Den 14 juli 1769 föddes Magnus Månsson i Vimmerby socken (Kalmar län). Hans föräldrar skrivs i födelse- och dopboken som ”Mons Monsson och Maja Persdotter i Wrångtorpet”. I övrigt vet jag ingenting om Magnus föräldrar, eller om hans uppväxt.

Senare källor uppger att Magnus år 1788 gifte sig med Greta Samuelsdotter från Frödinge socken (Kalmar län), men jag har ännu inte hittat någon samtida notering om det. Greta föddes den 9 juni 1770. Hennes föräldrar var Samuel Eriksson och dennes andra hustru Anna Månsdotter. Greta hade minst tre helsyskon och i alla fall en halvbror.

Soldatfamiljen Storm

Sommaren 1790 antogs Magnus som soldat i Överstelöjtnantens kompani av Kalmar regemente och skrivs efter det med efternamnet Storm. Trotts att Magnus blev soldat krigsåret 1790, finns det inget som tyder på att han skulle ha deltagit i Gustav III:s ryska krig. Han tycks ha antagits precis i slutet av det kriget och de delar av Kalmar regemente som deltog i striderna den sommaren lär ha varit ombord i örlogsflottans olika fartyg.

Magnus och Greta ska enligt senare källor ha fått åtta söner och två döttrar, jag har dock inte säkra födelseuppgifter på dem alla. Två eller tre av barnen ska ha dött under sina första levnadsår och ytterligare ett par av dem dog i relativt unga år. Vad jag kan förstå var Carl Magnus, som föddes den 10 oktober 1791, Magnus och Gretas första barn. Deras sjätte son hette Sven Henrich Månsson Storm. Han föddes den 26 juni 1805 och var min morfars mormors mormors far.

Magnus deltog vid de generalmönstringar som hölls under fredsåren 1793, 1797 och 1802. I de rullorna är han skriven som ”Måns Månsson Storm” och det enda som särskilt noterades om honom är att han var gift och att han var 5 fot och 7 ½ tum lång (ca 171 cm).

Magnus och regementet i Pommern …

År 1805 skeppades en bataljon av Kalmar regemente till Svenska Pommern för att delta i Pommerska kriget (1805–1807) mot Frankrike. Troligen ingick Magnus bland de som kom till Pommern redan 1805. Vid generalmönstringen 1806 noterades det i alla fall att han var på kommendering i Pommern.

Vintern 1805 till 1806 ockuperade svenska trupper Lauenburg an der Elbe och hade där sitt vinterkvarter, bland dessa fanns den bataljon från Kalmar regemente som skeppats över år 1805. Troligen tillbringade Magnus alltså den vintern i, eller i närheten av, Lauenburg. År 1806 var ett år av nederlag för Sverige och fransmännen började tränga in i Svenska Pommern. I början av 1807 skeppades bataljonen från Kalmar regemente tillbaka till Sverige. Av allt att döma kom Magnus alltså hem år 1807 och nära två år i fält var därmed till ände. Jag har tidigare skrivit en del om kriget i Pommern i mitt inlägg om Eric Flink och även lite i uppdateringen efter 2020.

… liksom i Skåne och på Gotland

På våren 1808 skickades Kalmar regemente till Skåne för att försvara det landskapet mot ett eventuellt danskt angrepp. Dessutom planerade man för en svensk invasion av Själland. Det blev dock inga strider i vare sig Danmark, eller Skåne. Istället kom nästan hela kriget mellan Sverige och Danmark-Norge att utkämpas i Norge.

När ryska trupper ockuperade Gotland i slutet av april 1808 kom en del av Kalmar regemente att ingå i den styrka som, via Karlskrona, skickades dit för att återta ön. De svenska trupperna landsteg vid Sandviken i Gammelgarns socken och marscherade till Tule i Ganthems socken. Samtidigt skickade de ett sändebud till ryssarna i Visby. Den ryske befälhavaren, Nikolaj Ardrejevitj Bodisko, insåg att det skulle bli svårt att hålla Gotland när svenskarna var på plats och dessutom blockerade hamnen i Slite mot ryska förstärkningar. Istället för att ta strid valde ryssarna därför att kapitulera mot fri lejd och lämnade Gotland efter en tre veckor lång ockupation. Efter den snabba insatsen på Gotland återvände bataljonen från Kalmar regemente till Skåne, för att åter förstärka försvaret där.

