Den här helgen måste det absolut bli ett inlägg om min hustrus morfar, Hans Ivar Reenskoug. Nyligen fick jag nämligen ut hans akt från Statens utlänningskommission och hans medborgarskapsakt från Justitiedepartementet och har sedan ägnat en del tid åt att läsa igenom allt det materialet. Jag har också pratat med några personer som kände Ivar, för att få med så mycket som möjligt om honom. Ivar har även givit mig anledning att undersöka de norska arkiv som finns tillgängliga på internet.

Den här gången skriver jag om en person som många nu levande människor har träffat, dock inte jag själv. Jag har under de senaste tio åren vid olika tillfällen pratat med några av Ivars efterlevande om honom. Men jag har inte pratat med dem alla och före publicering har jag bara diskuterat detta inlägg med tre personer. Det jag vill säga med detta stycke är att alla som kände Ivar naturligtvis har sin bild av honom och att jag omöjligt kan fånga allt det i detta inlägg. Jag utgår från dokumenterade uppgifter och kompletterar med det jag har fått höra, så gott jag kan minnas. Eventuella fel och missuppfattningar är såklart ytterst mina egna och jag tar tacksamt emot fler berättelser om Ivar, liksom all konstruktiv kritik av min text. Om jag i framtiden skriver om andra personer, vars liv ligger lika nära vår samtid har jag för avsikt att utgå från erfarenheterna av den här processen. Därför vill jag gärna veta vad läsarna tycker om såväl texten som arbetssättet.

Reenskoug, gamla tingsplatsen i Lier

Ivar föddes som Hans Ivar Höier Reenskoug, det skedde den 5 mars 1915 på gården Søndre Reenskoug 1 i Liers pastorat i sydöstra Norge. Det tredje förnamnet tycks han dock egentligen aldrig ha använt. Ivar var andre son till jordbrukarparet Johan Nilius Nilsen Reenskoug (född 1859) och Dorthea Reenskoug, född Drengsrud (1871). Hans enda syskon var den två år äldre brodern Nils Johan Sax Reenskoug.

År 1818 publicerades boken ”Geografiskt lexicon öwer Skandinavien” av geografen Daniel Djurberg. Om Lier står där följande att läsa:

”Lier, et Pastorat och Tingslag uti Budskeruds Amt i Norge, består af 3 Socknar: Frogner, Moderförsamling, samt Tranbye och Sylling, Annexer. Här finnas öweralt goda skogar i synnerhet af furu och gran, som hugges dels til sågtimmer för 8 sågwärk, dels til kol för Dikkemarkiska Järnwärket. År 1801 war Folkmängden 3970. Tingsstället är Gården Reenskoug.”

Ivars farmors morfar, länsmannen Anders Mathiasen Sax (1747–1832), köpte gården år 1779. Och i alla fall under hans tid fungerade Reenskoug alltså som tingsplats för Liers tingslag. Sedan överläts gården på olika sätt inom släkten fram till långt in på 1900-talet.

Utbildning, från folkskola till civilingenjör

I Lier växte Ivar alltså upp och där gick han i folkskola och konfirmerades. Ivars utbildning fortsatte i Drammen, där han år 1936 avlade studentexamen. Han praktiserade sedan i ett år vid Drammens Järngjuteri och Mekaniska Verkstad. Jag har hört om Ivar att han redan som barn var intresserad av teknik och motorer, bland annat lär han vid mer än ett tillfälle ha sprungit ut för att rita av däckmönstret när bilar kört förbi.

År 1937 fortsatte Ivar sin utbildning, då vid det tekniska universitetet i München. Han var alltså 22 år när han kom till nazismens själva hemstad, för att utbilda sig. Det är lätt att tänka sig hur han tog intryck av Tysklands storhet. Jag vet förstås inte säkert hur mycket det färgade honom politiskt. Vad jag kan förstå uttryckte Ivar inga bruna åsikter efter 1945 och det är oklart hur starka hans nazisympatier egentligen var, även före 1945. Men att han stödde Tyskland är både begripligt, dokumenterat och erkänt. Tyska var förövrigt alltid Ivars andra språk och han lär senare i livet ofta ha stuckit in tyska fraser i sitt skandinaviska tungomål. ”Brüderlich teilen” (dela broderligt) är ett sådant uttryck, som är nära förknippat med Ivar. Ett annat exempel är ”Warum soll man es einfach machen, wenn man es so schön komplizieren kann?” (Varför ska man göra det enkelt, när man kan göra det så vackert komplicerat?).

