I slutet av förra året skrev jag ett inlägg om en av min hustrus släktingar, Carl August Ekström, som flera gånger dömdes för olika stölder. I början av det inlägget skrev jag att Augusts far, Carl Gustaf Ekström, också var dömd för stöld. Med risk för att det är en lite rörig historia, vill jag försöka skildra den rättegången så som den beskrivs i protokollet från Linköpings rådhusrätt. Jag kompletterar med vissa detaljer från andra källor och en del egna kommentarer, men i huvudsak är det domstolens protokoll som utgör grunden till detta inlägg.

Den häktade nattväktaren

Torsdagen den 23 januari 1851 skrevs en ung man in på häktet i Linköping (Östergötlands län). Han var omkring 169 cm lång och 23 år gammal, han hade blå ögon och ljusbrunt hår. Hans namn var Carl Gustaf Ekström och han hade häktats på order av den 49 år gamle stadsfiskalen Carl Magnus Öhrnell. Stadsfiskalen Öhrnell hade goda skäl att misstänka nattväktaren Ekström för flera inbrott och stölder i staden. Det fanns flera misstänkta i ärendet, men Öhrnell hade valt att tillsvidare låta de övriga kvarbli på fri fot.

Ett par år tidigare hade Carl Gustaf Ekström gift sig med Brita Maja Hjelte som var fyra år äldre än honom. Carl Gustafs egna föräldrar var döda sedan några år tillbaka, men svärföräldrarna var i livet och bodde en bit utanför staden. Till familjen hörde även Carl Gustafs yngre syskon, Anders Christian och Mathilda Lovisa. Dessutom hade det unga paret Ekström-Hjelte en liten dotter, Christina Mathilda.

Domstolen och staden

Den domstol som skulle avhandla ärendet var Linköpings rådhusrätt, eller som det står i protokollet ”RådstufwuRätten”. Rätten leddes av borgmästare Claes Fredrik Egnell, som vid sin sida hade en grupp rådmän. Exakt vilka rådmännen var varierade lite från dag till dag, beroende på vilka som hade möjlighet att närvara. Protokollet fördes dock genomgående av magistratssekreterare Carl August Håkansson. Rätten höll till i den så kallade rådstugan, ett hus vid Stora torgets södra sida. Nuförtiden finns det bland annat ett café och en sushirestaurang i det huset. I dag motsvaras Linköpings rådhusrätt närmast av Linköpings tingsrätt, som dock har en betydligt större domkrets.

Huvuddelen av det som avhandlas i den aktuella rättsprocessen utspelade sig i staden Linköping. Sedan 1930-talet har Linköping en modern kvartersindelning, där man ser kvarter som huvudsakligen fyrkantiga områden begränsade av de kringliggande gatorna. Från medeltiden och fram till det sena 1800-talet använde Linköping dock den äldre betydelsen av kvarter. Vilket innebär att ett kvarter var en fjärdedel av staden. Under en övergångsperiod använde man de äldre kvarters- och fastighetsbeteckningarna på den äldre bebyggelse och ibland även vid nybyggnationer, medan vissa nya kvarter fick nya namn. På 1850-talet hade Linköping alltså fyra kvarter, vilka möttes vid Stora torget. I nordväst fanns S:t Pers kvarter, uppkallat efter domkyrkan, som också var församlingskyrka för hela staden. Det nordöstra kvarteret hette S:t Lars kvarter och var uppkallat efter den gamla sockenkyrkan, vilken var kyrka för den socken som omgav staden. I sydost låg Tannefors kvarter, uppkallat efter byn Tannefors som låg på andra sidan Stångån. Det sydvästra kvarteret hette S:t Kors kvarter. På medeltiden hette det troligen Sandkorskvarteret, eller något liknande. Det var uppkallat efter en gatukorsning som kallades Sandkorset. Korsningen mellan Djurgårdsgatan och S:t Korsgatan, vilka ursprungligen hette Sandgatan och Sandkorsgatan. På 1700-talet ändrade en biskop på namnen, så att Sandkors blev Sankt Kors. Inom var och ett av de fyra kvarteren var gårdarna sedan numrerade och kombinationen av kvartersnamn och gårdsnummer utgjorde adresserna. Kvarterens namn förkortades i bland till P, L, T och K. Carl Gustaf Ekström och hans lilla familj hade sin bostad i gård nummer 16 inom S:t Kors kvarter, en adress som alltså kan förkortas till K16. Senare fick den gården adressen Nygatan 35.

Tilläggas bör att stadsbebyggelsen vid den här tiden norrut sträckte sig en liten bit förbi Kungsgatan. I öster slutade staden vid Stångån. Söderut nådde staden ett litet stycke söder om Drottninggatan. I väster var stadsbebyggelsen sparsam väster om slottet. År 1851 var hela staden Linköping alltså lite mindre än den stadsdel som i dag heter Innerstaden.

Målsägandenas berättelser

Ärendet, som resten av detta inlägg ska handla om, kom till rättens prövning onsdagen den 29 januari 1851. När Carl Gustaf Ekström hade hämtats från häktet och målet hade ropats upp, inleddes rannsakningen med att fyra målsägande, en och en, fick berätta vad de råkat ut för. Först ut var änkan Christina Rundgren. Hon berättade att hon bedriver ”månglerihandel” i staden och att hon på nätterna låser in sina varor i en bod. Natten till den 18 januari hade någon gjort inbrott i boden och stulit olika varor. Det saknades därefter omkring två lispund (ca 17 kg) talgljus, tre paket tändstickor samt en del karameller, vetebröd och äpplen. Änkan misstänkte Carl Gustaf Ekström för stölden. Den misstanken grundade sig i att hon fått reda på att han hade transporterat delar av stöldgodset till sina svärföräldrar, ett par dagar efter stölden.

Den 55 år gamle löjtnanten Per Adolf Wallenberg berättade att han hade haft en igenspikad trälåda med flera flaskor konjak. Den lådan hade han förvarat i brygghuset på gård nummer 16 i S:t Kors kvarter, alltså samma gård där nattväktaren Ekström bodde. En dag hade det saknats fyra flaskor och löjtnanten misstänkte att det var Ekström som brutit upp lådan och stulit löjtnantens konjak. Misstanken grundade sig på att Ekström ofta setts besöka det aktuella brygghuset.

Den tredje som hördes denna dag var 50 år gammal och hette Lars Gustaf Liljeström. Han var ålderman för stadens bagareskrå. Åldermannen Liljeström berättade att han ägde en loge vid en plats som kallades Hospitalsbommen. Vad jag förstår låg den i de södra utkanterna av S:t Kors kvarter. Under den senast julhelgen, alltså en dryg månad tidigare, hade någon ryckt loss en bräda ur logens ena vägg och ”genom den sålunda öppnade väggspringan utdragit åtskilligt av det innanför förvarade höfodret”. Någon hade alltså brutit sig in i åldermannens loge och stulit hö. Innan nattväktare Ekström häktades visste Liljeström inget om vem som låg bakom stölden. Under de gångna dagarna hade han dock hört att det skulle ha varit Carl Gustaf Ekström och gardisten Carl Johan Möller, som gjort det. Liljeström hade också fått höra att de hade använt höet som foder till gardisten Möllers häst.

