Anders Andersson Ryttare – fälttåg, fångenskap & familj

Till sommaren blir det 280 år sedan min morfars farfars farmors farfars farfar – den före detta soldaten Anders Andersson Ryttare – dog efter ett hårt, brutalt och drygt 66 år långt liv. Hans exakta födelsedag är inte antecknad, men Anders döptes den 1 april 1677. Hans föräldrar var Anders Andersson och Brita Ersdotter i By socken (Kopparbergs län). Fadern dog år 1700, ett par år innan Anders blev soldat och den följande historien tar sin början.

I det följande finns många inskott skrivna på äldre nysvenska, det språk som var den gällande normen för skriven svenska från 1520-talets slut till mitten av 1730-talet. Jag har valt att lyfta in dessa stycken utan att modernisera vare sig ordval eller stavning, det för att ge extra färg och för att visa på tidens språk. Min erfarenhet är att 1700-talets stavning kan vara en tröskel, men att när man kommit över den är det inte alltför svårt att läsa kortare texter från den tiden. En annan tröskel är handstilarna (och tryck i frakturstil), men det är ju inte relevant här.

Försättsbladet till Karl XII:s bibelutgåva, tryckt 1703.
Bild från Litteraturbanken/Göteborgs universitetsbibliotek.

Det polska fälttåget

Soldatnamnet Ryttare innebär inte att Anders var ryttare och även om han var soldat i sin hemsocken – By – som ligger i Dalarna, räknades det till Västmanland i fråga om militär indelning. När Anders 1703 blev soldat var det alltså som fotsoldat i Västmanlands regemente, där han stod för Ryttare rote. Ryttare syftade i det här fallet alltså på en plats, inte en titel eller ett yrke. Soldatnamnen kunde annars syfta på olika saker och det var vanligt att en ny soldat övertog sin företrädares namn.

År 1703 pågick Stora nordiska kriget för fullt och kungen – Karl XII – ledde armén i Polen. Efter rekryteringen skickades Anders genast söderut för att på plats ansluta till sitt regemente. Det är inte känt när han kom fram. Från slutet av maj till mitten av oktober 1703 belägrade huvuddelen av armén staden Thorn (dagens Toruń), där fanns då också större delen av Västmanlands regemente och troligen var det dit Anders kom. En mindre del av regementet höll istället staden Strasburg an der Drewenz (dagens Brodnica). Efter att Thorn kapitulerade gick hela regementet i vinterkvarter i Strasburg. Löjtnanten Joachim Matthiae Lyth skriver i sin dagbok: ”gick staden Thorn […] öfwer med accord, ock blefwo alla saxar krigs-fångar ungefär 4000 man, mästa delen siuke ock utswultne”.

Sommaren 1704 följde regementet med kungen och armén till Galizien (i dag en del av Ukraina). Huvudstad i området var Lemberg (dagens Lviv). Lemberg stormades av svenskarna under Karl XII:s befäl, men vid själva stormningen deltog endast tre dragonregementen. Under tiden befann sig Västmanlands regemente ute i landskapet. När Lemberg hade fallit, följde regementet med huvudstyrkan tillbaka västerut – förbi Warszawa – till Posen (dagens Poznań). Löjtnant Lyth – som då var vid Västmanlands regemente – skrev: ”en skön stad, benämnd Posnania eller Posen, ifrån Posen åter uti Hög-Polen 5 mijl låg en wacker stad, benämd Schovia. Wid dessa håfwen stodo wi stilla”.

Thorn, 1684.
Bild från Wikimedia, gravyr av Christoph Hartknoch (1644–1687).

Till sachsisk fångenskap

Västmanlands regemente stannade i trakterna kring Posen och gick där i vinterkvarter. Kungen tog med sig en mindre styrka – endast beridna trupper – för att skynda efter en retirerande sachsisk armé. Svenskarna vann det följande slaget, men huvuddelen av sachsarna lyckades ändå ta sig över floden Oder. Karl XII hade på så sätt vunnit kriget i Polen och kunde göra sin kandidat – Stanisław Leszczyński – till polsk kung. August den starke var därmed avsatt som kung av Polen, men han var fortsatt kurfurste av Sachsen.

