Nyligen besökte jag Oslo och fick då tillfälle att – i norska riksarkivets läsesal – skanna in akten om Ivar Reenskoug, som finns arkiverad i det så kallade Landssvikarkivet. Ivar var min hustrus morfar. Han dömdes efter andra världskriget för landssvik, landsförräderi. Landssvikarkivet har akter om fler än 90 000 personer och omfattar över 1 200 hyllmeter.

Tidigare har jag skrivit två inlägg om Ivar. Först en övergripande biografi, främst baserad på svenskt arkivmaterial. Och senare en uppföljning om perioden 1933 till 1961, grundad på material från norska böcker och tidningar. I dessa båda inlägg saknas dock klara uppgifter och bra källor för åren 1940 till 1945. Just det har jag nu funnit i Landssvikarkivet, i akterna över Ivar och hans storebror. Jag kompletterar här det materialet med allmänt tillgängliga fakta om norska förhållanden under perioden 1933 till 1947, hämtade från bland annat Arkivverkets hemsida (www.arkivverket.no) och en mängd artiklar från både Wikipedia och olika historiska tidskrifter.

Ivar var inte hemma i Lier så mycket under kriget, men vill man veta mer om hur den tiden var i hans hemort rekommenderas boken ”Lier under andra verdenskrig – Glimt fra årene 1940-1945” av John Willy Jacobsen. Är man intresserad av en personlig historia om de efterlevandes förhållande till släktingar som samarbetade med tyskarna, rekommenderar jag varmt boken ”Farfars skrin – i skyggen av NS” av Tone B. Bergflødt.
– Ja, en sterk anbefaling for boka din, Tone!

Nasjonal Samling

Den 13 maj 1933 grundades partiet Nasjonal Samling (norska för Nationell Samling, förkortat NS), under ledning av Vidkun Quisling. På partiets ettårsdag – den 13 maj 1934 – gick Ivars bror med i partiet och mycket tyder på att Ivar också gjorde det vid ungefär samma tid. Då var NS ett kristet konservativt parti som i stortingsvalet 1933 hade lockat 2,2 procent av väljarna, men inte fått något mandat. Under de följande åren orienterade sig partiet gradvis i nationalsocialistisk och antisemitisk riktning. Det skrämde bort många av de kristna väljarna och i valet 1936 gick det till och med något sämre, än tre år tidigare – 1,8 procent.

Om Ivar gick med i NS 1934 – vilket är högst troligt – så lämnade han partiet senast 1937, i samband med att han lämnade Norge för studier i Tyskland. I april 1940 anföll Tyskland norrut och både Danmark och Norge ockuperades. I Norge kom NS att få en central roll i den nya administrationen. Den 21 december 1940 återvände Ivar till Norge med tåg genom Sverige. Av allt att döma stannade han över natten i Oslo och mötte där sin bror, som var aktiv medlem i NS och dess paramilitära gren – Hirden. På kvällen den 22 december kom bröderna Reenskoug hem till Lier från Oslo, med tåg via Drammen. Ivar var då 25 år gammal och brodern två år äldre.

Ivar och hans bror gick från tågstationen i Lier, på väg hem till gården som brodern tagit över från deras far. Snart blev de omringade av en grupp män i deras egen ålder. En av dessa män hette Einar Christian Larsen och tycks ha varit ledare för gruppen. Han slog ner Ivar och sparkade omkull brodern. Det framgick av vad angriparna skrek, att det handlade om motstånd mot NS och Hirden. Ingen tycks ha blivit allvarligt skadad i bråket, men Einar Larsen dömdes till 120 dagars fängelse för misshandel och störande av den allmänna ordningen. Ingen annan verkar ha åtalats för inblandning i händelsen och varken bröderna Reenskoug eller Einar Larsen ville avslöja vilka de andra var. Att ha fått stryk för att vara NS:are – trotts att han inte var medlem – gjorde Ivar så pass upprörd att han redan samma kväll ansökte om medlemskap.

I februari 1941 tog Ivar uppdrag som tolk och reseledare för en grupp unga norrmän, troligen mestadels bondsöner. Resan gick till Tyskland och syftet var att studera det tyska jordbruket. De återvände till Norge i början av mars 1941. Det är sannolikt att resan på något sätt var knuten till partiet, men det är i så fall den enda gång man kan se att Ivar aktivt verkade inom NS. I övrigt tycks han ha varit en helt passiv partimedlem.