Näst på tur var handlare Gustaf Enhörning, 37 år gammal. Även han hade en loge i staden, den låg vid Nykvarnsvägen. En väg som jag inte alls har lyckats identifiera. Handlare Enhörning berättade att det vid flera tillfällen, både före och efter julen, hade försvunnit foder från logen. Det handlade såväl om ”vårsädshalm”, som timotej och ”hårdvallshö”. Det var dock oklart hur mycket det rörde sig om. Handlare Enhörning påpekade att logen alltid varit ordentligt låst, men att han misstänkte att tjuven hade tagit sig in genom att plocka bort några stenar från byggnadens grund och sedan sätta tillbaka dem efter varje stöld.

Förhör med Carl Gustaf Ekström

Efter att målsägandena hörts var det dags för ett första förhör med den svarande, nattväktaren Carl Gustaf Ekström. Det inleddes med att åklagaren, stadsfiskalen Öhrnell, läste upp nattväktare Ekströms prästbetyg. Av det framgick att han hade godkända kunskaper i kristendom, att han tagit nattvarden i god ordning och att det tidigare inte funnits skäl att klandra honom för något. Sedan fick nattväktare Ekström själv berätta om sin bakgrund. Där finns det en underlighet i protokollet. Det står nämligen att hans föräldrar var ”Snickaregesällen Anders Ekström och dennes Hustru Nora Fredberg”. Carl Gustafs mor var visserligen Eleonora ”Nora” Lovisa Fredberg, men hans far hette Carl Christian Ekström. Anders Ekström var Carl Gustafs farfar. I övrigt framgår att Carl Gustaf berättade att han hade bott hemma tills han fyllt 14 år. Därefter hade han lärt till bagare. Hans första mästare hade varit Lars Liljeström, som nu var en av de målsägande. Efter ett år hos Liljeström, hade han fortsatt som bagarlärling men då hos bagaränkan Dahl. Där förblev han i lära under fem och ett halvt års tid. Han hade sedan inte fortsatt som bagare, utan istället tagit tjänst som nattväktare.

Vad gällde de inbrott och stölder som saken nu rörde, erkände nattväktare Ekström vissa saker. Angående fredagskvällen (17 januari) berättade han att han, tillsammans med gardisten Möller, hade lämnat sitt hem någon gång mellan klockan nio och tio. De vandrade först på Nygatan, mot torget (Hospitalstorget). Sedan tog de av åt vänster upp på Bokhållaregatan (i riktning mot Stora torget). Änkan Rundgrens bod låg på gatans östra sida, nära rådstugan. När de kom fram till boden ryckte Ekström upp den och de båda gick in. Gardisten Möller öppnade en olåst kista som stod i boden och tog därifrån en stor mängd talgljus och tre paket tändstickor. Det la han i ett fårskinn, som han hade haft med sig. De tog även karameller, äpplen och möjligen något vetebröd. De sakerna stoppade de i sina fickor. Sedan gick de tillbaka till gård nummer 16 i S:t Kors kvarter, där Ekström bodde. På gården fanns ett brygghus, i vilket Ekström hade en stor låda. De gick dit och gömde ljusen och tändstickorna i lådan. Sen lämnade Möller gården och Ekström gick in i sin bostad.

Ekström vågade dock inte ha kvar stöldgodset i brygghuset, där det lätt kunde upptäckas. Omkring klockan sex på söndagskvällen den 19 januari packade han därför ner ljusen och tändstickorna i en säck. Han tog sedan säcken och begav sig till byn Skälv i Rystads socken (Östergötlands län), där hans svärföräldrar bodde. Svärföräldrarna var den före detta livgrenadjären Peter Olofsson Hjelte och dennes hustru Stina Abrahamsdotter. När han kom dit var svärfadern ensam hemma och Ekström gav honom stöldgodset. Ekström bad svärfadern att smälta ner ljusen och göra talgkakor av dem. Hjelte lovade att göra så. Ekström sa också till sin svärfar att gardisten Möller skulle hämta talgen veckan efter, för att sälja den på marknaden i Norrköping. Ekström förtydligade sedan för rätten att hans svärmor inte var hemma när han var där och att han aldrig hade pratat med henne om saken. Därför visste han inte om hon hade känt till stöldgodset.

Förövrigt erkände Ekström att han i december 1850 hade stulit konjak ur löjtnant Wallenbergs låda i brygghuset, men bara två buteljer inte fyra. Han medgav också att han tillsammans med gardisten Möller flera gånger under december månad hade stulit hö ur åldermannen Liljeströms loge. De hade lagt höet i säckar och det handlade totalt om fem eller sex lispund (ca 47 kg). Däremot förnekade han inbrott, utan menade att logen varit olåst. Han förnekade också all kännedom om stölder från handlare Enhörnings loge.

Förhör med Brita Maja Hjelte

Åklagaren hade även inkallat nattväktare Ekströms hustru, hennes föräldrar och gardisten Möller. Dessa ville åklagaren förhöra för att kunna avgöra om de var vittnen, eller om de själva hade någon skuld vad gällde stölderna. Först av dem att höras i rätten var Brita Maja Hjelte. Hennes förhör inleddes med uppläsning av prästbetyget. Prästen hade skrivit att hennes kristendomskunskap var försvarlig, att hon tagit nattvarden som hon skulle och att det tidigare inte funnits något annat att anmärka på vad det gällde henne.

Åklagaren började med att fråga Brita Maja Hjelte vad hennes make hade haft för sig om aftonen den 17 januari. På det svarade hon att han hade kommit hem omkring klockan nio den kvällen. Då hade han letat fram en hovtång och sedan utan vidare lämnat hemmet igen. Efter en liten stund kom han tillbaka, han berättade inte vad han hade gjort utan gick bara och la sig. Först någon dag senare visade han henne ljusen och tändstickorna. Då hade han berättat att han skulle föra stöldgodset till hennes föräldrar, för att undgå upptäckt. Hon hade då bett honom låta bli det, eftersom hon inte ville att hennes oskyldiga föräldrar skulle bli inblandade. Han hade inte lyssnat på hennes förmaningar, istället hade han tagit med det stulna och lämnat hemmet på söndagskvällen.

Vidare berättade hon att hon på måndagsförmiddagen, den 20 januari, hade fått bud från föräldrarna. De ville att hon dagen därpå skulle komma hem till dem för att hjälpa till med skäktning av lin. På morgonen den 21 januari hade hon därför lämnat hemmet och tagit sig till föräldrarna i Skälv. När hon kom dit hade hennes mor talat med henne om stöldgodset. Brita Maja Hjelte hade då sagt till modern att gardisten Möller skulle hämta det och sedan sälja det på Norrköpings marknad. På fråga om hur hon visste det, hade Brita Maja Hjelte svarat att gardisten Möller hade sagt det till henne i förtroende på kvällen den 19 januari. I övrigt bedyrade Brita Maja Hjelte att hon inte kände till något annat om hennes mans eventuella brottslighet. Hon försäkrade också rätten att hon inte hade fått något av de stulna varorna.

