Idag, den 2 oktober 2022, är det precis 98 år sedan min farmor Agda föddes. Det här inlägget kommer bli en blandning av levnadsteckning, mina minnen och vissa historier som jag har hört från henne och om henne. De flesta grundläggande faktauppgifterna har klara och dokumenterade källor, vilka finns samlade i den ansedel jag har publicerat sedan tidigare. Beträffande vissa detaljuppgifter om andra personer finns källorna i regel samlade i deras respektive ansedlar. Berättelser, minnen och mycket annat är hämtat ur mitt minne och är baserade på egna upplevelser och ett otal samtal med en mängd personer under hela mitt liv. Det är högst troligt att det på de punkterna finns både direkta fel och skilda uppfattningar. Jag vill därför påpeka att detta helt är min egen version av min farmor och hennes liv och ska inte uppfattas på något annat sätt.

För att ansluta till det jag tidigare har skrivit om Simtuna Löflingarna, kan jag säga att Agda är en av de yngsta i släktens tredje generation. Hon tillhör den Lindströmska huvudgrenen. I mitt system för att organisera släktens medlemmar är hon Lindström III 11:12 (eller förkortat bara 11:12). Det är enligt modellen huvudgren, generation och plats i respektive syskonskara (efter första generationen).

Familjen Löfling på Storbo i Simtuna

Agda Maria Löfling föddes på torsdagen den 2 oktober 1924. Hennes föräldrar var småbrukarparet Erik Albert Löfling och Sofia Viktoria Löfling (född Lindström). Agda var familjen Löflings tolfte barn och när hon föddes arrenderade fadern gården Storbo i Simtuna församling (Västmanlands län). Storbo var – namnet till trotts – en ganska lite gård. Flera av Agdas äldre syskon hade redan flyttat hemifrån, när hon föddes. Den 13 november 1924 döptes Agda i Simtuna kyrka. På sommaren 1927 födde Sofia sitt trettonde och sista barn, sonen Åke Allan. Agda stod de flesta av sina syskon nära, det gällde såklart främst de som hon var nära i ålder. Min farmor Agda fick aldrig lära känna någon av sina egna far- eller morföräldrar. Hennes morfar dog innan Agda fyllde tre år och de övriga tre hade gått bort redan innan Agda föddes.

Storbo ägdes av Tisby, vilket var ett fideikommiss fram till 1965 (då det skiftades som vanligt arv). Om den så kallade fideikommissarien som förvaltade (i praktiken ägde) Tisby, under en del av Alberts tid, sägs det att han bodde i Stockholm och var totalt ointresserad av såväl jord som skog. Han lär till och med, vid ett besök i Simtuna, ha misslyckats med att skilja mellan björk och gran. Utan en mer precis tidsangivelse går det inte att säga säkert om detta var Carl ”Charlie” Georg Juhlin-Dannfelt (1880 – 1965), eller dennes far Georg Frans Herman Julius Juhlin-Dannfelt (1850 – 1933). Om dessa båda herrar finns mycket att läsa på annat håll. Jag vill bara tillägga att Charlie var jurist och högerpolitiker medan Georg var yrkesofficer, samt att båda tycks har varit inbitna stockholmare.

Albert och Sofia lär ha haft en både stormig och kärleksfull relation. Farmor har berättat att hennes föräldrar kunde gräla en hel dag, men att när kvällen kom sa Albert ”Du ’Fia’, inte ska vi väl låta solen gå ner över vår vrede?”. Det höll Sofia då med om och de släppte båda vad det nu var de hade varit oeniga om. Det finns mycket mer att säga om Albert och Sofia, men det får bli i ett eller flera senare inlägg.

Agda lärde sig tidigt att läsa och räkna. Bröderna, som kom hem till Storbo under de perioder då de inte hade något arbete, lärde henne både det ena och det andra. Dessutom lärde de henne att spela kort, något som hon ganska snart blev bättre på än sina äldre syskon. Agda var även duktig i skolan och ville gärna studera vidare efter folkskolan, men det fanns inga ekonomiska förutsättningar för något sådant. I stället var det självklart att hon efter konfirmationen skulle ut och tjäna piga. Agda konfirmerades, tillsammans med 20 andra ungdomar, i Simtuna kyrka den 6 juni 1938. På hösten 1939 fick hon tjänst på gården Blacksta i Boglösa församling (Uppsala län), då hade hon nyss fyllt 15 år. Där fick hon bland annat handmjölka korna.