Den norske legion

Den 22 juni 1941 anföll Tyskland österut och gick i krig mot Sovjetunionen. Det öppnade även en liten front i nordligaste Norge. Tre dagar senare anslöt sig Finland till den tyska sidan och inledde Fortsättningskriget. I Norge ville Quisling och den tyske rikskommissarien för Norge – Josef Terboven – bidra med trupper till kriget mot Sovjet. Därför bildade de snabbt förbandet ”Den norske legion”, som fick den tyska beteckningen SS-Freiwilligen-Legion Norwegen. Legionen var alltså en del av Waffen-SS.

Bland de första att ansluta sig till legionen var Ivar. Han anslöt sig på villkor att han skulle kämpa mot ryssarna i Finland och Norge. Tidigare trodde jag också att Ivars ”fronttjänst” gällde Unternehmen Silberfuchs, Operation Silverräv (det tysk-finska försöket att från Norge & Finland ta Murmansk). Men av domen mot honom framgår att Ivar – juni till november 1941 – i själva verket tjänstgjorde som chaufför vid legionens olika läger i södra Norge. Han fick knappt någon militär utbildning och alls ingen vapenträning. När operationerna i norr gick in en ny fas började legionens medlemmar skickas till Tyskland för att utbildas och användas i andra funktioner inom den tyska krigsmakten.

Ivar tycks ha gått med i legionen med den naiva – men begripliga – inställningen att det handlade om att försvara Norge och Finland mot Sovjetunionen. Efterhand insåg han dock att läget var ett annat. För att slippa bli soldat i ett krig som var något helt annat än det han föreställt sig, började Ivar verka för att kunna lämna legionen. Han – som var tyskutbildad diplomingenjör – sökte arbete inom tysk industri och fick på den grunden tillstånd att avsluta sin ”fronttjänst”.

Henschel & Sohn

För att kunna resa till Tyskland och arbeta fick Ivar, i november 1941, ut ett pass. Det var giltigt i två år och utfärdades av polisen i Oslo. Av passet framgår bland annat att Ivar var 176 cm lång, blond och blåögd. Passet var endast giltigt för resor mellan Norge och Tyskland, genom Sverige och Danmark. Anställning fick Ivar från den 10 januari 1942 på Henschel & Sohns lokomotivfabrik i Kassel. Ansökningsprocessen torde i huvudsak ha genomförts per brev. Det var nämligen först den 3 januari 1942 som tyska myndigheter i Oslo utfärdade visum för Ivar och därmed tillät honom att resa till Tyskland.

Den 7 januari 1942 lämnade Ivar än en gång Norge och tog tåget söderut. Han reste in i Sverige vid Mon i Dalsland och dagen därpå tog han tågfärjan från Trelleborg till Sassnitz och fortsatte med tåg till Kassel, efter byte i Berlin. Den 10 januari 1942 kunde han alltså påbörja sitt arbete på konstruktionsavdelningen vid Henschel & Sohns lokomotivfabrik. Där arbetade han med ”Utarbetande av detaljkonstruktioner och upprättande av verkstadsritningar enligt specifikationer”. Han ritade alltså delar till lok och tågvagnar. Företaget använde vid den här tiden en del tvångsarbetskraft och hade även en roll i rustningsindustri, genom att de tillverkade stridsvagnar och flygplan. Det finns dock inga bevis för att Ivar kom i kontakt med sådan hantering under sin tid i Kassel.

Enligt egen uppgift hade Ivar tagit jobbet i Tyskland bara för att kunna lämna legionen och slippa bli skickad som SS-soldat till östfronten. Och även om han genomförde arbetet på ett ”tillfredsställande” sätt och i allt skötte sig ”invändningsfritt” i Tyskland, slutade Ivar sin anställning på Henschel & Sohn redan den 30 juni 1942. Någon dag senare lämnade Ivar även staden Kassel och påbörjade hemresan. Den 3 till 4 juli 1942 gjorde han ett uppehåll i Berlin, för att ordna med danskt och svenskt ”genomresevisum”. Ivar lämnade Tyskland med båt från hamnen i Warnemünde, den 5 juli 1942. Hemresan gick via Gedser och Helsingør i Danmark, samt Helsingborg och Mon i Sverige. Ovanför den svenska viseringen sitter en extra stämpel, med tillägget att Ivar inte fick delta i någon politisk propaganda i Sverige.