Förhör med Peter Olofsson Hjelte & Stina Abrahamsson

När det var dags att höra Ekströms svärfar lästes först hans och hans hustrus prästbevis upp. Förutom punkterna om försvarlig kristendomskunskap och ordentlig nattvardsgång, stod där att han tidigare var straffad för stöld i Östra Hargs socken (Östergötlands län). Det framgick även att hans hustru, Stina Abrahamsdotter, var straffad för snatteri. Peter Olofsson Hjelte var förövrigt 51 år gammal och cirka 174 cm lång. Han hade blå ögon och brunt hår.

Hjelte tillfrågades om Ekströms besök den 19 januari och berättade då att Ekström haft med sig en säck med talgljus och tändstickor. Ekström hade inte berättat hur han hade fått tag på de sakerna, men han lämnade alltihop till Hjelte. Hjelte hade förstått det som att han fick göra vad han ville med varorna. Han skiljde sedan ut de ljus som var hela och vägde dem, det rörde sig om 5¼ skålpund (ca 2,2 kg). De skadade ljusen hade han istället smält till talg, ett arbete som han utförde på kvällen den 21 januari. Den kvällen var hans hustru inte hemma. Den talg han fick ihop vägde 19 marker (ca 4 kg). Innan Ekström lämnade honom och återvände till staden (den 19 januari), hade Hjelte lovat att senare ge Ekström ved som ersättning för ljusen och tändstickorna. Hjelte förnekade envist att han skulle ha pratat med sin fru om de saker han fått av Ekström. Han förnekade också att Ekström skulle ha sagt något om att gardisten Möller skulle sälja talgen i Norrköping. Hjelte skickades ut till förmaket.

Näst på tur att höras var Ekströms svärmor och Hjeltes hustru, Stina Abrahamsson. Hon var då 54 år gammal. Stina berättade att hon inte hade varit hemma på kvällen den 19 januari, då Ekström kommit på besök. På morgonen efter hade henne make visat henne de hela talgljus som han hade sorterat ut. När dottern, Brita Maja Hjelte, kom på morgonen den 21 januari hade hon berättat för sina föräldrar att sakerna, som Ekström lämnat där, ägdes av gardisten Möller och att Möller planerade att sälja dem på marknaden i Norrköping. Stina berättade också att hennes man hade smält ner de skadade ljusen på kvällen den 21 januari, men att hon själv inte hade varit hemma då. Torsdagen den 23 januari hade kronolänsman Carl Ludwig Wilhelmsson kommit till deras hem och genomfört en polisundersökning. Hon hade då för länsmannen berättat samma saker som hon nu sagt inför rätten.

Eftersom makarna delvis hade sagt emot varandra i sina förhör kallades de båda in samtidigt. När de fått förklarat för sig att deras berättelser inte gick ihop, erkände de båda att de pratat med varandra om sakerna som Ekström hade lämnat hos dem. De hade förstått att mågen fått tag på sakerna på något oärligt sätt, men de hade ändå valt att inte anmäla det till länsmannen. De hade avstått från att anmäla för att de varit rädda att själva bli anklagade för stöld. Efter att ha erkänt det skickades båda makarna ut till förmaket.

Förhör med Carl Johan Möller

Sist av de misstänkta att förhöras var gardisten Carl Johan Möller. Han var 23 år gammal och omkring 171 cm lång. Han hade blå ögon och brunt hår. Möller var gardist vid Kungliga andra livgardet i Stockholm, men hade trotts det sedan lång tid bott i Linköping där han också var född. Gardisten Möller började med att förneka allt. Han var fräck nog att påstå att han varken hade varit delaktig i, eller visste någonting om, de brott som saken gällde. Åklagaren bad då Möller att sanningsenligt berätta vad han hade haft för sig den 17 januari. Möller svarade att han nästan hela eftermiddagen hade varit tillsammans med nattväktaren Ekström. De hade dels varit hemma hos Ekström, dels besökt olika krogar i staden och ”intagit varjehanda förfriskningar”. Först omkring klockan nio hade de återkommit till gård nummer 16 i S:t Kors kvarter. Möller väntade utanför medan Ekström gick in i sin bostad. När Ekström kom ut hade han med sig en hovtång. De gick till en trädgård vid Hospitalskyrkan och Ekström bad Möller vänta där några ögonblick medan han uträttade ett ärende i närheten. Möller hade inget annat för sig och gjorde som hans kamrat bett honom. Efter en liten stund återvände Ekström, då hade han med sig ett fårskinn fyllt med talgljus, tändstickor, äpplen och karameller. Ekström berättade aldrig hur han hade fått tag på sakerna och Möller frågade inte. De gick tillsammans tillbaka och lämnade ljusen och tändstickorna i en låda som fanns i brygghuset. Därefter lämnade Möller gården och Ekström stängde porten efter honom. Nästa morgon återvände Möller till gård nummer 16 i S:t Kors kvarter och Ekström visade honom sakerna i lådan. Senare samma dag fick Möller höra talas om inbrottet i änkan Rundgrens bod och att de stulna varorna liknade de som Ekström hade gömt i brygghuset. Möller medgav att han visste att Ekström hade tagit med sig varorna ut ur staden den 19 januari, men han förnekade bestämt att han skulle ha erbjudit sig att sälja godset. Möller sa sig inte ens veta vart Ekström hade tagit vägen med sakerna.

Åklagaren frågade varför Möller inte anmält det inträffade redan den 18 januari, när han fick reda på att änkan Rundgren hade blivit bestulen och samtidigt visste att Ekström hade gömt liknade saker. Möller funderade en stund, såg förlägen ut och svarade att ”det var av dumhet”. Han fortsatte dock bedyra att han inte hade någon delaktighet i stölderna. Åklagare Öhrnell tog då upp en helt annan sak och berättade att Möller nyligen hade sålt en tunna kli till snörmakaren Edward Wilhelm Hedin. Öhrnell frågade sedan ”Hur fick Möller tag på den tunnan med kli?”. Möller svarade att han hade bytt till sig kliet från någon Pettersson, som bodde i samma gård som Möller själv. Möller hade först givit kliet till sin häst, men då hästen inte ville äta det sålde han det istället till snörmakaren. Åklagarens nästa fråga blev då ungefär ”Hur brukar Möller annars skaffa foder åt hästen?”, på vilket Möller svarade att han vanligen köper det på torget.

