsbyn. Bland annat drog hon med ett par av sina hemmavarande systrar på olika äventyr.

I slutet av mars 1926 sökte Gottfridsson upp Jenny, han hade fått arbete på skidfabriken i Edsbyn och därför återvänt till Hälsingland. De hade haft sporadisk brevkontakt sen de träffades 1924. Möjligen hade de träffats någon gång sen dess, men först på våren 1926 inledde de på allvar en relation. De försökte tills vidare hålla relationen hemlig, men samtidigt började de planera för en framtid tillsammans.

Den 9 april kom Gustaf Adolf på besök till Jenny och han stannade ett par dagar. Gottfridsson fick höra talas om Gustaf Adolfs besök och for därför med en vän (Jonsson) till Jenny. De åkte taxi och med sig hade Gottfridsson en revolver. Han tänkte antingen skjuta, eller skrämma Gustaf Adolf. Syftet var att få Gustaf Adolf att hålla sig borta i fortsättningen. Gustaf Adolf var dock inte kvar hos Jenny när Gottfridsson kom. Istället hotade Gottfridsson Jenny och Jennys syster Astrid, för att de skulle hålla tyst om Gottfridssons och Jennys förhållande. Efter att ha hotat Jenny och Astrid, övertalade Gottfridsson dem att följa med in till Edsbyn. Jenny och Astrid lämnade bilen vid Södra Skolan. Gottfridsson och Jonsson åkte en bit till och började sedan gå mot skidfabriken. Alla fyra var dock i själva verket på väg till samma mål, en fest som arrangerades av Frälsningsarmén. På den festen såg flera vittnen hur en berusad Gottfridsson pratade med Jenny. Troligen ledde Jennys graviditet och osäkerheten kring faderskapet till att hennes relation med Gottfridsson tog slut under 1926.

Jennys död och begravning

En annan punkt som var okänd för mig när jag skrev det förra inlägget om Jenny, var detaljerna kring hennes död och begravning. Nu har jag fått ut de uppgifterna från Riksarkivet. Jenny dog den 22 augusti 1954, 55 år gammal. Enligt ett utdrag från död- och begravningsboken för Katrinebergs församling, avled hon av hjärnblödning när hon var ute för att hämta vatten. Hon begravdes i sin tidigare hemförsamling, Ovanåker. Jordfästning och begravning ägde rum, den 29 augusti 1954, på Ovanåkers kyrkogård. Där låg då – sedan drygt ett år tillbaka – Jennys mor. Ingenting tyder dock på att de delar grav. Enligt registret gravar.se saknas nämligen Jennys namn på familjegraven.