En hälsing, ett världskrig och fyra barn

På Blacksta träffade Agda jordbruksarbetaren Knut Vilhelm Ingemar Karlsson. Knut fyllde 28 år samma höst och kom från Järvsö församling (Gävleborgs län), eller ”Jarshe” som det heter på hälsingemål. På sommaren 1940 blev Agda gravid och på våren 1941 födde hon sitt och Knuts första barn. Det var en dotter – min faster – Barbro Maria Gestberg (född Karlsson). Det var Agdas mor Sofia som bestämde vad Agdas dotter skulle heta. Agda var inte nöjd med dotterns namn och vis av den erfarenheten kom hon att låta döpa sina senare barn direkt på BB.

Knut hade mönstrat år 1931 och genomfört en kortare värnpliktsutbildning på våren 1933. Under andra världskriget var han sedan inkallad i flera omgångar. Mellan augusti 1941 och juli 1943 var han i alla fall inte upptagen av det militära. Under den perioden flyttade Knut ihop med Agda och deras dotter i Altuna församling (Västmanlands län). På våren 1943 gifte sig Knut och Agda och i samma veva flyttade de till Källinge i Torstuna församling (Västmanlands län). På hösten samma år föddes deras andra barn, sonen Bruno Ingemar Karlsson.

En kort tid under 1943 och 1944 bodde familjen Karlsson på Björktäppan i Torstuna församling. Därefter flyttade de till Strömsnäs i Simtuna församling, där de stannade i ett och ett halvt år. När kriget var slut och ingen mer beredskapstjänst var att vänta, tog Knut över arrendet av Storbo. Han fick dock dela gården med sin svåger Alvar. Det var meningen att Knut och Alvar skulle samarbeta, men de kunde inte alls komma överens. Under tiden på Storbo föddes – hösten 1946 – tvillingpojkarna. Det blev tvillingar, även om Knut tyckte att ”Det kunde väl ha räckt med en?”. De föddes på lasarettet i Sala. En av dem är min pappa, Bengt Erik Löfling (född Karlsson) och den andre är min farbror, Börje Erik Löfling (född Karlsson). Det var i slutet av 1960-talet som de tog sin mors flicknamn.

Den andra dottern, religionen och ”Änglarna”

I slutet av 1948 blev Agda gravid på nytt och när det på sommaren 1949 var dags att föda, bar det på nytt av till länslasarettet i Sala. Klockan var före sex på morgonen den 21 juli 1949 när Agda kom dit. Efter en normal förlossning föddes (klockan 08:30), en ”flicka, levande född”. Hon vägde 4 570 gram, var 53 cm lång och hade ett huvudomfång på 35 cm. Allt var dock inte normalt och den lilla flickan dog på sjukhuset efter bara två dagar. Enligt dödboken var dödsorsaken ”medfödd svaghet”, vad jag har hört handlade det närmare bestämt om ett ryggmärgsbråck. Agda ville att dottern skulle heta Gunilla, men när frågan ställdes var det Knut som svarade. Hans namnförslag kom därför att bli officiellt gällande och i alla register heter hon av den anledningen Agda Birgitta.

Under en period var Agda intresserad av en frikyrkoförsamling i hemtrakten och övervägde att bli medlem. Det lär ha varit Knut som sa ifrån om det. Å sin sida var Knut mer vidskeplig än religiös och var inte främmande för att vända sig till någon ”klok gumma” med olika problem.

På sommaren 1951 flyttade familjen Karlsson till det så kallade Nybygget vid Bortsbo, även det i Simtuna församling. Som mor tycks Agda ha varit lugn och sällan hetsat upp sig för någonting. Hon retades dock en hel del med sina barn. Retsamhet och humor är drag som hon sägs ha gemensamma med sin far Albert. När tvillingarna gjorde något hyss och deras storasyster kom till Agda för att berätta om det, ska hon vid minst ett tillfälle ha drivit sin dotter till vansinne genom att svara ”Inte har väl ’Änglarna’ gjort nå’t… ?”. Och om någon kom till Agda för att söka hjälp eller sympati med ord som ”Han/hon retas!”, blev svaret i regel ”Så bra, då blir du inte krokig” (något Agda lärt sig av sin far). Det är förstås ett skämt som kräver att man, liksom många upplänningar, ”pratar på E” och kan ”reta på ryggen”.