År 1938 fick Ivars bror köpa hela gården av deras far. Enligt vad som berättats för mig, valde Ivar att få en omfattande utbildning istället för sin arvedel av halva gården. Senare skulle Ivars hustru ofta säga att han valde fel.

Krigsåren, Tyskland och Norge

När andra världskriget bröt ut befanns sig Ivar alltså i Tyskland. Våren 1940 gick den tyska krigsmakten till anfall mot Danmark och Norge. Samma år tog Ivar sin examen och blev då civilingenjör.

I december 1940 reste Ivar hem till Lier, via Trelleborg, Mon och Oslo. År 1948, när Ivar bodde i Sverige skrev han ett brev till utlänningskommissionen. Han skriver där, inledningsvis, ”Like för julen 1940, närmere bestemt ca. 20 december, riste jag fra Tyskland over Sverige til Norge”. Av någon anledning ber han i brevet om att få exakt datum för den resan. Han hoppas att det ska finns hos utlänningskommissionen, eftersom han på tåget från Trelleborg till Oslo fick fylla i ett ”skjema” med datumet. Oavsett varför Ivar efterfrågade datumet, blev svaret att han reste in i Sverige den 20 december och att han reste ut dagen efter. Under studietiden lär han ha gjort den resan flera gånger. Det sägs att han gärna berättade om hur han reste mot våren, när han återvände till München efter att ha varit hemma och firat jul i Norge. Ivar har dessutom berättat för flera av sina efterlevande att han lämnade Tyskland vid olika tidpunkter. Ibland sägs det att han ska ha rest hem efter ”Kristallnatten” i november 1938, andra gånger har jag hört att han reste hem vid krigsutbrottet (hösten 1939). Om det stämmer återvände han dock till Tyskland efter båda de händelserna och stannade som sagt till december 1940. Troligtvis gick resan från München till Trelleborg, via Berlin och Sassnitz.

Efter vad jag kan förstå gick Ivar med i Nasjonal Samling (NS) i början av 1941. Under åren 1941 till 1943 arbetade han tidvis vid en järnvägsanläggning i norra Norge och var tidvis hemma i Lier. Någon gång omkring årsskiftet 1943–44 tycks han ha lämnat partiet och han hade såvitt jag kan förstå aldrig någon ledande befattning, eller något förtroendeuppdrag. Under de sista krigsåren och fram till sent 1945, arbetade han periodvis på Hamars Järngjuteri och Mekaniska Verkstad.

”Flykten” till Sverige 1947

Efter krigsslutet greps Ivar, han satt en tid i häkte och dömdes sedan till ett års fängelse samt 18 000 kronor i böter för sin inblandning i NS. I ett av Linköpingspolisens förhör med Ivar nämns att han greps i slutet av 1945 och att han frigavs i mars 1947. Det betyder att han sammanlagt skulle ha varit frihetsberövad i nästan ett och ett halvt år. Den del av tiden mellan maj 1945 och juli 1947 som han inte var frihetsberövad, var Ivar mestadels hemma i Lier. Hans far var sjuk och Ivar ville vara hos honom. I juni (eller möjligen juli) 1947 avled fadern. En annan anledning till att hålla sig hemma var att Ivar, som dömd NS-medlem, hade svårt att få anställning i Norge. Möjligen hade han ändå jobb under någon kortare period, men som det står i ett av förhörsprotokollen var han ”mindre väl sedd å arbetsplatser i Norge”. Det sägs att Ivars bror var mer inblandad i NS och stod Quisling nära. NS ska dessutom så sent som vid krigsslutet ha förvarat vapen och annan utrustning på familjegården. Ivar själv tycks dock inte ha varit lika aktiv i partiet och var som sagt inte längre medlem när kriget gick mot sitt slut.

