En av de vanligaste frågorna jag har fått när jag berättar att jag släktforskar är olika varianter på ”Hur långt bak har du kommit?”. Det är främst en fråga man får från personer som själva aldrig har släktforskat och inte alls har koll på hur det fungerar. Frågan kan verka enkel och rimlig, men i själva verket är den på flera sätt omöjlig att ge ett enkelt svar på. Dessutom är det ganska ointressant.

Det är generellt sett lätt att spåra sina anor i Sverige (och Norge) tillbaka till 1700-talet. Har man bara lite tur kommer man till 1600-talet, men har man otur tar det stopp redan på 1800-talet. Det här beror på hur folkbokföringen har sett ut i Sverige och hur källorna har bevarats. I vissa fall har arkiv gått förlorade på grund av bland annat bränder och längre tillbaka höll man koll på folk gårds- och familjevis snarare än på individnivå.

En annan faktor som spelar in är hur man värderar olika källor. I inlägget om ”Creutzarnas” ursprung beskriver jag mitt släktskap med en viss Anders Olofsson. Anders ska enligt traditionen ha varit oäkta son till pigan Anna Olofsdotter och greven Johan Carl Creutz. Om man väljer att tro på det, kan man länka in adelns ättartavlor och på så vis ge mig mer eller mindre belagda anor tillbaka till tidig medeltid. Och i min hustrus norska släkt finns det genom domböcker och samlingar av enstaka dokument beskrivet en enstaka släktlinje tillbaka till 1300-talet. I det fallet har jag dock inte helt kunnat gå till förstahandskällorna, utan litar på de välgjorda släkt- och bygdeböcker som lär vara rätt vanliga i Norge.

På grund av hur källäget varierar kan man alltså säga att jag har kommit tillbaka ända till medeltiden, eller att jag bara har nått 1800-talet. Väger man in okända fäder finns det närmast stoppet faktiskt så sent som 1891, då min farfars mor föds.

Men som sagt är frågan inte ens jätteintressant. Det finns nämligen andra dimensioner i hur man beskriver släktforskning. Tid (eller generationer) bakåt är tydligen den mest uppenbara, med inte så intressant på grund av att det ändå säger rätt lite om ens släkt och släktingar. Det säger inte ens något om hur mycket arbete man har lagt ner på sin forskning.

Ett annat sätt att beskriva omfattningen är att räkna det totala antalet personer i ens släktdatabas. Om man även forskar framåt från en gemensam ana, hittar man snabbt många släktingar. Jag har dock inte varit särskilt aktiv i det arbetet. Det är egentligen bara Johan och Gustafva Mathilda Löflings ättlingar (Simtuna Löflingarna) som jag har gjort en omfattande kartläggning av. I skrivande stund innehåller min databas ändå en bit över 3000 personer.

Den tredje dimensionen anser jag vara den mest intressanta, det är den kvalitativa. Hur mycket vet man om personerna som finns i databasen? Längre tillbaka är det inte alltid jag har ens de mest grundläggande uppgifterna. Och de flesta personerna kan jag egentligen bara beskriva med namn, födelsedatum och födelseort. Många känner jag även till dödsdatum och dödsort för. Vissa har jag kartlagt, så att jag kan se var de bodde vid olika tidpunkter, när de gifte sig och när de fick barn. Utifrån det går det att skriva en levnadsberättelse, som jag kan göra ett blogginlägg av. Det blir dock verkligt intressant först när man har material nog för att berätta en mer levande historia av något slag. Domar, brev, fotografier, bouppteckningar, testamenten, tidningsnotiser, med mera är exempel på sådant material.

Jag valt ut fyra av mina blogginlägg som jag markerat som favoriter. I dag (2021-08-29) är de ”Lars Hjalmar Andersson och stugan Solberg”, ”Dödsdomen mot Jon Ersson”, ”Hans Ivar Reenskoug” och ”Johan Herman Eriksson”. De har alla det gemensamt att det finns något mer än bara en kort och enkel levnadsberättelse.

Hur långt man har kommit i sin släktforskning kan alltså beskrivas på flera sätt, men hur långt bak man har kommit är oftast det minst intressanta.