Skilsmässor och utbildning

På 1950-talet lämnade Agda och hennes familj Simtuna. Ett tag bodde de i Toresunds församling (Södermanlands län), där Knut fått arbete på gården Salby. Under samma årtionde flyttade de två äldsta barnen hemifrån och mot slutet av decenniet separerade Agda och Knut. Agda och tvillingarna flyttade då till Hartorpet, utanför Sala (Västmanlands län). På sommaren 1957 dog Agdas far Albert, hennes mor Sofia levde till sommaren 1971. Efter en tid i Salatrakten flyttade Agda och de två hemmavarande barnen ihop med Yngve Lennart Dahlgren. Skilsmässan från Knut avslutades den 24 augusti 1960 och en dryg månad senare, gifte sig Agda med Lennart. Då var Agda gravid på nytt, men hon fick missfall.

Lennart var född den 2 juli 1921 i By församling (Kopparbergs län). Han var byggnadssnickare och när han mönstrade mätte han 177 cm. Under en tid bodde de alltså i Sala. År 1961 blev Agda mormor, 36 år gammal. Farmor blev hon först år 1970. På 1960-talet flyttade tvillingarna ut och 1967 till 1970 finns det noterat att Agda och Lennart bodde i Järlåsa församling (Uppsala län). I början av 1970-talet flyttade de dock in till Uppsala, där de bosatte sig i Vaksala församling.

Agda utbildade sig till undersköterska och började arbeta på Akademiska sjukhuset i Uppsala, ”Ackis” i folkmun. I februari 1974 skiljde sig Agda och Lennart. Senare samma år gifte Lennart om sig, men Agda återtog sitt flicknamn och flyttade till Gamla Uppsala församling (Uppsala län). Efter att ha börjat arbeta inom sjukvården la sig Agda till med ett nytt stående – och retfullt – uttryck. När någon klagade på verk eller sjukdom, brukade hon svara att ”Det är ingen fara, de gör så bra proteser nuförtiden.”

”Ner från Skåne upp han for, för att gifta sig med mor”

I Gamla Uppsala, på Viktor Rydbergsgatan, flyttade Agda ihop med Paul Yngve Ragnar Kristoffersson. Yngve hade också barn från tidigare och hade även han skiljt sig år 1974. Yngve var ”Förste flygtekniker” i flygvapnet, där han varit anställd sedan innan han fyllt 18 år. Han var född år 1922 i Björnekulla församling (Kristianstads län) och hade senast varit skriven i Riseberga församling (Kristianstads län). När Yngve och Agda gifte sig (den 12 mars 1976), sjöng Agdas barn Fridolf Rhudins ”Om man inte har för stora pretentioner” med en egen text. Det jag minns att jag har fått höra av den texten är ”Ner från Skåne upp han for, för att gifta sig med mor. Bort från alla skånska traditioner. Men en skåning kan nog bli, nästan lika bra som vi. Om han inte har för stora pretentioner.” Tyvärr tycks resten av texten ha gått förlorad, men den författades vid en diskbalja under ledning av Agdas måg Carl-Eric, som var duktig på sådant.

På ”Ackis” arbetade Agda en period på den neurokirurgiska avdelningen. Det lär ha varit ett påfrestande arbete, mest på grund av hur lite personalen upplevde att de kunde göra för patienterna. Dessa kom ofta in akut med svåra skallskador efter olyckor och hade dåliga överlevnadschanser och ännu sämre möjligheter att tillfriskna. När personalen på ”neuro” hörde sirener, sa de galghumoristiskt att ”nu kommer ambulansen med färske”. Under en annan period arbetade Agda istället på plastikkirurgen. Därifrån har jag hört talas om två slags patienter. Den ena typen var små barn, med mindre missbildningar. Det var en erfarenhet som hon förde vidare till min pappa. Till den grad att han, när jag föddes var för upptagen av att räkna fingrar och tår, för att ens tänka på om jag var pojke eller flicka.

Den andra omtalade patientkategorin på plastikkirurgen, var mer eller mindre kända kvinnor som var där för ansiktslyftningar och liknande. Dessa var ofta hemliga och hade sina ansikten täckta. En av de var oerhört nojig över det och tjatade så fort någon kom i närheten om att man inte fick ta bort bandaget (som dolde ansiktet). Agda tröttnade på det fräste tillbaka att ”Jag skiter väl i vem du är!”. Professorn (som var chef på avdelningen) tillrättavisade henne officiellt, men höll egentligen med henne och lät henne förstå det.