En annan berättelse från perioden mars till juli 1947, handlar om en kvinna med förnamnet Marit. De hade troligen träffats under krigsåren och efter att Ivar släppts ur fängelset skulle de resa till Köpenhamn tillsammans. Det finns olika versioner av berättelsen om deras relation och den här Köpenhamnsresan. Versionerna går främst isär på två punkter. För det första i frågan om huruvida Ivar och Marit hade förlovat sig före 1945, eller om det handlade om en mindre formell relation som kanske inleddes så sent som våren 1947. För det andra i fråga om ifall de faktiskt kom till Köpenhamn, eller inte. Alla är i alla fall ense om att problemet var att han ville att de skulle åka ensamma, men att Marit inte kunde resa utan att ha med sig sin mor. Ivar lär, efter att de skilts åt, ha suttit ensam med blommorna och chokladen som han köpt till Marit. Han hade även tillverkat ett vackert dryckeskärl i trä och givit det till henne. När deras relation tog slut bad Ivar om att få tillbaka det. Det fick han och det finns fortfarande kvar i släkten.

Sammantaget hade Ivar alltså goda skäl att lämna Norge och sommaren 1947 hade han inte längre så mycket som band honom till hemlandet. Eftersom han bara talade norska och tyska flytande och troligen inte skulle vara ”väl sedd” i vare sig väst eller öst, fanns det inte så många länder att välja på. Sverige låg således på många sätt nära tillhands.

Det finns inte mindre än tre versioner på historien om hur Ivar kom till Linköping. Muntlig tradition säger att Ivars utbildning var inriktad på flygteknik och att han därför, när han for till Sverige 1947, först åkte till Trollhättan. Där klev han helt sonika in på SAAB:s fabrik och frågade om arbete som flygingenjör. Varpå han givetvis fick svaret att han befann sig på en bilfabrik och hänvisades till SAAB:s flygindustri i Linköping. När han till hösten för första gången ansökte om uppehållstillstånd i Sverige förhördes han, den 5 november 1947, av Linköpingspolisen. I det förhöret berättade han att han reste till Linköping den 22 juli och sökte anställning på SAAB, i det protokollet nämns alltså ingenting om Trollhättan. Den tredje versionen finns i förhöret som hölls våren 1957, när han ansökte om att få bli svensk medborgare. Där står det att han från sitt hem i Norge skrev brev till SAAB i Linköping och ”efterhörde möjligheter att erhålla anställning”, han fick ett positivt svar och anlände till Linköping den 1 september för att påbörja sitt arbete.

Den tredje versionen är minst trovärdig. Dels för att den är återberättad nästan 10 år efter själva händelsen, dels för att det är den minst detaljerade beskrivningen. I förhöret från 1947 finns det detaljer om att Ivar var hemma i Norge både 28 juli till 8 augusti och 21 till 30 augusti, men att anställningen påbörjades först den 1 september. Det är betydligt rimligare att han rest fram och tillbaka ett par gånger för att ordna olika saker i såväl Norge som Sverige inför sin slutgiltiga flytt, än att han skulle ha allt klart och bara tagit tåget direkt från Norge till sin första arbetsdag i Linköping. Huruvida den lustiga detaljen om Trollhättan stämmer har jag varken kunnat bekräfta, eller med säkerhet vederlägga. Men efter att ha läst på lite om SAAB:s historia tycks den mig osannolik, även om den inte är helt omöjlig. SAAB utvecklade sin första bil i Linköping under perioden juni 1945 till juni 1947 och det var först på hösten 1947 som bilavdelningen flyttade till Trollhättan. Det var dessutom först i december 1949 som serieproduktionen av SAAB-bilar inleddes. Åren 1937 till 1939 låg visserligen SAAB:s huvudkontor i Trollhättan. Det är alltså möjligt att Ivar även 1947 förknippade SAAB, eller Svenska Aeroplan Aktiebolaget som det egentligen hette till 1965, mer med Trollhättan än Linköping. I så fall kan historien om hans besök i Trollhättan trotts allt vara sann, åtminstone i huvuddragen.