Fem vittnesförhör

Åklagaren hade även kallat fem vittnen som skulle höras. Dessa fick, en och en, komma in, lägga två fingrar på bibeln och svära vittneseden. Var och en erinrades också om edens betydelse, innan förhör med respektive vittne vidtog. Efter varje vittnesförhör lästes anteckningarna upp för det hörda vittnet, som fick godkänna det nedskrivna. Första vittnet var pigan Carolina Jonsdotter, 27 år gammal. Carolina berättade att hon, liksom nattväktare Ekström och dennes familj, bodde i gård nummer 16 i S:t Kors kvarter. Hon intygade att gardisten Möller hade kommit till Ekström på eftermiddagen den 17 januari och att de två i skymningen hade lämnat gården tillsammans. Vad jag har förstått varade skymningen i Linköping den eftermiddagen ungefär mellan klockan fyra och kvart i fem. De återvände omkring klockan nio på aftonen, men endast Ekström gick in. Han hämtade en hovtång och lämnade sedan på nytt gården tillsammans med Möller. Både Brita Maja Hjelte och Carolina själv gick sedan och la sig, men ungefär klockan tio återkom Ekström. När han kom in i rummet hörde Carolina att han tuggade på något. Hon väntade på att han gick och la sig, innan hon smög upp för att undersöka vad han hade haft med sig för ätbart. I en säck fann hon äpplen och karameller. Carolina hade aldrig sett ljusen, eller tändstickorna. Hon berättade dock att Möller besökt Ekström även på måndagen den 20 januari. Den dagen hade det kommit en flicka till Ekströms hustru, med bud från hennes föräldrar om att komma och biträda vid skäktning av lin. Omkring åtta dagar före inbrottet i änkan Rundgrens bod, hade Brita Maja Hjelte lämnat ett fåtal ljus till Carolina och bett henne sälja dem. Det hade hon gjort och fått sju skilling riksgälds.

Nästa vittne var den 29 år gamla pigan Anna Cajsa Pettersson. Även hon bodde i samma gård som Ekström. Den 17 januari hade hon på kvällen, någon gång mellan klockan nio och tio, hört dörren till brygghuset på gården öppnas. Hon tittade efter och såg tre män lämna brygghuset. Två av dem gick sedan ut från gården och den tredje stängde porten efter dem. Hon såg att mannen som var kvar därpå gick in i Ekströms bostad och antog att det var Ekström själv.

Klockarhustrun Johanna Dahl var 39 år och rättegångens tredje vittne. Gardisten Möller bodde hos henne och hennes familj i gård nummer 62, S:t Kors kvarter. Hon berättade att Möller på kvällen den 17 januari hade kommit hem klockan tio. Han hade inte med sig några saker och han hade inte sagt något som fick henne att misstänkta att han haft med någon stöld att göra. Johanna Dahl visste inte hur gardisten Möller skaffade foder till sin häst. Hon kände till det kli som Möller hade sålt till snörmakare Hedin. Det kom dock inte från någon Petterson, för det var hennes kli som Möller hade sålt utan att fråga henne först.

Vittne nummer fyra och fem var stadsfjärdingsmännen Otto Wilhelm Malmström och Carl Magnus Kjellstrand. De uppgav var för sig samma saker, nämligen att de varit med vid stadsfiskalen Öhrnells förhör av Möller den 23 januari. Då hade Möller först förnekat all kännedom om inbrottet i boden. Efter lite påtryckningar hade han medgivit att han hade väntat på Ekström i trädgården vid Hospitalskyrkan och sedan följt med Ekström hem, samt att Ekström haft ljus och tändstickor i ett fårskinn. Möller hade också i polisförhöret berättat att han och Ekström hade lämnat sakerna i brygghuset, samt att han först dagen efter hört talas om inbrottet i boden.

Första rättegångsdagen avslutas

Åklagaren ville höra flera personer, som dock inte hade varit kallade. Han bad därför rätten att bryta för dagen och bestämma tid för fortsatt rannsakning en annan dag. Åklagaren ville också att rätten skulle pröva om inte någon mer av de misstänkta borde häktas.

Rätten höll överläggning och beslutade att åklagaren skulle skicka ut kallelser till de nya personer han ville höra. Det beslutades också att rättegången skulle fortsätta efter en vecka, alltså på onsdagen den 5 februari och att alla inblandade skulle infinna sig i rådstugan klockan tio på förmiddagen. Rätten beslutade också att häkta Peter Hjelte. Hjelte och Ekström fördes till häktet. De övriga fick gå, men det påpekades att det kunde bli påföljder och hämtning för den som inte återkom till domstolen på utsatt tid.

Åter i rådstugan och förnyade förhör med de misstänkta

Den 5 februari var rätten åter samlad i rådstugan. Carl Gustaf Ekström och Peter Olofsson Hjelte hade hämtats från häktet. Bland de övriga kallade saknades dock Hjeltes hustru, Stina Abrahamsdotter. Hon hade inte hört av sig och inte på någon sätt meddelat någon giltig orsak till sin frånvaro. Rannsakningen återupptogs i hennes frånvaro. Protokollet från den första rättegångsdagen lästes upp.

Ekström uppmanades att ”i enlighet med sanningen”, erkänna allt sitt deltagande i de stölder som saken gällde. Han stod dock i huvudsak fast vid vad han tidigare sagt, men gjorde ett par tillägg. Han förklarade att han och Möller tillsammans hade planerat inbrottet i änkan Rundgrens bod. Han berättade även att hans bror hade varit med när han själv och Möller gått från gård nummer 16 i S:t Kors kvarter via Nygatan, Hospitalstorget och Bokhållaregatan till Stora torget, på kvällen den 17 januari. Brodern, Anders Christian Ekström, var bara 15 år gammal och hade tjänst som repslagarlärling. Nattväktare Ekström berättade att hans bror hade stannat vid Stora torget när han själv och Möller gått tillbaka ner på Bokhållaregatan och genomfört inbrottet och stölden i boden. Efter stölden hade brodern följt med de andra tillbaka till gården och varit med när stöldgodset gömdes i brygghuset. Anders Christian Ekström hade alltså varit den tredje mannen som pigan Anna Pettersson hade sett lämna brygghuset den kvällen.

Peter Hjelte och hans dotter Brita Maja Hjelte stod på varje punkt fast vid vad de tidigare hade sagt, och gjorde inte några tillägg. Gardisten Möller fortsatte att neka till allt. Angående kvällen den 17 januari tillade han dock att han hade varit så pass berusad att han hade haft svårt att rätt uppfatta och i efterhand minnas precis vad som hade hänt. Efter ytterligare förmaningar om att tala sanning lyckades han minnas att nattväktare Ekström, när denne lämnat Möller i trädgården vid Hospitalskyrkan hade sagt ”att han ämnade göra änkan Rundgren ett spratt, att det vore dåligt om man ej kunde ljushålla sig, samt att han en gång förut i liknande ärende varit inne i änkan Rundgrens bod.”

Förhör med Anders Christian Ekström

Bland de som åklagaren hade kallat efter förra rättegångstillfället fanns en misstänkt och fyra vittnen. Den nye misstänkte var repslagarlärlingen Anders Christian Ekström, bror till nattväktare Ekström. Han kallades in från förmaket och ombads berätta om kvällen den 17 januari. Anders Christian Ekström hade blå ögon och ljusbrunt hår. Han var 15 år gammal, vindögd och omkring 163 cm lång. Det han hade att berätta var att han varit på besök hos sin bror i gård nummer 16, S:t Kors kvarter. De hade gått ut i sällskap med gardisten Möller. Vid niotiden på kvällen hade de återvänt till gården och Carl Gustaf Ekström hade gått in i sin bostad en stund. När han återvände hade han med sig en hovtång. De gick alla tre till Stora torget. På vägen dit hade Anders Christian gått något efter de andra två och inte uppfattat vad de hade samtalat om. När de alla stod på torget ropade Möller till nattväkare Ekström att skynda sig. Carl Gustaf Ekström sprang då bort till boden vid Bokhållaregatan, ryckte upp dörren och gick in. Möller följde efter, medan Anders Christian ensam stod kvar. Efter en liten stund kom de andra ut ur boden. Carl Gustaf hade då med sig en mängd talgljus och tändstickor. Möller bar på en liten plåthink som innehöll karameller, äpplen och ett (eller två) paket tändstickor. De återvände alla tre till gården, där de la ner ljusen och tändstickorna i en låda som stod i brygghuset. Bröderna Ekström fick några karameller var innan Möller hällde ner resten av dem i sina rockfickor. Anders Christian Ekström berättade vidare att han och Möller lämnade gården tillsammans och att brodern stängde porten efter dem. De två återvände då till änkan Rundgrens bod. Där slängde Möller in den tomma plåthinken. Sedan skiljdes dem åt och gick hem, var och en till sitt.