Resor och sommarstuga

Agdas 1970-tal var fyllt av fester och resor. Hon var speciellt förtjust i att tillsammans med familj och vänner besöka Gran Canaria, vilket hon gjorde flera gånger. En gång var det meningen att Agda och Yngve skulle åka ner på två veckor och att sonen Bengt (min pappa), skulle ansluta och vara med den andra veckan. Under den första veckan drabbades Yngve av en hjärtinfarkt. Han överlevde och hamnade på sjukhus. När pappa kom ner hade han sin tvillingbror Börje med sig, vilket ingen hade informerat Agda och Yngve om i förväg. Då de kom till sjukhuset var Börje redan märkbart berusad och fick för sig att han skulle lägga sig i sängen tillsammans med Yngve. Det gick bra och på kvällen tog ”pojkarna” med sig sin mor ut på en ordentlig krogrunda, för att hon inte skulle behöva tänka på Yngves hälsa hela tiden. Agda kallade förövrigt alltid tvillingarna för just ”pojkarna”, oavsett deras ålder.

En annan lycka med 1970-talet var för Agda att se fler barnbarn komma och växa upp. Det fortsatte under 1980-talet, då jag och en av mina kusiner föddes. På 1990-talet föddes min bror, som är yngst bland Agdas barnbarn. Agda var alltid barnkär och lekte, busade och härjade runt så mycket hon orkade med oss. År 1980 skaffade Agda och Yngve en sommarstuga, Lundbacken, i Simtuna församling. På Lundbacken samlades släkten med viss regelbundenhet. Där kunde Yngve också återta vissa skånska traditioner, genom att tidvis hålla gäss på tomten. Vid ett besök jagade vår hund gässen och skadade en gås. Mat var en annan glädje för Agda och beträffande gås tog hon gärna till sig det skånska. Tidigare i livet hade hon även anammat Knuts norrländska arv i form av surströmming, något som hon snabbt blev mer förtjust i än ”norrlänningen” själv. Min farfar Knut, gifte aldrig om sig och han dog av lungcancer den 10 november 1989. Då hade jag nyligen fyllt ett år.

En ofta hörd resehistoria är den om hur Agda, tillsammans med sin dotter och dotterdotter, reste till London. Agda kunde ingen engelska, eller som hon själv beskrev sin samlade kompetens i det språket ”Thank you very much, facelift.”. Det hade hon hade lärt sig under sin tid inom plastikkirurgin. Till London skulle de hur som helst. Agda och hennes dotterdotter ville festa och roa sig, men upplevde det som att de hela tiden hade en barnvakt (eller polis) med sig. Agda hade varit i London en gång tidigare, men det var av misstag. Hon var på en resa i östra Afrika, men planet hem blev överbokat. Därför bokades hon (och några medpassagerare) om till ett annat flyg. När hon inte kom med rätt plan till Sverige, åkte barnen och Yngve hem till deras lägenhet i Uppsala. Då ringde hon och sa att hon var i London och skulle komma hem med ett annat plan. Efteråt skojade man i familjen om att hon såklart var tvungen att stanna till i London, det var ju Wimbledon just då.

Kaby, kortspel och konsten att koka potatis

I början av 1994 sålde Agda och Yngve Lundbacken till en av mina farbröder och köpte istället ett annat hus i den närliggande byn Kaby, dit de flyttade på heltid. Så dags hade Agdas två första barnbarnsbarn också kommit till världen. Under min uppväxt besökte vi ofta ”Farmor och Yngve”. De kom också till oss då och då, framförallt i samband med födelsedagar och liknande. Behövde vi barnvakt av någon anledning, önskade jag och min bror oftast att det skulle vara farmor. Den mest etablerade umgängesformen mellan generationerna var kortspel. Vi spelade Poker, Svarta Maja, Rummy, Krypcasino, och många andra kortspel genom åren. Var farmor hos oss och vi inte lekte, eller spelade kort, brukade hon underhålla sig med olika hushållssysslor. Hon rensade i kylskåpet, kokade saft och strök pappas skjortor.