Ivar lär förövrigt ha berättat om sitt medlemskap i NS och domen för det, när han sökte anställning på SAAB. Det låg honom då på intet sätt i fatet, möjligen var det rent av till hans fördel.

Uppehållstillstånd

När Ivar fått sin anställning och genom arbetsgivaren en bostad på Axgränd 3 i centrala Linköping, ansökte han för första gången om uppehållstillstånd i Sverige. Han uppgav då att hans lön var 817 kronor per månad, vilket uppräknat med löneutvecklingen motsvarar en månadslön om cirka 81 000 kr idag (2020). Räknar man på konsumentprisutvecklingen motsvarar det istället omkring 17 000 kr. Differensen beror bland annat på att den genomsnittliga levnadsstandarden har ökat kraftigt de gångna 73 åren.

I anledning av hans ansökan förhördes Ivar av polisen och protokollet från det förhöret han varit en av mina främsta källor för det jag har skrivit så här långt. Polisen i Linköping talade även med en annan ingenjör på SAAB, Lars Axel Strömberg, som uppgav att Ivar skötte sig mycket väl i sin anställning och att det inte fanns annat än gott att säga om honom. Linköpingspolisen granskade även sina egna register, liksom skrifterna ”Utlänningsmeddelande” och ”Polisunderrättelser” och fann att om Ivar var ”intet ofördelaktigt känt”. Ivar beviljades uppehållstillstånd, men bara för fem månader. Han hade ansökt om ett helt år.

En vårdag 1948 återvände Ivar till Sverige, efter ett besök i Norge och reste då in genom Charlottenberg i Värmland. Några dagar efter hemkomsten till Linköping satte han sig och skrev sin andra ansökan om uppehållstillstånd. Hans situation var då i allt väsentligt oförändrad och hans uppehållstillstånd förlängdes utan vidare med fem månader. Under 1948 flyttade Ivar till Hejdegatan 4, där han av allt att döma var inneboende hos någon med efternamnet Andersson. Hans nya adress låg så vitt jag kan förstå längre från centrum, men närmre SAAB och flygplatsen.

Under åren 1949 till 1952 fortsatte Ivar att regelbundet besöka Norge, men han hade ingen avsikt att flytta tillbaka dit. Istället ansökte han, gång på gång, om förlängning av sitt uppehållstillstånd, vilket beviljades. Till en början fick han sina förlängningar med några månader i taget, men senare beviljades han uppehållstillstånd med ett till två år åt gången. Ivar var hela tiden anställd som ingenjör på SAAB och hans lön steg lite för varje år. Någon gång mellan november 1950 och juli 1951 flyttade Ivar till Götgatan 28 i Linköping. Götgatan ligger i stadsdelen Vasastaden, ganska nära järnvägsstationen men desto längre från flygplatsen. År 1950 fick brodern, Nils, en dotter och i februari 1952 avled Ivars och Nils mor hemma i Norge.

Hustru, barn och medborgarskap

I början av 1950-talet träffade Ivar den blivande/nyblivna sjuksköterskan Elsie Ulla Evelina Karlsson. De sägs ha träffats första gången på ett hotell i Linköping, men ingen som jag har pratat med känner till några närmare detaljer om hur det gick till. Ulla var född 1926 i Ingatorps församling, utanför Eksjö i Småland. När Ulla och Ivar träffades bodde Ullas föräldrar på en gård i Äshult, utanför Oskarshamn. I början av år 1953 gifte sig Ivar och Ulla, bröllopet ska förövrigt ha ägt rum just i Oskarshamn. Ullas mor, Rut, lär ha varit mycket nöjd med att få en civilingenjör till svärson. När det i juni 1953 åter var dags för Ivar att ansöka om uppehållstillstånd, var han och Ulla bosatta i en lägenhet på Ulvåsavägen 9 (i de västra delarna av Linköping).