Under 1705 var Västmanlands regemente kvar i Polen. Fienderna försökte förhindra Stanisławs kröning och det ledde till ett par större slag och flera mindre drabbningar. Västmanlands regemente deltog inte vid något av de större slagen, men på okänd plats och på okänt sätt blev 1705 året då Anders Andersson Ryttare föll i sachsisk fångenskap. Han fördes till Sachsen och blev kvar tills Freden i Altranstädt offentliggjordes och kriget med Sachsen tog slut, alltså på hösten 1706. Korpral Erik Larsson Smeputs skrev om tiden i Sachsen: ”Augustj 1706 […] armeen blef inqwarteret j städerna och byarna kring om heela landet. Wed pass 8 dagar effter ankomsten gafz uth order att det skulle wara 10 weckors stillaståndh, men innom den tijdens förlopp blef freden sluten”.

När ”ulven i Sachsen var bunden” – som Frans G. Bengtsson uttryckte saken – kunde Anders Andersson Ryttare återvända till sin tjänst i Västmanlands regemente. Regementet tillbringade nästan ett helt år i den sachsiska staden Annaberg. I augusti 1707 började Karl XII förflytta sin stora armé österut, tillbaka till Polen. Flera månader gick åt för att samla alla tillgängliga krafter, men i januari 1708 kunde det till sist börja – Karl XII:s ryska fälttåg. Eller för att på nytt citera ur Frans G. Bengtssons biografi över Karl XII: ”Midgårdsormen vältrar ännu i de yttre mörkren, och mot honom gå vi nu, för att nå vårt ödes fullbordan.”

August den starke (1670-1733)
Bild från Wikimedia/Statens porträttsamling,
målning av Louis de Silvestre (1675–1760)

Det ryska fälttåget inleds

På väg österut genom det ostpreussiska landskapet Masurien möte svenskarna hårt motstånd från lokalbefolkningen. Bönderna vägrade lämna de ”kontributioner” – mat och andra förnödenheter – som armén krävde. När civilbefolkningen brukade våld och dödade enstaka soldater, svarade svenskarna med maximal brutalitet och största grymhet. Ordern var att döda alla män och pojkar över 15 års ålder, slå ihjäl alla djur som man inte kunde få med sig och bränna alla byar. Det hjälpte inte och när motståndet fortsatte tillgrep svenskarna tortyr för att tvinga folket i Masurien till underkastelse. I vissa fall gav man sig till och med på de yngre barnen, i syfte att betvinga föräldrarna.

Med en förtrupp om färre än 800 man överraskade Karl XII den ryska styrkan vid Grodno (dagens Hrodna) och var nära att ta tsaren – Peter den store – till fånga. Ryssarna genomförde en snabb reträtt och lämnade staden oförsvarad för svenskarna att ta. När de faktiska styrkeförhållandena – 800 mot 9000 man – stod klara för tsaren försökte han vända för att återta Grodno och gripa Karl XII. Svenskarna försvarade sig dock väl och tvingade på nytt ryssarna till reträtt. I överste Posses dagbok kan man läsa: ”Januari 29 […] Hans Kongl(ige) Maij(estä)tt hade den natten blifwit attaqverat i staden Grodno af fienden med 3000 hästar, och blef fienden strax repouserat”.

Karl XII fortsatte att röra sig mot Moskva och mitt i sommaren nådde han ån Vabitj och staden Holowczyn (dagens Haloŭtjyn). Den svenska armén hade delats upp under marschen och kungen anförde cirka 12 500 soldater, däribland Västmanlands regemente och Anders Andersson Ryttare. Vid Holowczyn hade ryssarna samlat sig för att hindra svenskarnas frammarsch. Den ryska styrkan var på närmare 38 000 man, men uppdelad i två från varandra skilda avdelningar. Det gjorde att den ryska centern var mycket svag och där satte Karl XII in sitt anfall.

Karl XII, juli 1706.
Bild från Wikimedia,
teckning av Johann David Swartz (1678-1729).