Åklagaren frågade Anders Christian om han visste något om de de andra stölderna. Han svarade då att han för några veckor sedan hade hört Möller och sin bror tala om hur de tillsammans hade stulit hö från åldermannen Liljeström. Dessutom berättade Anders Christian att Möller vid två tillfällen hade sagt åt honom att hålla tyst om vad han visste angående inbrottet i boden. Fösta gången hade Möller sagt det personligen och i enrum. Andra gången hade det skett genom ett bud och inför två vittnen.

Efter förhöret med Anders Christian Ekström konfronterades hans bror och Möller med de uppgifter han lämnat. Carl Gustaf Ekström medgav allt som brodern hade sagt angående honom, men Möller förnekade fortfarande allt som inte stämde med Möllers egen version av händelserna.

De fyra nya vittnena

Först ut bland åklagarens nya vittnen var Carl Fredrik Fagerström. Han var nattväktare och hade åtagit sig att ta Carl Gustaf Ekströms pass natten till den 18 januari. Därför hade han kommit hem till Ekström omkring klockan åtta på kvällen den 17 januari, där skulle han hämta den kappa och krage som utgjorde uniform för nattväktarna. När Fagerström gick in genom porten till gården där Ekström bodde mötte han båda bröderna Ekström. Samtidigt stötte han med ena foten emot en säck som låg på marken. Han frågade då vems säcken var och Anders Christian Ekström svarade ”Den är vår.” Carl Gustaf Ekström gick in för att hämta kappa och krage och sedan Fagerström fått dessa gick han sin väg. Han visste inget om vad bröderna Ekström sedan företog sig.

Den 46 år gamla änkan Christina Jansson var näst på tur att vittna. Det enda hon hade att tillföra var att hon visste att gardisten Möller brukade vara ute på kvällarna och att han den 17 januari inte kommit hem fören mellan klockan tio och halv elva.

Pigan Sophia Hansdotter var 26 år gammal och bodde i gård nummer 43 i S:t Kors kvarter. I den gården hade gardisten Möller stallplats till sin häst. Vid två tillfällen, två eller tre veckor tidigare, hade hon sett Möller komma dit tidigt på morgonen. Vid båda tillfällena hade han haft med sig foder. Den ena gången hade han kommit omkring klockan sex och haft sällskap av Carl Gustaf Ekström. Fodret hade de haft i en säck. Den andra gången var klockan ungefär åtta, då var Möller ensam och bar på ett knippe hö.

Även pigan Anna Catharina Swärd, som var 32 år, bodde i gård nummer 43, S:t Kors kvarter. En kväll i mellandagarna, någon gång mellan klockan nio och tio, hade hon sett Möller komma gående. Han bar då på en säck foder och hade sällskap av nattväktare Ekström, samt Johanna Dahls äldste son (Johan August, 9 år). Vid nyår kom det på natten ett helt lass foder till stallet. Vittnet märkte det när hon av en händelse steg upp mycket tidigt på morgonen. Då påträffade hon Möller, som var i färd med att lossa fodret. Möller hade då hjälp av någon, men Anna såg inte vem det var.

Den andra rättegångsdagens slut

Handlare Enhörning hade omkring nyår sett färska hjulspår vid sin loge och ansåg det troligt att det Anna Swärd sett var ett foderlass som stulits från honom. Möller tillfrågades om de nya vittnenas uppgifter, men fortsatte neka till alla foderstölder. Han medgav dock att han hade fraktat foder till sin häst på olika sätt och att vittnesuppgifterna i sak mycket väl kunde stämma. Ibland hade Ekström hjälpt honom med sådant, men allt sådant foder var enligt Möller anskaffat på ärligt sätt.

På grund av Stina Abrahamsdotters olovliga frånvaro och på grund av att åklagaren ville höra ännu fler personer, begärde han att rätten skulle besluta om en ny dag för fortsatt rannsakning i målet. Rätten överlade och beslutade att häkta gardisten Möller. Tillsammans med Peter Hjelte och Carl Gustaf Ekström skulle Möller alltså föras till häktet. Det beslutades att processen skulle återupptas på måndagen den 17 februari och att alla inblandade skulle infinna sig klockan tio på förmiddagen. Under tiden kunde åklagaren kalla fler personer och ordna med hämtning av Stina Abrahamsdotter.

Måndag förmiddag

På måndagen den 17 februari, efter tolv dagars paus, återsamlades rätten. Den gången var alla på plats, Stina Abrahamsdotter hade hämtats av fjärdingsmannen Johan Pettersson. Först hördes de tilltalade på nytt, men ingen gjorde några nya tillägg eller ändringar av sina berättelser. Möller fortsatte helt fräckt att neka till alla brottsanklagelser.

Då det framkommit misstankar om att Johanna Dahls äldste son varit Möller behjälplig i samband med minst en av foderstölderna, antog åklagaren att fru Dahl inte hade sagt allt hon visste när hon vittnade under första rättegångsdagen. Därför hade han kallat in henne för ett andra förhör. Hon erinrades på nytt om allvaret i vittneseden och tillfrågades sedan om det var något hon vill ändra i sitt tidigare vittnesmål. Hon gjorde då tillägget att hennes son, Johan August Dahl, hade berättat för henne att han hade varit med Möller och Carl Gustaf Ekström vid ett par stölder. De hade tagit hö från åldermannen Liljeströms loge. Åklagaren frågade henne om hon sett sett Möller ha några karameller, eller om hon någon gång hört Möller uppmana Anders Christian Ekström att hålla tyst om inbrottet i änkan Rundgrens bod. Fru Dahl svarade nej beträffande båda de sakerna.

Två barnvittnen

För att reda ut vad Johanna Dahls söner faktiskt hade varit med om, hade åklagaren kallat in dem för att vittna. Under deras vittnesmål fick Möller vänta i förmaket. Först hördes den äldre av dem, den 9 år gamle Johan August Dahl. Han berättade att Möller två gånger under januari hade förmått honom att följa med Möller och Carl Gustaf Ekström, när de stulit hö från åldermannen Liljeströms loge. Vid ena tillfället hade Möller och Ekström haft varsin säck, de hade då fyllt båda med hö. Vid det andra tillfället var det bara Möller som hade en säck, den fyllde de då med hö. Pojken berättade också om att han under den föregående hösten, vid två eller tre tillfällen, hade följt med Möller till en liten trädgård vid Västerlundsgrinden. Där fanns det då en stor halmhög och varje gång de var där hade Möller fyllt en säck med halm.