Från besöken hos farmor och Yngve minns jag många saker, men mycket av det är bara fragmentariskt bevarat hos mig. Farmor odlade morötter, som vi tillsammans med henne skördade lite av när hon skulle ha till maten. Hon var också av uppfattningen att färskpotatis i butik var en slags bluff, potatis är ju bara färsk under mycket kort tid efter att man har skördat den. Å andra sidan var hon inte alltid så noga med hur potatisen kokades: 20 minuter blir bra, oavsett storlek. Farmor hade en vävstol, på vilken hon vävde trasmattor. Flera gånger fick jag hjälpa Yngve med en eller annan inställning av TV och video. Jag minns också en gång när farmor hade sagt, eller gjort, något som fick min lillebror att vrida sig av skratt där han låg på köksgolvet i Kaby. Då tog farmor disktrasan och vred ur den i hans ansikte, med orden ”lokal regnskur”.

Fru Kristoffersson i Enköping

Farmor höll kontakten med alla sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Och så länge de var i livet, även med sina syskon och en del av syskonbarnen. Sina kusiner brukade Agda säga att hon inte hade tid att vara släkt med för att de var för många, men det handlade nog också om att hon inte gillade sina farbröder och vissa andra äldre släktingar. Då vi blev många (med olika relation till Agda) som hade anledning att då och då tala om henne, uppstod frågan om vad man skulle kalla henne. För vissa var hon farmor, för andra mormor, somliga sa gammelmormor, och så vidare. Vid något tillfälle infördes därför (halvt på skämt) benämningen ”Fru Kristoffersson”, även om min pappa tyckte att det var bättre att bara säga ”Tanten”.

År 2003 flyttade Agda och Yngve till en lägenhet i Enköping (Uppsala län), och efter en tid flyttade de till en annan lägenhet i samma stad. På hösten 2009 dog Agdas före detta make Lennart, men då var det länge sedan någon i min släkt hade haft kontakt med honom. I mina minnen av Yngve är han mer eller mindre alltid lite trött och sjuk, men efter en tid i Enköping blev det snabbt sämre. Farmor (som aldrig sovit mycket) skojade om att de sov 24 timmar per dygn, hon fyra timmar och han tjugo. Den 25 februari 2011 avled Yngve. Jag bodde då i Visby och for till Enköping för att vara med på begravningen.

I början av 2010-talet konstaterade Agda att hon måste vara gammal, då alla hennes barn hade gått i pension. Under något av de år då jag bodde i Stockholm, skickade jag ett julkort till farmor. Jag ställde det till ”Farmor Agda änkefru Kristoffersson”, vilket hon tyckte var väldigt lustigt.

Tillbaka till Simtuna

De sista åren av sitt liv bodde Agda i en lägenhet på Gläntans omvårdnadsboende i Fjärdhundra. Sakta men säkert försämrades hennes tillstånd, hon led av Parkinsons och Alzheimers. Den som efter ett läkarbesök frågade farmor ”Va’ sa doktorn?”, kunde få veta att ”Han sa ’God dag’ när jag kom och ’Adjö’ när jag gick.”. När Agda i oktober 2014 fyllde 90 år, var hon ännu relativt pigg. Det var en torsdag och efterföljande lördag infann sig nästa alla hennes ättlingar och därtill ytterligare några släktingar och vänner, i samlingslokalen på Gläntan. Det var en trevlig stund med hela fem generationer närvarande, för så dags hade Agda hunnit få sitt första barnbarns barnbarn.

Efterhand blev Agda så påverkad av sjukdom och mediciner, att hon hallucinerade och drabbades av olika vanföreställningar. Hon påstod att det hängde halm i ett träd utanför hennes fönster och att det var fullt av ohyra i hennes rum. Därtill var hon periodvis helt övertygad om att det bodde en man i hennes hall och tyckte att det var konstigt att han skulle bo där, utan att betala någon hyra. Med tiden fick Agda också svårt att både höra och tala. På slutet var det alltså svårt att alls kommunicera med henne. Agdas barn besökte henne ändå ofta, in i det sista. Den 16 juli 2017 dog till slut min älskade farmor.

Den 5 augusti 2017 samlades vi alla, i Simtuna kyrka, för att ta ett sista farväl. Prästen räknade upp generationerna av efterlevande ”barn, barnbarn, barnbarnsbarn och barnbarns barnbarn”. Sen fick hon ta en kort paus och fråga om det var alla, för hon hade ”lite svårt att hålla reda på det”. Efter ceremonin i kyrkan förflyttade vi oss den korta sträckan till Karleby tingshus, som vi fyllde till sista stolen. Där blev det landgång, schwarzwaldtårta och en trevlig stund helt i farmors smak.

Tack farmor!