Slaget vid Holowczyn

Anfallet måste ske över vattendraget och man delade upp fotfolket i två kolonner för att vada över den drygt meterdjupa ån. Västmanlands regemente ingick i den andra kolonnen, som leddes av Axel Sparre. Övergången inleddes samtidigt som artilleriet började beskjuta de ryska ställningarna. Kungen ledde den första kolonnen och var bland de första att komma över till den östra stranden. Där inleddes – så snart den första kolonnen var framme – strid med de ryska styrkorna. Från början hade tanken varit att lägga en pontonbro över vattnet, men kungen ändrade sig i sista stund. I överste Posses dagbok står: ”när han kom neder till wattnet, fant Hans Kongl(ige) Maij(estä)tt, att det intet war diupare, än det stood en karl mitt på bröstet, då […] lät (han) straxt befalla, att [man] skulle marchera igenom wattnet”.

Andra kolonnen fyllde på och följdes av det svenska kavalleriet. På den ryska sidan gick alarmbudet åt alla håll. Västmanlands regemente och Dalregementet inledde sig i strider mot förskansade ryska styrkor en bit söder om kungen, som ledde livregementet. Då dök det ryska kavalleriet upp (sammanlagt nära 10 000 man) och påbörjade ett anfall mot de två svenska infanteriregementena. Samtidigt kom det svenska kavalleriet – som gått sist över ån – fram och inledde ett motanfall. Kavalleriet fick stöd av av kungens drabantkår och livregemente. Och när den sista vågen av svenska kavallerister – östgötarna och smålänningarna – nådde fram, bröt den ryska styrkan samman.

Att man hade Gud på sin sida bevisades av att man segrade på slagfälten, något man antog inte kunde ske utan dennes bifall. Frågan var bara vad som skulle hända om man en vacker dag förlorade ett stort slag. Allt skulle då hota att falla samman: man skulle finna sig biten i rumpan av den egna propagandan. Gud skulle ögonskenligen visa att han låtit sitt mandat övergå till deras fiende, en fruktansvärd tanke.

– ur ”Poltava – Berättelsen om en armés undergång” av Peter Englund

Kavalleriet – under Carl Gustaf Rehnskiölds befäl – fortsatte anfallet och krossade resten av den södra ryska avdelningen. De ryska styrkor som fanns kvar norr om slagfältet stod i stort sett handfallna, i tron att det svenska huvudanfallet skulle komma från andra hållet. När de till sist insåg att så inte var fallet, var det försent för dem att göra någon verklig skillnad och de valde istället att retirera. Svenskarna fick inte till något effektivt förföljande och nästan hela den ryska armén kom undan. De officiella ryska förlustsiffrorna är mycket små och väldigt osannolika, men även om svenskarna vann slaget var ryssarna fortfarande (numerärt) klart överlägsna.

Karl XII vid Holowczyn
Bild från Wikimedia, okänd konstnär.

Moskva, en annan dag…

Under sommaren 1708 fortsatte olika delar av den svenska armén vinna mindre taktiska segrar. Till hösten mötte den del av armén som var under Adam Ludwig Lewenhaupts ledning, en rysk armé vid Lesna. Svenskarna vann slaget, men förlorade stora delar av sin tross. I kombination med ryssarnas bruk av den brända jordens taktik, ledde det till att marschen mot Moskva måste avbrytas. Istället fick man inrikta sig på att så snart som möjligt nå Ukraina. Där fanns både mat och allierade – zaporizjakosackerna. Nästa sommar kunde man ju alltid vända norr ut på nytt…

På vägen söderut genom det förödda landet svalt många ihjäl. I november 1708 kom svenskarna till Baturin – zaporizjakosackernas huvudstad. Det var dock försent, ryssarna hade hunnit före. De hade bränt staden, dess matförråd och krossat det mesta av kosackernas uppror. Som kylan under hösten och den följande vintern tilltog, mötte många av karolinerna frysdöden medan andra förfrös och förlorade en eller annan kroppsdel. Löjtnant Sperling skriver i sin dagbok: ”Juhl (1708) […] Och war det en sådan kiöld så wäll wid Hadias som wid Wieprik om natten så att många 1000 man af arméen blefwo skiämde så wäll officerare som gemena.”

Ingenstans kunde Karl XII få förstärkningar och hans trupper var trötta och hungriga, dessutom var ryssarna mer än dubbelt så många. Att gå mot Moskva var det inte längre tal om och när sommaren kom behövde svenskarna istället få till ett avgörande och framgångsrikt slag på plats i Ukraina. För att förmå ryssarna att samla sig till ett sådant slag, valde man att belägra staden Poltava.