Nordlandsbanen

När Ivar kom tillbaka till Norge fick han arbete vid järnvägen Nordlandsbanen, som gick norrut från Trondheim. Den byggdes stegvis ut under kriget, för att nå allt längre norrut. Det drömda målet var Kirkenes (nära ryska gränsen), men man kom aldrig i närheten av så långt. Under tiden vid järnvägen bodde Ivar i staden Mo i Rana. Ivar arbetade alltså vid en järnväg i norra Norge, men senare än vad själv efteråt ville ge sken av. I sina kontakter med svenska myndigheter (1947-57), utelämnade han allt om resor till Tyskland under kriget och deltagande i ett SS-förband. I den versionen av Ivars historia började han vid järnvägen redan i juni 1941.

Enligt Ivars berättelse egen berättelse vid olika förhör 1946, sa han upp sig från Nordlandsbanen så snart han insåg att det var ett tyskt projekt snarare än ett norskt. Det är dock inte troligt att han var så naiv, att det tog honom flera månader att komma fram till den saken. Mer troligt är kanske att han ogillade hur tyskarnas hantering av järnvägsbygget utvecklade sig under den tid Ivar var där. Från omkring januari 1943 flyttades alltfler krigsfångar – främst sovjetiska soldater – till Nordlandsbanen och användes som slavarbetare vid bygget. Slavarna fick slita oerhört hårt och fick väldigt lite mat. Omkring 2000 av dem dog i Norge; i arbetsplatsolyckor, av svält, av sjukdomar och genom avrättningar. Räknar man i hela Norge och under hela kriget, blir den siffran många gånger större. Ett folkmord på norsk mark!

Hamar Jernstøberi og Mekaniske Verksted

Framåt mitten av 1943 avslutade Ivar både sin anställning vid Nordlandsbanen och sitt medlemskap i partiet Nasjonal Samling. Han sökte sig söderut igen, men till en stad där ingen kände honom. Han fick jobb på Hamars järngjuteri och mekaniska verkstad, ofta kallat HamJern. Företaget sysselsatte vid den tiden omkring 400 arbetare och 75 tjänstemän.

Varför lämnade Ivar partiet? Hade han hade sett nog av tyskarnas grymhet, för att till slut ta avstånd från nazismen? Eller hade han kommit fram till att tyskarna skulle förlora kriget och att det var bäst att byta sida, så gott det gick? Det är omöjligt att säkert säga vad som var motivet till Ivars beslut, den där gången för snart 80 år sedan. Troligen var det en kombination av flera omständigheter och orsaker som till sist ledde dit.

Vid HamJern ansåg ingenjörskollegan Dag Torjussen att Ivar var duktig, rask och tjänstvillig, men tillbakadragen. Enligt Torjussen hade man först haft en avvaktande inställning till den nye ingenjören, men med tiden fick både arbetare och tjänstemän förtroende för Ivar. Så småningom kom han in i gemenskapen, vilken var klart antitysk. Bland de anställda cirkulerade olika illegala tidningar och efter en tid fick även Ivar ta del av dessa. Han avslöjade inte sina nya arbetskamraters brottslighet, utan tycks helt ha skiftat lojalitet. I maj 1945 kapitulerade Tyskland och Norge befriades. Ivar stannade på sin arbetsplats i Hamar till december 1945 och var kvar i Hamar även under sin semester på sommaren 1945. Troligen var det under sin tid i Hamar som Ivar träffade Marit, även om jag inte har hittat några klara uppgifter om det. Den relationen tog slut på våren 1947 och det är oklart hur långvarig och seriös den egentligen var.

Landssviksak nr. 43/1946

På eftermiddagen den 5 december 1945 greps Ivar av polisen i Hamar, misstänkt för landsförräderi. Under omkring en månad hade han varit föremål för en aktiv utredning om den saken. En kusin till Ivar – Rolf Höyer Reenskaug – var bokhandlare i Oslo och hade redan i augusti 1945 angett Ivar i ett brev till den enhet som samordnade landsförräderiärendena, Landssvikkontoret. I brevet påstår Rolf att Ivar ska ha varit lastbilschaufför i Tyskland och arbetat på en flygplansfabrik i Halle (Tyskland). De två påståendena bekräftas inte av några andra dokument som jag har sett, därför har jag förbigått dem som missförstånd eller rykten. På Oslopolisen rörde man ett tag till det för sig, genom att av misstag anteckna Ivar som bokhandlare i Oslo.