Den 20 mars 1954 föddes dottern Eva Charlotte. När det i april 1957 än en gång började bli dags för Ivars uppehållstillstånd att löpa ut, ansökte han inte om ett nytt. Istället lämnade han in en naturalisationsansökan, han ansökte alltså ”Till Konungen” om att få bli svensk medborgare. I den ansökan uppgav han bland annat att han tjänade cirka 18 000 kronor per år, vilket uppräknat med löneutvecklingen motsvarar ca 790 000 kr idag (eller ca 240 000 kr enligt konsumentprisutvecklingen). Av ansökan framgår även att Ulla vid den tiden var sjuksköterska, ett yrke som hon sedan med vissa kortare avbrott lär ha praktiserat fram till sin pensionering i början av 1990-talet. Egentligen ville Ivar att Ulla, trotts sin utbildning, skulle vara hemmafru. När hon i samband med dotterns födelse var hemma, tänkte sig även hon att det kunde vara en möjlighet. Det vände dock när Ivar inte ville ge henne extra pengar till dotterns dopklänning. Efter det bestämde sig Ulla för att aldrig mer vara utan egen inkomst.

I anledning av hans ansökan om medborgarskap förhördes Ivar på nytt av polisen. Det förhörsprotokollet skiljer sig i vissa detaljer från det tidigare, men i huvuddragen är det samma historia som han berättade tio år tidigare. Självklart finns där även vissa tillägg om vad som hände honom mellan 1947 och 1957. På frågan om varför han önskade bli svensk medborgare uppgav Ivar att han ämnade stanna i Sverige för all framtid, att han acklimatiserat sig så pass i Sverige att han inte längre kunde tänka sig att bo någon annanstans, samt att han ville ha samma skyldigheter och rättigheter som sin hustru i deras gemensamma hemland.

Polisen förhörde, våren 1957, även Ivars närmaste överordnade, konstruktionschefen Kenneth Lindqvist. Lindqvist uppgav att Ivar var en god yrkesman, samvetsgrann och plikttrogen, samt att han ”alltid iakttagit ett synnerligen hedrande uppförande” och att han var omtyckt av arbetskamraterna. Vid SAAB förhörde sig polisen även med civilingenjören Erik Bratt om Ivar, Bratt sa ungefär detsamma som Lindqvist. Även Ulla hördes, hon uttryckte då som sin önskan att hennes make och dotter skulle beviljas svenskt medborgarskap. Varken polisen eller länsstyrelsen hade något att invända och den 29 juli 1957 beslutade det Kungliga Majestätet (i praktiken troligen en tjänsteman på Justitiedepartementet) att omedelbart uppta Ivar och Eva Reenskoug till svenska medborgare.

I slutet av 1950-talet flyttade familjen Reenskoug till ett radhus på Skogsgatan 63 i Linköping. År 1960 fick Ivar och Ulla en son, men då var Ivar och hans familj alltså inte längre ett ärende för utlänningskommissionen.

Att Ivar ansökte om medborgarskap efter cirka tio år i Sverige, hade inte att göra med någon typ av tidsgräns (eller liknande) i då rådande lagstiftning. Om jag har uppfattat rättshistorien korrekt, trädde den 1 januari 1951 en lag om medborgarskap i kraft. Enligt den lagen uppfyllde Ivar redan då kraven för att som norsk medborgare naturaliseras i Sverige. Enligt samma lag föddes Eva utan svenskt medborgarskap, eftersom hennes mor var gift med fadern och han var utländsk medborgare. Att i normala fall inkludera ogifta och omyndiga barn i ett medborgarskapsbeslut verkar ha varit praxis, snarare än lag.