Ivan Mazepa (1639-1709), var mellan 1687 och 1708 zaporizjakosackernas ledare med titeln Hetman.
Bild från Wikimedia, okänd 1800-tals konstnär.

Slaget vid Poltava

I slutet av juni 1709 kom den ryska armén fram till Poltava. Svenskarna valde att möta dem med ett överraskande anfall i gryningen och slaget vid Poltava var ett faktum. Det inleddes klockan fyra på morgonen, den 27 juni 1709 (enligt den julianska kalendern). Kungen var sårad och det högsta befälet lämnades till Carl Gustaf Rehnskiöld. Det svenska infanteriet skulle gå på fyra kolonner. Västmanlands regemente ingick i den vänstra, som leddes av Axel Sparre. Bakom infanteriet gick kavalleriet på sex kolonner, tre i en höger- och tre i en vänsterflygel. Det började med förvirring på den svenska sidan och så väl överraskningsmomentet som värdefull tid gick förlorad, innan man kom i ordning.

Rätt många år förrn större tider stunda
skall östern, hjälpt av månens välde, ta
år sjuttonhundra sina byten runda
och Nordens hörn sånär till riket dra.

Långt från sitt land skall kungen tappa slaget
hans följe flyr till guldmånskärans däld…

– Nostradamus profetior (1555) – saxat ut Peter Englunds ”Poltava – Berättelsen om en armés undergång”

Ryssarna hade uppfört ett antal fältbefästningar – så kallade redutter – och dessa blev ett första mål för svenskarnas anfall. Vissa svenska förband angrep redutterna och andra försökte gå runt eller förbi dem. Från redutterna sköt ryssarna med musköter och kanoner. Vissa svenska förband led svåra förluster och började vackla och dra sig tillbaka. Det svenska kavalleriet hade svårt att komma fram mellan fotfolket, redutterna och skogen. Samtidigt lyckades delar av det ryska kavalleriet ta sig in mellan redutterna. Den högra halvan av de beridna svenskarna beordrades då att – trotts trängseln – möta ryssarna. Ordern löd: ”Kavalleri fram i Jesu namn!” Det lyckades efter en stund och ryssarna pressades sakta bakåt igen.

På den vänstra flanken ledde Hugo Johan Hamilton den andra halvan av kavalleriet och hittade en väg runt redutterna. Västmanlands regemente följde Hamilton. När de kom runt, gick de till anfall mot det ryska kavalleri som fanns på den flygeln. Även där tvingades ryssarna snart att backa. Under tiden ordnade det svenska infanteriet upp sina led och fortsatte sin framryckning, trotts att de fortsatt mötte kraftig eldgivning från redutterna. Västmanlands regemente gick rakt på ock lyckades erövra redutten längst till vänster. Allt talar för att Anders Andersson Ryttare deltog i det anfallet, rakt fram genom regnet av musköt- och kanonkulor.

Slaget vid Poltava
Bild från Wikimedia, kopparstick av Nicolas de Larmessin (1684-1755).

Slaget fortsätter

Klockan sex på morgonen inträdde en paus. Svenskarna hade brutit igenom reduttlinjen, men inte i någon större omfattning förföljt det ryska kavalleri som drog sig tillbaka. Det mest av det ryska infanteriet hade sparats i ställningar längre bak. Lewenhaupt som ledde det svenska infanteriet ville egentligen genast gå mot det ryska lägret, med bara den del av hären som han kommenderade. Ett sådant anfall förbereddes också, men stoppades på order från högre ort. Under stridspausen höll ryssarna krigsråd och tsaren beslutade att det var dags att genom ett ryskt anfall ta initiativet. Alternativet hade varit att stanna i de skyddade ställningar man hade och invänta svenskarnas nästa anfall.