Nästa vittne var alltså Johan Augusts lillebror, den 7 år gamle Samuel Frithiof Dahl. Den lille pojken beskrev hur han en afton förra hösten hade följt med Möller till en plats i närheten av Västerlundsgrinden. Där fanns en hög med halm, ”en halmdös”. Möller hade bett honom att stå vid landsvägen för att förvarna om någon närmade sig platsen. Möller hade gått in och fyllt en säck med halm, som han sedan tog med sig till sin häst.

Möller kallades åter in och ställdes inför pojkarnas utsagor. Han fortsatte dock neka och menade att bröderna Dahls berättelser var helt fel. Istället berättade nu Möller om hur han vid något tillfälle i slutet av förra året hade varit utanför en loge vid Västertull. Där hade han olovligen tagit en del ”vrakhalm” som låg på marken utanför logen. Logen i fråga tillhörde handlare Kullgren. Det visade sig förövrigt att den hög med halm som gossarna Dahl hade talat om tillhörde en herre vid namn Fredrik Wilhelm Charly.

Ytterligare sju vittnen

Förutom gossarna Dahl hade ytterligare sju personer kallats att vittna den tredje rättegångsdagen. Det förde upp det totala antalet vittnen i målet till 18. Tre av dessa sa dock att de inte visste något alls om saken och hade därför inget att tillföra. De tre var arbetskarlarna Anders Thursson, Per Thure Boman och Samuel Petter Larsson.

En som hade något att säga var den 30 år gamle arbetskarlen, Anders Henric Westerholm. Han bodde i Rystads socken och berättade att han någon gång mellan klockan sju och åtta på måndagsaftonen, den 20 januari, hade gått förbi den stuga där Peter Hjelte och Stina Abrahamsdotter bodde. Westerholm såg att fönstret var täckt, vilket var ovanligt. Det gjorde honom nyfiken och misstänksam, så han gick fram och kikade in genom en springa. Han såg då Peter Hjelte, Stina Abrahamsdotter och deras dotter Brita Maja Hjelte. De hade en gryta på elden och även om Westerholm inte såg vad de gjorde, misstänkte han att det var något olovligt på grund av att de hade försökt täcka fönstret. Den följande kvällen hade Westerholm haft ett ärende till Hjelte och därför kommit in i stugan. Där inne hade han då sett tre talgljus och han menade att de var helt lika de ljus som änkan Rundgren senare hade fått tillbaka och som åklagaren hade visat upp. Westerholm begärde ersättning för att han kommit till rätten som vittne, han uppgav att han bodde tre fjärdedels mil från staden.

Drängen Anders Jönsson meddelade rätten att han förra året hade varit i tjänst hos åldermannen Liljeström. Han hade bland annat deltagit vid höbärgningen och hade då ordentligt spikat igen brädorna på logen vid Hospitalsbommen. Jag antar att han menade att han hade genomfört någon mindre reparation och sett till att logen var hel.

Nils Peter Nilsson var 43 år gammal och bodde i den gård där gardisten Möller hade stallrum till sin häst. Nils sa att han aldrig hade sett Möller och Carl Gustaf Ekström bära dit något foder. Han intygade däremot att Möller på förmiddagen av annandag jul hade kommit körande till gården med en vagn. I vagnen fanns då en hötapp och två halmkärvar.

Efter förhöret med Nils frågade man Möller om den händelse som Nils hade beskrivit. Möller erkände då att han hade fått det fodret av Anders Christian Ekström och att Anders Christian hade tagit det från en loge som tillhörde hans husbonde. Anders Christian Ekströms husbonde var repslagaren Sandström och logen ifråga låg utanför Humblebergstullen (stadens nordvästra utfart). Anders Christian Ekström erkände därefter att han den morgonen hade fått nyckeln till logen och uppdraget att lämna den nyckeln till gårdsägaren Anders Andersson vid Galgbommen. Innan han avslutade det uppdraget hade han sagt åt Möller att komma till logen med häst och vagn. När Möller kom hade Anders Christian lastat fem eller sex lispund (ca 47 kg) hö och två kärvar halm på Möllers vagn.

Det sista vittnet var Nils Nilssons hustru, Anna Catharina Sundström, som var 39 år gammal. Hon berättade också om det foderlass som Möller kommit med på annandagen. Hon visste inte var Möller fått tag på fodret.

Tredje rättegångsdagens avslutning

Fjärdingsmannen Pettersson lämnade in en kostnadsräkning och begärde ersättning för hämtningen av Stina Abrahamsdotter. Totalt ville han ha en riksdaler och tolv skilling banco (ca 200 kr 2022).

Åklagaren tillfrågade rätten om man inte borde kalla in herrarna Charly och Sundström, när det nu framkommit att även dessa båda hade blivit bestulna. Gardisten Möller och Peter Hjelte var dock båda bestämt emot att låta processen fortsätta, de begärde istället att rätten genast skulle gå till ett domslut. Rätten höll överläggning och beslutade att rannsakningen skulle återupptas på onsdagen den 26 februari. Då skulle alla inblandade infinna sig klockan tio på förmiddagen. Det beslutades att Charly och Sundström skulle kallas som målsäganden. Carl Gustaf Ekström, Petter Hjelte och Carl Johan Möller skickades tillbaka till häktet.

Senare på dagen hörde Möller av sig från häktet och bad om att så snart som möjligt få återvända till domstolen. Det beviljades och Möller hämtades från häktet. Inför rätten och åklagaren erkände han att det som bröderna Ekström hade sagt angående inbrottet i änkan Rundgrens bod var sant. Möller erkände också att han hade stulit två säckar hö från åldermannen Liljeström, han menade dock fortfarande att det skett utan något inbrott. I övrigt fortsatte han att förneka allt som han hade anklagats för. Han återfördes på nytt till häktet.

De nya målsägandena

När rätten åter hade samlats efter nio dagar, var det onsdagen den 26 februari 1851. Alla var på plats och efter de inledande formaliteterna var det dags att höra de två nya målsägandena. Först ut var regementsauditören Fredrik Wilhelm Charly, som var 45 år gammal. Vad jag förstår var en regementsauditör, en tjänsteman (eller domare) vid krigsrätten. Han berättade att hans arbetsfolk under hösten hade informerat honom om att någon hade stulit foder från den foderhög som han hade haft vid Västerlundsgrinden. Han visste däremot varken hur mycket som hade stulits, eller vem som hade gjort det.