Uppfinnare i ett olyckligt äktenskap

I mantalet för 1961 står Ivar skriven som beräkningsingenjör och bosatt med hustru och två barn på adress Skogsgatan 63 i Linköping. Under 1960-talet lämnar Ivar inte många spår som jag har kunnat hitta i arkiven. Det sägs dock att Ivars relation till sin hustru, Ulla, blev allt sämre. Speciellt lär Ulla ha vantrivts i äktenskapet och Ivar gick henne ofta på nerverna. Ett exempel på sådana berättelser (som dock är från senare tid) är att han, inför gäster, någon gång lär ha slängt ur sig ”Bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete!”. Och kastat en sned blick på Ulla, efter att hon ansträngt sig med städningen inför det väntade besöket. Att det trotts allt aldrig blev någon skilsmässa, sägs främst ha berott på att Ulla var orolig för vad hennes mor och djupt religiösa släktingar skulle säga i så fall.

I början av 1970-talet sysselsatte sig Ivar, vid sidan av arbetet på SAAB, med att uppfinna en ny typ av automatisk växellåda avsedd för tyngre fordon och olika förbättringar till den. Under flera år la han minst ett par timmar varje kväll på sitt uppfinnande. Jag är för dåligt insatt i den teknik det handlar om för att kunna förklara det närmare, inte heller vet jag om hans uppfinningar senare har kommit till någon praktisk nytta. Det blev hur som helst aldrig några kommersiella framgångar för Ivars uppfinningar. Det sägs dock att hans växellåda var en av två slutkandidater, när en stor tillverkare skulle uppdatera sin teknik. Att det ändå inte blev Ivars växellåda som utvaldes, lär främst ha berott på att han var en betydligt sämre säljare än motkandidaten.

År 1971 levererade SAAB de första exemplaren av AJ 37 Viggen till flygvapnet. Ivar hade deltagit i utvecklandet av den nya flygplansmodellen och bland annat haft ansvar för vissa hållfasthetsberäkningar. Åren 1974 och 1975 drabbades Viggen av tre likartade olyckor, de så kallade ”vingbrottshaverierna”. Flygplanen bröts spontant sönder i luften. Alla tre piloterna klarade sig, med hjälp av raketstol och fallskärm. Ett tag misstänkte man att orsaken var att en syrgasbehållare exploderade, Ivar hade arbetat med just de behållarna. Som ett led i att utreda haverierna, granskades därför Ivars beräkningar. Han fick i samband med det även en del negativ kritik för sitt arbete, även om det visade sig att det inte hade orsakat olyckorna. Att bli ifrågasatt på det viset, gjorde Ivar mycket upprörd och han var hela tiden bergfast övertygad om att han inte hade gjort något fel. Det visade sig efter en tids undersökningar att felet istället låg i vingbalkarnas konstruktion, bara gällde de 27 första exemplaren och kunde åtgärdas i efterhand. Om vingbrottshaverierna står mycket att läsa på annat håll och jag har själv inte tagit mig igenom mer än en bråkdel av det jag har kunnat hitta.

I mitten av 1970-talet flyttade dottern hemifrån och några år senare gjorde sonen detsamma. Under 1970-talet var Ulla och Ivars relation jämförelsevis bra och stabil, så länge barnen fanns hemma på kvällarna och de båda hade arbeten att gå till på dagarna.

Ivar uppnådde år 1980 pensionsålder, men erbjöds och accepterade att stanna i sin anställning ett par år till. Under de sista åren på SAAB deltog Ivar bland annat i utvecklandet av passagerarplanet SAAB 340, som flög för första gången i januari 1983. Det sägs att Ivar även var med på ett hörn vad gäller JAS-projektet och att han alltså var delaktig i utvecklandet av alla SAAB:s jakt- och attackplan från Tunnan till Gripen. Efter att ha slutat på SAAB, fortsatte Ivar att vara verksam som uppfinnare ytterligare en tid. År 1982 försökte han ta patent på en anordning för att på ett säkert sätt kunna reglera längden på en steges ben. Tanken var att göra det säkrare att använda en stege på ojämnt eller lutande underlag. Den ansökan avslogs dock. I juni 1989 lämnade Ivar in patentansökan för en ”Anordning för lossning av bromsar på järnvägsvagnars hjul”, den beviljades.