De båda arméernas infanteri ställde upp sig och kom linje mot linje. En stor del av det svenska fotfolket hade stupat i den halvt meningslösa striden mot redutterna, men tio bataljoner återstod. Hälften av det svenska kavalleriet hamnade i strid längre norrut, den andra halvan bildade en oordnad massa vid sidan av infanteriet. Ryssarna hade bättre ordning på sina ryttare. Kvart i tio hade man ställt upp och i det läget var det svenskarna som anföll. Avståndet mellan linjerna var ca 750 meter. Det tog några minuter för svenskarna att tillryggalägga den sträckan. De sista knappa 200 meterna sprang man. Då sköt det ryska artilleriet druvhagel över de anfallande svenskarna, med förödande verkan. När det var trettio steg kvar öppnade den svenska linjen eld med sina musköter, med varierande resultat.

Efter att ha avfyrat eldvapnen, drog svenskarna sina blanka vapen och rusade mot ryssarna. Många av dem rusade rakt in i evigheten, ty de möttes av eldgivning från alla fyra led i den första ryska linjen. På den södra flanken vacklade ändå de oerfarna ryska soldaterna inför karolinernas dödsföraktande angrepp. Men på den ryska sidan fanns reserver i en andra linje, som genast skickades fram för att hålla emot. I norr gick det svenska anfallet långsammare och närkingar, värmlänningar och östgötar vände till och med och började plötsligt fly. Att flankerna gick i otakt gjorde att ryssarna fick möjlighet att bryta in mellan de svenska bataljonerna. Västmanlands regemente, som hållits i reserv, skickades fram för att förstärka i norr.

Ryskt artilleri beskjuter anfallande svenskar vid Poltava
Bild från Wikimedia, okänd konstnär.

”En makalös seger”

När ryssarna förstärktes i söder höll svenskarna där på att omringas. Då lyckades delar av det svenska kavalleriet komma i ordning och sätta in ett anfall just där. På samma flank dök då ryskt kavalleri upp och de svenska ryttarna bytte mål och gav sig på de beridna ryssarna. När det svenska infanteriet (som var på väg att omringas) såg att kavalleriet bytte riktning och inget stöd längre var att vänta, tappade de modet och började retirera. De lyckade dock hålla tillbakaryckningen ordnad och det blev ingen flykt på den flanken.

I det läget var nästan hälften av det svenska infanteriet på flykt och resten kämpade för att kunna dra sig undan, utan att inringas. På en halvtimme stupade sju av tio svenska bataljonschefer, de övriga tre sårades. Det mesta av svenskarnas kavalleri var i oordning. De som kunde genomförde mindre motangrepp, för att rädda så mycket som möjligt av fotfolket. När flera svenska bataljoner inledde flykten från slagfältet red Rehnskiöld till kungen och berättade att ”Vårt infanteri löper!” Innan han red tillbaka mot slagfältet uppmanade Rehnskiöld de kvarlevande livgardisterna att ”Tagen väl vara på herren!”

När de båda arméerna återsamlades efter slaget vid Poltava, hade svenskarna förlorat omkring 11 000 man. Knappt 3 000 av dessa var tillfångatagna och ungefär 8 000 hade stupat. Bland fångarna fanns Rehnskiöld själv. På den ryska sidan räknades förlusterna till omkring 5 000 man, döda och sårade. På kvällen efter slaget skrev Peter den store till sin älskarinna Katarina: ”Jag vill meddela Dig att Gud i dag i sin stora nåd har skänkt oss en makalös seger över fienden.” Den som söker en annan förklaringen – än den gudomliga – till slagets utgång, finner snart en lång rad brister på den svenska sidan. Mest avgörande var kanske försörjningssituationen för den svenska hären, det hade länge varit brist på allt. I praktiken hade svenskarna – när de valde att belägra Poltava – försatt sig i en situation där de själva i sin tur blev belägrade av den ryska armén.

Segern vid Poltava, rysk 1800-tals målning.
Bild från Wikimedia, målning av Alexander Kotzebue (1815–1889).

Kapitulationen vid Perevolotjna

Svenskarna drog sig – under stora vedermödor – tillbaka till floden Dnepr och byn Perevolotjna, omkring 12 mil från Poltava. Karl XII tog sig med en mindre styrka över floden, efter att ha lämnat armén under Adam Ludwig Lewenhaupts befäl. Kungens order var att Lewenhaupt skulle föra armén in på krimtartarernas område, så att kungen senare skulle kunna återförenas med sina soldater och fortsätta kriget. Korpral Erik Larsson Smeputs berättar: ”wåra måste taga flyckten och gifwa tapt, drogo så medh hiertans sorg, igienom natt och dagh, till strömmen Nijpern som ligger 12 mijhl ifrån Poltofwa. Derest Hans Kongl(ige) Maij(estä)t d(en) 31 Junij skildes ifrån sin armee, och moste taga sitt refugium åth Turkij.”