Målets sjätte målsägande var den 53 år gamle repslagaren Lars Sundström. I protokollet står han med titeln sejlare, vilket är en äldre term för en typ av repslagare. Han hade överhuvudtaget inte känt till någon stöld från sin loge, innan åklagaren informerade honom om vad hans lärling Ekström hade erkänt i rätten. Han meddelade dessutom att höet som stulits hade varit hans, men att de halmkärvar som Anders Christian Ekström också hade tagit och givit åt Möller inte var hans. De kärvarna ägdes av gårdsägaren Anders Andersson vid Galgbommen. Anders Andersson var också på plats i rätten och kunde bekräfta den saken. Repslagare Sundström berättade också att han förra hösten hade förlorat underredet till en vagn samt två hjul som hörde till den. Vad jag förstår handlar det alltså om en liten kärra som hade förvarats med hjulen avtagna. Vagnen hade stulits från gård nummer 14 i Tannefors kvarter. Så vitt repslagare Sundström visste hade Anders Christian Ekström stulit den och sedan överlämnat den till gardisten Möller.

Även handlaren Jonas Kullgren hade kallats för att höras om det ”vrakhalm” som Möller hade tagit utanför Kullgrens loge. Handlare Kullgren menade dock att det handlade om värdelöst skräp och krävde varken ersättning eller straffansvar för det.

Avslutande förhör med de misstänkta

Efter att de nya målsäganden hade fått uttala sig förhördes de misstänkta på nytt. Carl Gustaf Ekström och gardisten Möller utvecklade sina tidigare erkännanden. De tillade nu att de hade planerat inbrottet i boden när de gick från krogen till Ekströms bostad och att det var därför Carl Gustaf Ekström hade hämtat hovtången. De bekräftade att de stulit varorna i boden, och att de hade lämnat Anders Christian Ekström vid torget för att hålla utkik så ingen kom och störde dem. De erkände också att de gemensamt hade stulit fem säckar hö ur åldermannen Liljeströms loge. De uppskattade den totala vikten till sju och ett halvt lispund (ca 64 kg).

Möller erkände också att han hade stulit två säckar, eller sammanlagt tre lispund (ca 26 kg), hö från Charlys foderhög. Nu medgav han också att han vid de stölderna hade tagit med sig gossarna Dahl för att de skulle varna om någon kom förbi ute på vägen. Beträffande repslagare Sundströms vagn erkände Möller att han hade fått den av Anders Christian Ekström och att han visste att Ekström hade stulit den.

Även Anders Christian Ekström själv erkände att han en afton under den föregående hösten hade stulit vagnen från ett olåst skjul på Sundströms gård. Han hade lämnat vagnen hos sin bror och där hade Möller sedan hämtat den. Anders Christian sa också att både hans bror och Möller visste hur han hade fått tag på vagnen, något som de båda också erkände. Alla inblandade förnekade däremot att de skulle ha stulit något vetebröd vid inbrottet i änkan Rundgrens bod. De övriga misstänkta gjorde inga ändringar i, eller tillägg till, sina tidigare berättelser.

Värdering av stöldgodset

Rätten och de målsägande kom överens om en värdering av stöldgodset. Det fördes in i protokollet som en tabell, liknade den jag inför här nedan.

		Banko
Änkan Rundgrens;
2 lispund (ca 17 kg) talgljus	10:32.-
3 paket tändstickor	1:24.-
Karameller	1:16.-
En kappe (ca 4,6 liter) äpplen	-:12.-
Vetebröd	-:32.-	14:20.-
Löjtnant Per Wallenbergs;
Fyra buteljer konjak		2:32.-
Åldermannen Liljeströms;
7½ lispund (ca 64 kg) hö		1:42.-
Regementsauditören Charlys;
3 lispund (ca 26 kg) hö		-:36.-
Repslagare Sundströms;
Vagn med två hjul	1:16.-
5 lispund (ca 43 kg) hö	1:12.-	2:28.-
Gårdsägare Anderssons;
2 halmkärvar		-:8.-
	SUMMA	22:22.-

Totalt var det stulna alltså värt 22 riksdaler och 22 skilling banko. Det motsvarar lite drygt 2 700 kronor i 2022 års penningvärde, uppräknat med konsumentprisutvecklingen. Änkan Rundgren valde att under ed slå fast att stölden inträffat och att hennes värdering av stöldgodset var korrekt. Jag tror att hon gjorde det för att ingen hade erkänt stölden av vetebrödet. Det fanns alltså skilda uppfattningar om just de 32 skillngarna (mindre än 100 kr 2022).

Personalia – de tilltalades bakgrund

Som avslutning av rannsakningen fick de tilltalade själva beskriva sin bakgrund. Man hoppade över Carl Gustaf Ekström, då han redan beskrivit sin bakgrund i inledningen av sitt första förhör. Gardisten Carl Johan Möller inledde och berättade att han föddes i Linköping den 18 januari 1828. Hans far var drängen Svensson och hans mor hette Brita Stina. Han bodde hemma tills han var åtta år. Då fick han tjänst hos bagaränkan Dahl, där han stannade i ett och ett halvt år. Efter det hade han i ett halvt år tjänst hos bagare Lundberg, innan han började hos handlare Berggren. Efter en tid hos Berggren fick han på nytt plats hos bagaränkan Dahl. Under ett halvt år var han hos veterinär Söderberg, i övrigt hade han arbetat för Dahl ända till år 1848. Då lät han sig värvas till Kungliga andra livgardet. I Stockholm var han dock bara ett halvår, innan han fick uppdraget som värvare i Linköping. Han hade aldrig tidigare varit åtalad för stöld.

Peter Olofsson Hjelte berättade att han föddes den 2 februari 1799, i socknen Eds kapell (Kalmar län). Hans föräldrar var torparparet Olof Persson och Maja Larsdotter. Modern dog när han var tolv år och efter det lämnade han föräldrahemmet. Han fick då tjänst hos sin farbror, torparen Jaen Persson, hos vilken han blev i två år. Han hade sedan en rad drängtjänster på olika torp i samma område fram till år 1821. Han antogs då till grenadjär för hemmanet Skälv i Rystads socken. Sedan tjänstgjorde han alltså som indelt soldat till år 1845, då han fick avsked. Han bodde dock kvar på Skälv även efter det. I början av år 1849 hade Åkerbo häradsrätt dömt honom för första resan stöld till 26 dagars fängelse på vatten och bröd, samt uppenbar kyrkoplikt.

Anders Christian Ekström berättade att han var född i Linköping, den 11 maj 1835. Liksom sin bror menade han att deras far hette Anders Ekström (vilket inte stämmer med födelseboken). Hans mor var Eleonora ”Nora” Lovisa Fredberg. Det ska tilläggas att när Anders Christian föddes var hans far redan död. Anders Christian berättade att han bott med sin mor tills hon dog, vilket var 1848. Kort tid därefter antogs han som lärling hos repslagare Sundström, som fram tills rättegången hade varit hans husbonde. Repslagare Sundström hade dock inför rätten klargjort att Anders Christian inte var välkommen tillbaka. Anders Christian Ekström sa att han aldrig tidigare hade varit tilltalad för brott.

Brita Maja Hjelte berättade att hon var född i Rystads socken, den 16 december 1824. Hennes föräldrar var, de medåtalade, Peter Hjelte och Stina Abrahamsdotter. När Brita Maja var 12 år hade hon fått sin första pigtjänst. Hon hade sedan i omkring åtta år haft olika tjänster i sin hemsocken. Sedan flera år var hon nu bosatt i staden. För ett och ett halvt år sedan hade hon ingått äktenskap med Carl Gustaf Ekström, med vilken hon hade ett litet barn. Hon hade aldrig tidigare varit åtalad för brott.