Rolfs brev i augusti påskyndade möjligen processen mot Ivar, men var inte avgörande för att han kunde gripas. Redan i december 1943 tycks Ivar ha funnits i ett register hos motståndsrörelsen och noterats med beskrivningen: ”Reenskaug, Ivar. Ca 26 år, flygingenjör, född i Lier. SS-man. Har setts i SS-uniform. Är utbildad i Tyskland. Har varit reseledare till Tyskland under kriget. Farlig”. Dessutom hade polisen kommit över NS medlemsregister. Förr eller senare hade det alltså blivit Ivars tur i den långa kön, oberoende av Rolf.

Ivar häktades och placerades på fängelset i Hamar. Åtal väcktes i april 1946, men det var först i januari 1947 som huvudförhandlingen kunde hållas. Någon gång mellan april och juni 1946 förflyttades Ivar till fängelset i Ilseng, en dryg mil öster om Hamar. Ivar sköte sig i fängelset, men blev irriterad över den utdragna häktningstiden. I flera skrivelser försökte både Ivar själv och hans advokat – Harald Wallén – få honom frisläppt i väntan på rättegången. Till sist lyckades det och den 26 november 1946 släpptes Ivar i väntan på huvudförhandling.

…

Ivar hade åtalats för landsförräderi på tre punkter:

1. Han var medlem i NS under perioden december 1940 till juni 1943, vilket ansågs olagligt från april 1940.
2. Han gjorde tysk militärtjänst i ”Den norske legion”, mellan juni och november 1941.
3. Han arbetade frivilligt för tysk industri i Tyskland, mellan januari och juni 1942.

Han fälldes på samtliga åtalspunkter. Straffet blev 18 månaders fängelse, 6 000 kronor i böter, 12 000 kronor i skadestånd till staten, förverkande av lönen från legionen (130 kr) och lönen från Henschel & Sohn (1 000 kr), samt 100 kr i ersättning för delar av processkostnaderna. När domen avkunnades (i början av februari 1947), fängslades Ivar på nytt. Han ansökte nästan direkt om villkorlig frigivning, med motiveringen att han redan avtjänat omkring två tredjedelar av strafftiden.

Hamar politikammer: prøveløslatt 63

På kvällen den 12 mars 1947 släpptes Ivar ur fängelset. Villkoren för Ivars frigivning var han under tre år (till 12 mars 1950) skulle föra ett ordentligt leverne, inte begå nya brott och avhålla sig från all nazistisk verksamhet. Senare under 1947 tog förhållandet med Marit slut, Ivars far dog och Ivar flyttade till Sverige. Akten om Ivar blev 1947 kvar hos polisen i Hamar och införd som nummer 63 i deras register över villkorligt frigivna, tills den skickades in till Landssvikarkivet.

När man inför domen skulle beräkna hur stort Ivar skadestånd till norska staten skulle vara, gjorde man en ekonomisk utredning för att fastställa hur stor förmögenhet han hade. Man kom fram till att Ivars förmögenhet år 1946 uppgick till 44 950 kronor. Av det var 36 500 kronor rena banktillgodohavanden. Den andra stora posten handlar om enstaka aktier i Røykens Sparebank, industrikoncernen Borregaard och Bøndenes bank. Före och under kriget tycks Ivar aldrig ha haft någon hög lön. Att han ändå hade en så pass stor förmögenhet tyder på att han inte bara fick sin utbildning betald av sin far, utan även en del reda pengar.

På tal om pengar, finns det ett mysterium i Ivars akt från Landssvikarkivet. Att hans pass låg där beror på att det var bevis gällande punkt 3 i åtalet, arbetet i Tyskland under brinnande krig. Men i passet sitter två sedlar inhäftade. Det handlar om två sovjetiska sedlar, av allt att döma tryckta någon gång mellan 1937 och 1943. Varför hade en antikommunist som arbetade för Nazityskland, sovjetisk valuta i sitt pass?

Se även…

Ansedel