Rytter Anders Matsson föddes i byn Färnäs som ligger i Mora socken (då Kopparbergs län). Året var 1685 och hans föräldrar var bondparet Mats Ersson och Anna Matsdotter. Anders växte upp på gården i Dalarna och var i mitten av en stor syskonskara. När Anders vuxit upp och snart skulle fylla 26 år gifte han sig med med en flicka från byn som hette Anna Persdotter. Ungefär ett år senare dog Anders far Mats och det tycks som att Anders och hans bror Erik delade på gården.

Barnen, fruarna och krigen

Anders och Anna fick tre barn, Mats föddes 1711, Anders tillkom 1714 och till sist föddes Per år 1718. Tre år senare dog Anna av ”håll”, vilket troligen innebär lunginflammation. Efter ytterligare tre år gifte Anders om sig. Hans andra hustru hette Kerstin Olofsdotter och kom även hon från Färnäs. Anders och Kerstin fick även de tre barn, men ingen av dem blev gamla och endast den yngste av dem nådde ens vuxen ålder. Det är genom Anders och Annas äldste son Mats, som jag är släkt med dem. Mats var min morfars morfars mormors morfars far.

Samma år som Anders tredje son Per föddes dog Karl XII och samma år som Anders första hustru Anna dog avslutades Stora nordiska kriget, därmed övergick Stormaktstiden till Frihetstiden i den svenska historien. Frihetstiden kännetecknas av att en stor del av makten låg hos ståndsriksdagen. Vid Riksdagen 1738 tog Hattpartiet makten. Deras politik innebar bland annat höjda tullavgifter och andra importhinder, samt en aggressiv inställning mot Ryssland. Den 8 augusti 1741 förklarades till sist krig mot ryssarna.

Två svåra år är illa nog

Under de kommande åren drabbades Dalarna av en rad hårda slag. Det första av dessa kom redan efter 15 dagar genom Slaget vid Villmanstrand. Villmanstrand är en ort i sydöstra Finland som på den tiden var en fästningsstad. Staden försvarades av ca 4000 man, men angriparna var över 10 000. Ryssarna valde att utnyttja sin överlägsna numerär för att storma, först den svenska linjen och sedan staden. Halva den svenska styrkan stupade. Dalregementet hade deltagit i slaget med fem kompanier (ca 750 man) och var hårt drabbade av förlusterna. När nyheten om katastrofen nådde hem till Dalarna, spädde det på motståndet mot kriget och mot frihetstidens ”herrevälde”. Bondeståndet ansåg sig överkörda och på många håll ansåg bönderna att de hade haft större inflytande under det kungliga enväldet.

Sedan kom katastroferna till Dalarna slag i slag. Det blev missväxt och svält. En rödsotsepidemi slog till. Regeringen begränsade dalkarlarnas gränshandel med norrmännen. En konflikt angående tronföljden tornade upp sig och kriget med Ryssland fortsatte gå illa. Man får anta att även Rytter Anders drabbades av svårigheterna, även om ingen av hans närmaste fick sätta livet till. Från Hälsingland kom bud om att man vägrade låta landskapets soldater gå ut i kriget och det öppna motståndet mot kriget spred sig över landet. I mars 1743 förklarade hälsingar och dalkarlar gemensamt i Riksdagen att att de inte skulle låta sina soldater gå ut i kriget förrän generalerna blivit straffade för sina misslyckanden. Regeringen fortsatte dock skicka order om att regementena skulle marschera. I Hälsingland bröts motståndet under maj månad 1743, men i Dalarna gick budkavlarna istället för uppror och samling i Falun.

Budkavlen går och dalahären marscherar

Beslutet om uppror hade fattats i Mora, kanske var Rytter Anders med redan när beslutet togs. Klart är i alla fall att han tog med sin son och namne till samlingen i Falun. I Falun försåg man sig ur förråden innan man den 11 juni påbörjade marschen mot Stockholm. Man krävde fred med Ryssland, att de misslyckade generalerna skulle straffas och att en tronföljare skulle utses. På vägen fick man stöd från bönderna i de socknar man passerade. Borgarna i städerna bemötte dalkarlarna på olika sätt. I Sala var man emot upproret, men tvingades lämna ut proviant. Uppsalaborna däremot samlade frivilligt ihop förnödenheter till dalahären. Från Västmanlands socknar anslöt dessutom flera hundra man till upproret.