Sist ut var Stina Abrahamsdotter, som berättade att hon var dotter till Abraham Isaksson och Brita Andersdotter. Stina hade fötts i Rystads socken, den 28 september 1796. Fram till 15 års ålder hade hon bott hos föräldrarna. Sedan hade hon haft olika pigtjänster i Östra Hargs och Rystads socknar. År 1823 hade hon ingått äktenskap med livgrenadjären Peter Hjelte och flyttat ihop med honom i hans soldattorp vid Skälv. År 1846 hade hon dömts för snatteri av Åkerbo häradsrätt, det var det enda brott hon tidigare hade varit tilltalad för.

Utslaget

Efter en överläggning kring allt det som framkommit, kom rätten med sitt utslag. Det innefattade i huvudsak följande. Den tidigare ostraffade nattväktaren Carl Gustaf Ekström hade frivilligt erkänt flera inbrott och stölder i staden. Han hade från löjtnant Wallenberg stulit två buteljer konjak, från åldermannen Liljeström sju och ett halvt lispund (ca 64 kg) hö samt från änkan Rundgren två lispund (ca 17 kg) talgljus, tre paket tändstickor och ett parti äpplen och karameller. Dessutom hade han hanterat den vagn som hans bror hade stulit från repslagare Sundström, trotts att han visste att den var stulen. De sakernas värde hade uppskattats till 18 riksdaler och 14 skilling banko (ca 2 200 kr 2022). För det dömdes han för första resan stöld till 20 dagars fängelse på vatten och bröd, samt att undergå uppenbar kyrkoplikt i samband med en högmässogudstjänst i stadens domkyrka. Domen var i enlighet med 40 kapitlet 1 & 6 §§ och 41 kapitlet 3 § i missgärningsbalken, den kungliga förklaringen av 23 mars 1807 samt den kungliga förordningen från 10 juni 1841.

Den tidigare ostraffade gardisten Carl Johan Möller hade först nekat, men efterhand gjort vissa medgivanden. Rätten fann det hursomhelst bevisat att han var skyldig till vissa inbrott och stölder. Han hade, tillsammans med Carl Gustaf Ekström, stulit sju och ett halvt lispund (ca 64 kg) hö från åldermannen Liljeström, samt två lispund (ca 17 kg) talgljus, tre paket tändstickor, liksom äpplen och karameller från änkan Rundgren. Han hade dessutom tagit emot den vagn som Anders Christian Ekström hade stulit från repslagare Sundström, trotts att han visste att den var stulen. Föregående höst hade Möller stulit tre lispund (ca 26 kg) hö från regementsauditören Charly. Han hade också, tillsammans med Anders Christian Ekström, på annandag jul stulit fem lispund (ca 43 kg) hö och två halmkärvar från repslagare Sundströms loge. Halmkärvarna tillhörde dock gårdsägare Andersson. Sammanlagt hade det berörda godset värderats till 19 riksdaler och 6 skilling banko (ca 2300 kr 2022). I enlighet med 3 kapitlet 6 §, 40 kapitlet 1 & 6 §§, 41 kapitlet 1 & 3 §§ och 43 kapitlet 1 § i missgärningsbalken, den kungliga förklaringen av 23 mars 1807 samt den kungliga förordningen från 10 juni 1841, fann rätten det rättvist att döma Möller för första resan stöld förenad med sabbatsbrott. Straffet blev 23 dagars fängelse på vatten och bröd, samt att undergå uppenbar kyrkoplikt i samband med en högmässogudstjänst i stadens domkyrka. I enlighet med 14 kapitlet 20 § i de kungliga krigsartiklarna från den 31 mars 1798, skickades en avskrift av domen mot gardisten Möller till landshövdingen för vidarebefordran till chefen för Kungliga andra livgardet. Här kan jag tillägga att när den skrivelsen nådde gardet i Stockholm, fick Möller genast sparken.

Förre detta livgrenadjären Peter Olofsson Hjelte, befanns genom eget erkännande och andras vittnesmål skyldig till att ha tagit emot de ljus och tändstickor som Carl Gustaf Ekström hade stulit. Hjelte visste att Ekström hade stulit godset från änkan Rundgren och hjälpte ändå tjuven att gömma varorna. Stöldgodset som det handlade om hade värderats till 12 riksdaler och 8 skilling banko (ca 1500 kr 2022). På grund av att Hjelte en gång tidigare hade straffats för stöld, dömdes han nu för andra resan stöld. Och i enlighet med 41 kapitlet 3 § och 40 kapitlet 3 § missgärningsbalken, den kungliga förklaringen av 23 mars 1807 samt den kungliga förordningen från 10 juni 1841, fann domstolen det rättvist att han skulle straffas. Dels straffades han med uppenbar kyrkoplikt i samband med en högmässogudstjänst i stadens domkyrka. Dels skulle han erlägga 48 riksdaler och 32 skilling banko i böter (ca 5900 kr 2022). Om han inte hade råd med böterna skulle de omvandlas till 14 dagars fängelse på vatten och bröd. Dessutom skulle Hjelte ersätta vittnet Westerholm för de kostnader han haft för att komma till rättegången den 17 februari. Det handlade om en riksdaler banko (ca 100 kr 2022).

Repslagarlärlingen Anders Christian Ekström var tidigare ostraffad och han hade frivillig erkänt vissa brott, vilka han därmed ansågs vara bunden till. Han hade hjälpt sin bror och gardisten Möller att gömma stöldgodset efter inbrottet i änkan Rundgrens bod. Han hade från repslagare Sundström stulit en vagn med två hjul. På annandag jul hade han dessutom stulit fem lispund hö från samme målsägande och två halmkärvar som tillhörde gårdsägare Andersson. I enlighet med 3 kapitlet 6 §, 40 kapitlet 1 §, 41 kapitlet 3 § och 42 kapitlet 1 § i missgärningsbalken, den kungliga förklaringen av 23 mars 1807 samt den kungliga förordningen från 10 juni 1841, dömdes han för första resan stöld och sabbatsbrott. Straffet blev uppenbar kyrkoplikt i samband med en högmässogudstjänst i stadens domkyrka, samt böter om 60 riksdaler och 28 skilling banko (ca 7300 kr 2022). Om han inte kunde betala böterna skulle de omvandlas till 18 dagars fängelse på vatten och bröd.

Brita Maja Hjelte och Stina Abrahamsdotter hade envist förnekat all brottslig inblandning i sina makars gärningar. Rätten ansåg att åklagaren inte hade presenterat tillräcklig bevisning för att kunna döma någon av dem mot sitt nekande. De frikändes därför, men Stina Abrahamsdotter blev tvungen att betala räkningen för hämtandet av henne den 17 februari. Det handlade som tidigare nämnts om en riksdaler och 12 skilling banko (ca 200 kr 2022).

Samtliga tilltalade förklarade sig nöjda med domen. Peter Hjelte meddelade att han hade råd med sina böter. Anders Christian Ekström häktades och fördes bort tillsammans med de övriga frihetsberövade.

Se även…

Mitt försök till transkription av protokollet