På morgonen den 1 juli 1709 kom de första ryska trupperna fram till Perevolotjna. Den svenska armén var trängd mellan fienden och floden. Lewenhaupt ville inte slåss mer, men han ville inte heller själv ta hela ansvaret för att kapitulera mot given order. Han lät officerarna rösta och man beslutade på så sätt gemensamt att lägga ner vapnen. Klockan elva på förmiddagen var saken klar, hela den svenska fältarmén skulle gå i rysk fångenskap – 983 officerare, 12 575 soldater och 6 456 icke-stridande. Sedan tog ryssarna allt av värde från fångarna. Skrivaren Magnus Norsbergh berättar: ”erövrade fienden då dhe wåras […] wagnar, hästar, stycken, gewär, ammunition, tälter, penningar och andra flera dyrbare sacker som dhe swänshe hade sammanskrapat och förwärfft sig utj hehla denna förflutne krigz tijden genom sin egen swet och blodskamp […] (och) lembna der till den girige och blodtårstiga fienden ryssen alltsammans […] och sedan sjelfva gå der ifrån som sparf ifrån ax”.

De kosacker och zaporoger som inte hunnit fly, avrättades och torterades av ryssarna. Den ryske överlöparen Maximilian Heinrich Mühlenfels spetsades på en påle inför de svenska krigsfångarna. Det troliga är att Anders Andersson Ryttare var bland de som lade ner sina vapen vid Perevolotjna, även om det också är möjligt att han togs som fånge redan vid Poltava. Från Perevolotjna och Poltava tvingades svenskarna marschera till Moskva. Där visades de upp under en segerparad, innan de skickade till olika fångläger (de flesta till Sibirien). Kungen hade hela tiden avvisat möjligheten att kapitulera och när någon talade med Karl XII om att modlösheten var stor i hären, lär han ha viftat bort det med orden ”de skola fäkta när jag befaller det”. Verkligheten visade sig alltså vara en annan och den redan hårt pressade svenska allmogen tvingades stampa fram en helt ny armé. Bland de som då blev soldater fanns min hustrus mormors farfars farfars farfars far – Johan Bredahl – som jag tidigare har skrivit om.

Karl XII och Ivan Mazepa efter förlusten vid Poltava.
Bild från Wikimedia, målning av Gustaf Cederström (1845–1933).

Den ryska fångenskapen

Var Anders Andersson Ryttare hölls som krigsfånge har jag inte hittat några säkra uppgifter om. Den enda ort som nämns i sammanhanget är Moskva. Möjligen innebär det att han faktiskt hade turen att få förbli i Moskva under hela fångenskapen, men mer troligt är att han i alla fall en del av tiden befann sig i Sibirien. Uppgiften att Anders fångenskap var ”bedrövlig och svår” får hur som helst sägas ligga i linje med andra berättelser om den ryska fångenskapen. De fångar som var hantverkskunniga kunde med lite tur fortsätta ett i vissa delar normalt yrkesliv. Men för de flesta blev fångenskapen en svår prövning, med hårt arbete, bristfällig kost och dåligt logi.

De som kämpat för kung och fosterland och som tvingades ge sig på sommaren 1709, lämnades närmast helt åt sitt öde av kungen och den svenska krigsmakten. Väldigt lite bistånd sändes till fångarna. Därför tvingades de fångna officerarna att vända sig till tsaren för se till att de själva fick fångtraktamenten och att det fångna manskapet fick vad som krävdes för att nödtorftigt uppehålla sina liv. Tsaren var dock upprörd över de rapporter han fick om hur ryska fångar behandlades i Sverige och var därför ovillig att förbättra svenskarnas livsvillkor. Fältväbeln vid Dalregementen, Jonas Wallberg, skriver i sin berättelse om fångenskapen: ”Utaf Hans Zariske Maij(estä)ttz fick iag halfannan Copek om dagen […] i 9 weckor, Men sedan intet underhåld […] ändock lika fult måst arbetat hwar dag med sandbärande”. Trotts att Karl XII inte gav de fångna svenskarna mycket stöd, var karolinerna fortfarande lojala mot kungen. Genom hela fångenskapen högtidlighöll de hans födelsedag och hans namnsdag.