Under något av Ivars sista år på SAAB skulle han följa med på en konferensresa till USA. Troligen handlade det om SAAB 340, som under första halvan av 1980-talet var ett samarbete mellan SAAB och amerikanska Fairchild. Respektive var också medbjudna på resan, men det berättade inte Ivar för sin fru. Någon av arbetskamraterna ringde dock och frågade Ulla om hon verkligen inte skulle följa med. På så sätt fick hon veta att den möjligheten fanns. Mest för att reta Ivar tackade hon då ja och åkte med till USA.

Att Ivar, trotts att han var en erkänt skicklig och begåvad ingenjör som arbetade på SAAB i cirka 35 år, egentligen aldrig erbjöds någon högre befattning sägs i hög grad ha berott på att han helt enkelt inte kunde ”ta folk”. Han lär ändå alltid ha varit omtyckt av arbetskamraterna och de jag har pratat med som kände Ivar privat beskriver honom som snäll, generös och oftast glad. Han kunde dock bli arg och frustrerad, när han drabbades av motgångar.

Barnbarn, ålderdom och död

När Ivar gick i pension blev det för dottern Eva ännu tydligare än tidigare att han inte trivdes i hemmet med Ulla. Eva, som då bodde i Stockholm och nyligen fått sitt första barn, fick ofta besök av en rastlös Ivar. Vad jag har hört stannade han då i regel länge, och betedde sig på ett sätt som gjorde det uppenbart för Eva att han ”gömde sig”. Hon ska vid mer än ett sådant tillfälle ha skickat hem honom med uppmaningen att reda ut sina problem med Ulla, vilket han dock aldrig gjorde. Deras son har för mig uttryckt det som att Ivar och Ulla istället ägnade sina sista 20 år tillsammans åt att förstöra livet för varandra.

Under 1980-talet fick Ivar och Ulla sammanlagt tre barnbarn och på 1990-talet ytterligare två. När de blev gamla, blev dock både Ulla och Ivar sjuka. Ivar blev dement och Ulla fick minst ett slaganfall. Det lilla jag har hört från barnbarnen om deras direkta och egna upplevelser av Ivar och Ulla, är starkt färgat av deras dåliga hälsa.

I april 1997 dog Ivars bror, Nils, 84 år gammal. Så vitt jag kan förstå hade han många år tidigare sålt gården till utomstående och gått i pension. Nils dotter och hennes barn bor fortfarande i sydöstra Norge, dock inte i Liers kommun.

Under sina sista år i livet bodde Ivar och Ulla på olika typer av äldreboenden och då på varsitt håll. Först flyttade Ivar till Ekhults sjukhem i Ljungsbro, cirka 15 km nordväst om Linköping. Dottern fick tvinga och mer eller mindre släpa honom dit. Hon berättade efteråt om det för sin make och sa då att behöva lämna honom där, när han så gärna bara ville åka hem, var bland det värsta hon varit med om. Ulla fick senare plats på ett servicehus i Linköping. Hon avled den 5 juli 2005, 79 år gammal.

Ivars demens var sådan att han i regel var glad, samtidigt som han var tämligen medveten om hur dåligt minne han hade. Han lär till exempel ha skojat om att han lika gärna kunde läsa gårdagens tidning, eftersom han ändå inte kom ihåg vad som stod i den. På slutet kände han inte alltid igen sina egna barn. Trotts att Eva och hennes man ofta hälsade på honom, mötes de i regel av påståendet att det var flera år sedan de sågs. Han hakade också upp sig på frågan om hur långt det var från Stockholm, hur lång tid det tog att köra och om det var motorväg hela sträckan. För sin son hävdade Ivar att han alltid hade bott på sjukhemmet och att den lilla sjö som låg intill var Östersjön. Ivar kom att uppnå en ålder av 91 år, innan han dog den 25 november 2006.

Se även…

Kort uppdatering efter 2020
Mer om Ivar från 1930- till 1960-talen
Vad Landssvikarkivet berättar om Ivar från åren 1937 till 1947
Ansedel