I slutet av 1809, eller början av 1810, kom Magnus hem till Frödinge. I november 1810 föddes hans och Gretas näst sista barn, sonen Jonas Fredrich.

Sjätte koalitionskriget

När Napoleon sommaren 1812 inledde sitt ryska fälttåg hade Frankrike redan på nytt ockuperat Svenska Pommern. Syftet var att tvinga Ryssland och Sverige att respektera blockaden av Storbritannien, det så kallade kontinentalsystemet. Invasionen av Ryssland misslyckades dock och resultatet blev istället att en sjätte koalition mot Napoleon bildades.

Kriget bröt ut på våren 1813 och ett stort antal svenska soldater skeppades över till Pommern. Bland dessa fanns Kalmar regemente och Magnus. Under våren och början av sommaren fanns de i kvarter i Meckelenburg. Under 1813 deltog de sedan vid flera av de stora slagen, även om de inte hade någon aktivt stridande roll. Det viktigaste av de slagen var det i Leipzig, i mitten av oktober 1813. Slaget vid Leipzig var en avgörande seger för koalitionen och ledde till att många av Napoleons tidigare allierade bytte sida i kriget.

Under vintern 1813 till 1814 deltog Kalmar regemente i belägringen av Glückstadt och på våren 1814 marscherade man mot Belgien. I april 1814 tvingades Napoleon att abdikera och kriget tog slut.

Fälttåget mot Norge

Redan i januari 1814 hade britter, svenskar och danskar undertecknat freden i Kiel. Det avtalet innebar bland annat att Danmark skulle få Svenska Pommern, men att Sverige i gengäld skulle få hela Norge. Norrmännen och den norske ståthållaren, prins Kristian Fredrik, vägrade dock att gå med på en sådan lösning och förklarade att Norge var ett självständigt kungadöme. Den 17 maj 1814 antogs en ny grundlag för Norge och kort därpå valdes Kristian Fredrik till Norges kung.

Via Rostock och Ystad återvände Kalmar regemente till Sverige i juni 1814. Magnus och de andra soldaterna fick dock inte återvända hem, istället blev det till att marschera mot norska gränsen. I slutet av juli korsade regementet gränsen vid Bärby och invasionen av Norge inleddes. Kriget blev kort och med relativt små förluster i människoliv. När norrmännen, efter slaget vid Kjølbergs bro, i mitten av augusti insåg att svenskarna hade fri väg till den norska huvudstaden gick de med på en vapenvila och förhandlingar. I Moss kom man överens om att Norge skulle ingå en personalunion med Sverige, men i övrigt behålla sin konstitution. I slutet av 1814 kunde Magnus marschera hemåt, efter att än en gång tillbringat nästan två år i fält.

Ett tionde barn och avsked med goda vitsord

Efter att Magnus kom hem från Norge fick han och Greta år 1815 sitt tionde och sista barn, sonen Nils Christian. Magnus var då 46 år gammal och Greta var 45 år. Vid generalmönstringarna 1815 och 1817 gjordes inga särskilda noteringar om Magnus.

År 1822 tog Magnus till sist avsked efter 32 år som soldat. Det noterades då att han tjänat väl och deltagit i flera fälttåg. Han fördes in bland regementets gratialister, vilket innebär att han fick en liten pension. Efter sitt avsked blev Magnus kyrkväktare i Frödinge, han fick alltså uppgiften att hålla ordning i kyrkan. Vad jag har förstått var det ett slags hedersuppdrag som var ganska vanligt för avskedade soldater och båtsmän. Det gick bra ihop med att vara gratialist, eftersom det var lågavlönat och även pensionen från armén var låg. I kombination räckte de inkomsterna dock för att försörja en före detta soldat med en liten hemmavarande familj.

Den 29 maj 1830 avled Magnus av ”frossfeber”, vilket troligen betyder malaria. Han blev 60 år gammal. Efter makens död hamnade Greta på fattigstugan. Där, på fattigstugan i Frödinge, bodde hon sedan till sin egen död. Den kom den 7 november 1844 i form av ”Wattusot”, alltså någon typ av ödem eller liknande. Greta blev 74 år gammal.

Se även…

Ansedel – Magnus