Carolus wij, näst Gud, med skyildig wyrdnat bähra
Städz i wårt minne, ty han af oss prijsas böhr,
Fast wij än långt ifrån dock hwad wij kunna giör,
Och wijsa att wij will ödmjukast honom ähra

Derföre Herre Gud wij tig af hiertat beder
Att tu Hans Maijestet här effter som här till
I rehna lähra sann alt stadigt styrkia will,
Ja från all willan stig på tijna wägar leder.

Regera Kungens sinn med tinom goda ande
Till alt det dig är täckt, och hwad oss hielpa kan,
Hwad wij bäst tarfwe west tu Herre Gud för sann,
Det är en nådig fred och sluth på wärt älände.

Gud läth Carolj namn i werlden stadigt grönskas,
Dess ähra och beröm till himlen stijga opp,
Hans segerwinningar ohindrat haa sit lopp
Slijkt är det som af oss med trogna hiertan önskas!

Sampt att du nådigst will Konungens wapn sijra
Med lycka och framgång emot owänner led
Att dhe må twungna blij af honom tigga fred!
Så wij hans namnsdag få här näst i Swärjet fijra.

– några strofer ur Ryttmästare G. Malliens dikt ”Lykönskan på Konungens Namns Dagh åhr 1712”

Högst i rang bland fångarna – och därmed deras ledare även i fångenskapen – var Rehnskiöld. På hösten 1718 utväxlades han, men fram till dess satt han i Moskva och skötte där ett slags förvaltningskontor för fångarna. Han förhandlade med både Sverige och Ryssland och han försökte hålla kontakt med alla de läger där det fanns svenska fångar. Bland annat verkade Rehnskiöld för att de fångna fältprästerna skulle spridas ut, så att det skulle finnas minst en svensk präst i varje fångläger. Religionen var viktigt för soldaterna, inte minst under fångenskapen. Löjtnanten Joachim Matthiae Lyth skriver i sin dagbok: ”Hielp Herre Gud! Hvad wedervärdighet måste icke wi arma fångar ock främlingar hos desse barbarer lida ock utstå? […] Nu Herre, wid hwad ska iag fattige fånge ock främling trösta mig? Uppå tig min Gud hoppas jag.” På de platser där svenskarna var tillräckligt många och förutsättningarna i övrigt fanns, byggde fångarna till och med egna svenska kyrkor.

”Regementets Kalk”
Bild från Wikimedia, målning av Gustaf Cederström (1845–1933).

”Åter till Svealand, leve Carolus Rex…”

Den 30 november 1718 stupade kungen – den blott 36 år gamle Karl XII – i Norge. Rubriken ovan är hämtad från metalbandet Sabatons låttext om kungens likfärd, ”Buren hem för hand, åter till Svealand, leve Carolus Rex”. De flesta av karolinerna som drygt tio år tidigare hade följt kungen till Ryssland, kom alls icke hem igen. Av de över 23 000 svenskar som togs till fånga vid Poltava och Perevolotjna, kom färre än 6 000 tillbaka. De flesta av de övriga 17 000 dog i fångenskap, men vissa ”sveko sin uppgift, blefvo ryssar och öfvergingo till grekiska läran” (som August Quennerstedt uttrycker saken). I de döda fångarnas mångtusenhövdade skara var Lewenhaupt själv den högst rankade, han dog i Moskva år 1719.

Efter kungens död fortsatte kriget – och därmed fångenskapen – i ytterligare ett par år. Först den 30 augusti 1721 slöts fred – Freden i Nystad. På hösten 1721 blev Anders Andersson Ryttare en fri man, efter drygt 12 år i fångenskap. Hemresan blev nästa prövning. Inte mycket var ordnat för de frigivnas återfärd och för Anders tog det mer än ett år innan han kom till Dalarna. Så skedde ”näst för juhl” år 1722. Han var då 45 år gammal och hade inte sett sitt hemland på drygt 19 år. Anders gick hem till mor Brita, som ännu var i livet och bodde kvar i By socken. Han flyttade in hos henne och syskonen Elisabeth och Per, som också bodde där.