Fler gånger möttes de drygt 3000 upprorsmännen av utsända från regeringen som försökte förmå dem att vända om, men man fortsatte bara sin färd mot huvudstaden. Man var beväpnade med bössor, spikklubbor och liar. Man marscherade disciplinerat, i god ordning, klädda i sockendräkter, förandes fanor och spelandes krigsmusik. När de närmade sig Norrtull möttes upprorsmännen av Axel von Fersen som anmälde kungens ankomst. Det fick stopp på dalkarlarna och mycket riktigt kom Fredrik I själv ridande. Kungen förklarade att freden redan var sluten och att om dalkarlarna skickade en delegation in i huvudstaden men i övrigt stannade vid Norrtull, skulle han lyssna på deras klagomål.

”Daldansen” på Norrmalm

Först accepterade dalkarlarna kungens förslag, men sedan Axel von Fersen och Fredrik I ridit bort ändrade de sig. Man menade att talet om att kriget redan var slut, bara var ett försök att lura dem. Så istället för att skicka representanter till kungen angrep man soldaterna som vaktade Norrtull. Vakten var under strikt order att inte bruka våld, så de hade inget annat att göra än att lämna ifrån sig sina vapen och de kanoner som fanns på platsen. På kvällen den 20 juni 1743 nådde upprorshären, däribland Rytter Anders och hans son, Norrmalmstorget (dagens Gustav Adolfs torg). De besatte torget, satte ut vaktposter och inkvarterade sig i de närbelägna husen på Norrmalm.

Under den 21 juni genomfördes flera försök att få upprorsmännen att förstå att det var fred och att deras uppror var onödigt. Men det var helt förgäves, dalkarlarna fortsatte envist hävda att freden var påhittad och att generalerna måste straffas. Regeringen lät den 22 juni omringa torget med de trupper från flera regementen som fanns tillgängliga. Sedan förklarade man att den som inte gav upp och började gå hem senast klockan fem på kvällen var att betrakta som förrädare och skulle behandlas därefter.

Då hotet inte hade avsedd verkan, blev det till kvällen dags att visa verkan. Västgöta kavalleriregemente ryckte fram och en beriden officer öppnade eld mot dalkarlarna. Soldaterna från Uppland och Västmanland vägrade däremot att skjuta på bönderna. Men Älvsborgs regemente avlossade en salva och sköt ihjäl omkring 150 dalkarlar. Det räckte för att få resten av upprorsmännen att ge upp. Det blev fler än 3000 fångar och bland dessa fanns både Rytter Anders och hans son.

In i döden för fred och rättvisa

Förhållandena för fångarna var svåra och sjukdomar spred sig bland dem. Det blev också praktiskt omöjligt att hålla så många fångar i staden i väntan på att kunna döma var och en. Så när buden från deras hemsocknar kom med vädjanden om att de skulle friges, släpptes nästan alla mot att de svor en trohetsed. Sex av upprorsledarna dömdes dock till döden. Bland de som aldrig återvände till Dalarna fanns också Rytter Anders och hans son. De dog i fångenskap, troligen av någon sjukdom eller möjligen av obehandlade skador.

Händelserna i juni 1743 gick till historien som ”Den stora daldansen”. Dagen efter att upproret slagits ner utsågs Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp till tronföljare. Att freden redan var sluten var sant, Freden i Åbo slöts den 16 juni och bekräftades sedan definitivt i augusti. I juli respektive augusti straffades två generaler för sina misslyckanden i kriget, det var Henrik Magnus von Buddenbrock och Charles Emil Lewenhaupt som miste sina huvuden. Upproret slogs alltså ner, men upprorsmännens krav infriades ändå.

Se även…

Ansedel