… kommo d. 16 Decembris, som war 3 Advents söndagen, till Gothland kl. 10 om dagen. Således hafwer nu den gode ock nådige Guden behagadt, effter stor ock mycken wederwärdighet, farlighet, möda ock beswär, jämte ett långwarigt högst beklageligit swårt fångenskap ock träldom, att jag åter igen mitt fosterland Gothland skulle få se, ifrån hwilcket iag så långan tid afskild warit ock uti främmande land hafwer måst en främling omkring wandra. Wälsignadt ware Herren min Gud, som uti så mången nöd ock farlighet mig så underligen fördt, bewarat ock uppehållit hafwer!

– Löjtnant Lyth uttrycker (i sin dagbok) sin tacksamhet över att få återse sitt hemland, Gotland.

När Anders en gång marscherade mot Polen, var Brita Bengtsdotter (i byn Vatebo) bara barnet. När han återvände hade hon hunnit fylla 24 år. Redan nästa höst – den 20 oktober 1723 – gifte de sig. Anders var trotts de många åren i fält och fångenskap i tillräckligt gott skick för att kunna arbeta och försörja både sig själv och en familj. Det gällde långt i från alla de svenska soldater som kämpade sig hem i slutet av kriget och de första fredsåren. Många veteraner var i ett bedrövligt tillstånd och det fanns inget organiserat stöd för dem. Fäderneslandet ville i stort sett inte veta av dem. Kavalleriofficeren Henrik Hammarberg skrev dikten ”Hjältars hårda öde”, i vilken han sammanfattade känslan med sina odödliga ord: ”Ej någon sig för oss numer bemöder. Vårt hantverk duger ej, vår mästare är död.”

Karl XII:s likfärd
Bild från Wikimedia/Nationalmuseum, Gustaf Cederström (1845–1933).

”tå skola the giöra sin swärd till plogbillar”

Formellt sett var Anders Andersson Ryttare fortfarande indelt soldat, men ingen verkar riktigt ha brytt sig om den saken. Istället blev han – i samband med att han gifte sig med Brita – bonde i sin hemby Bodarna, som alltså låg i By socken. I september 1729 – nästan sex år senare – hölls generalmönstring i Västerås och i samband med det fick Anders sitt avsked från regementet. Rubriken ovan är från bibeln (Jesaja 2:4), efter stavningen i Karl XII:s utgåva.

Mellan 1724 och 1737 fick Anders och Brita sju barn. På hösten 1724 föddes Brita, med namn efter både sin mor och farmor. På våren 1727 kom Anders (min morfars farfars farmors farfars far) till världen, namne till både sin far och farfar. Kerstin – döpt efter sin mormor – föddes år 1729, men fick bara stanna två år i den här världen. Lisbeth föddes på våren 1731, men inte heller hon blev vuxen. Sommaren 1732 blev dottern Anna nästa barn i raden. År 1735 var det dags för en andra Kerstin, men inte heller hon fick leva mer än något år. Till sist kom – år 1737 – en Bengt till världen och fick namn efter sin morfar.

För år 1740 och framåt befriades Anders Andersson Ryttare från mantalsskatten, med motiveringen att han var gammal och bräcklig. Det året fyllde han 63 år. Det finns också noterat att Anders under ”lång tid dargitz med et tungt bröst”. Jag är osäker på om det syftar på hjärtproblem, eller om det snarare handlar om andningssvårigheter. Efter hand drabbades han därtill av ”swulnad i hele kroppen”. Omkring klockan ett på natten mellan den 3 och 4 juni 1743, gick Anders Andersson Ryttare ur tiden. Den 7 juni begravdes han på den norra delen av By kyrkogård.

Bondgård i Dalarne
Bild från DigitaltMuseum/Dalarnas museum, målning av Olof Arborelius (1842-1915).

Se även…

Quennerstedts ”Karolinska krigares dagböcker jämte andra samtida skrifter” på Projekt Runeberg.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Please reload

Please Wait